Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Så du skulle hellre se att säg 2 barn per år dör/råkar illa ut för att de omhändertar två barn för lite än att 2 föräldrar får sin stolthet sårad för att de tar 2 barn för mycket?

HUR kan du tycka att det är bättre? DET är en konstig syn om något!

Har du något exempel på omhändertagande för minsta lilla? Soc får inte uttala sig i enskilda ärenden, så vem säger att handlar om minsta lilla? 

 

Vet att det var ett fall som uppmärksammade ganska stort i media. Ett litet barn hade omhändertagits för att grannarna tyckte att föräldrarna renoverade för mycket. Efter utredning lämnades barnet tillbaka. Men det tog alltså flera månader

Jag tror att de allra flesta som har ett högt förtroende för socialtjänsten aldrig själva har haft någon kontakt med dem.
De tror också att alla de som någon gång fått sina barn omhändertagna av soc har fått det för att de är olämpliga som föräldrar. Att man antingen knarkar, dricker sprit eller är psykiskt sjuk. Att barn lever i misär, att de blir misshandlade eller utsatta för övergrepp. 

Många förstår inte att vem som helst kan få sina barn omhändertagna och bli utredda baserat på minsta misstanke från en uppgiftslämnare som kan vara helt gripen ur luften. Inte förrän den dagen kommer och faller ned som en bomb över dem själva. I stort sett det som hände oss. 

Syskonen i Älvsbyn har också drabbats hårt. Nu på nyheterna idag fick jag veta att mamman till den tonårspojke som sköt ihjäl en polis 2021 hade bett soc om hjälp flera gånger. Bland annat för att hon hade starka aningar om att han planerade skjutvåld. Hon hade då redan larmat tidigare, när han misstänktes planera ett knivdåd. https://sverigesradio.se/artikel/skarpa-varningarna-till-socialtjansten-innan-17-aringen-skot-polisen

Men för min familj räckte det med en (1) anmälan, som dessutom vård- och skolpersonal sa inte stämde med deras uppfattning. Och då omhändertogs barnen. Det finns ingen logik. 

Kaliber hade också ett avsnitt nyligen som berättar en historia som på många punkter liknar min familjs. 

https://sverigesradio.se/avsnitt/syskonen-blev-hemmasittare-socialtjansten-ville-tvangsomhanderta

Vet bara med mig att dom gillar... att hålla på både Mot en, och hålla på med sånt här, dom älskar det.

Dom påstår att dom vill hjälpa, ibland hjälper det visst, men sen.
är man väl i deras klor och inte gör exakt o precis som dom vill'
då kan man räkna med anmälan, man får strikes efter sig.
och tillräckligt många såna.. sen, ja.. och då är dom inte längre så värst trevliga att ha med att göra längre.

Vi "sökte hjälp.. Jag och tanten. Trodde vi.
Vi skulle ha hjälp med vårat kid för för längesedan.
Det vi trodde att dom bara skulle säga, gör 'si gör så' och att problemet sen var löst, men nä. Ack fick vi!

Vi fick mer/ fler barn och idag hela 14 ½ år senare är bägge barnen fortfarande fosterhemsplacerade och vi får endast träffa dom genom kontrollerade och övervakat besök bara när det passar familjehemmet där dom bor.

Och vi, Jag o ex't är idag skilda men förutom det så i alla fall en sak vi är fullständigt överens om; skulle vara att om det en dag är möjligt med tidsresor så ska vi bägge två direkt utan mellanstopp åka tillbaka till dagen då vi först "sökte hjälp" och absolut göra allt i vår makt för att stoppa oss själva från att någonsin ta kontakt med den/ det j**** socialen för barn o unga." som sas kunna hjälpa till.

Det här har bara skapat allt annat än någon som helst trygghet åt en.
Och man känner att man lever som i någon drömvärld och man har ingen kontroll alls och ingenting att säga till om längre och makt över sig själv och ens barn finns inte heller "Jo, det heter" "Att man får tycka till om saker som sägs utav ens handläggare, att man har frihet "Men sen lyssnar dom inte på det örat överhuvudtaget och bryr sig inte, tar inte alls med det i någon ekvation.
Så i slutändan hjälper ingenting. Man går alltid hem som förloraren från alla möten.. och dom ska vi inte börja prata om, så många otaliga timmar en har lagt på och spenderat på dom där socialkontoren.. my goodness.

-Så om utifall jag har förtroende. Nej! Absolut inte.
Man sitter varje dag och har gjort i som sagt 14 års tid på att alla handläggare man haft också en dag ska få sina barn dom har Omhändertagna utav soc.
Då, då skulle jag må'

Sen vet jag inte ifall man var lite hård här.
För inte varje handläggare's fel är det inte heller.
Vet att dom har sagt till mig att det är politiker över dom med, som tar beslut ibland som är helt uppåt väggarna tokiga så.. ja.

Men tack "Donna" +1

Jag kan också känna igen mig i den önskan, att jag önskar att de inblandade socialsekreterarna (och även deras chefer, socialnämnd osv) skulle få känna på det öde som de delar ut till andra (ofta utan insikt i det trauma de utsätter både barn och vuxna för). Det går ju däremot inte att få till utan att oskyldiga barn drabbas samtidigt, så jag håller med om att jag inte önskar det i praktiken, så att säga. Men jag önskar att de som sitter på sådan makt både skulle förstå och erkänna, och be om ursäkt för, den skada de orsakar människor.