Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Jag hade stort förtroende för dem tills min egen familj blev utsatt. Det är det vidrigaste jag någonsin varit med om och barnen lider fortfarande av det soc utsatte dem för.

Sammanfattning av våra erfarenheter: stor kunskapsbrist om npf och psykisk ohälsa, omedvetenhet om den kunskapsbristen, tar inte till sig vad psykologer och sjukvårdspersonal säger, arroganta, oproffessionella och känslokalla i bemötande, oförmåga att undersöka objektivt utan letar bara bevis för sin förutbestämda tes. Uttalanden från familjens omgivning och professionella som motsäger deras tes ignoreras. Förklaringar från föräldrarna ignoreras. 

Soc har traumatiserat mina barn. Genom sina åtgärder har de försvårat diagnosticering och behandling. De har också använt våld mot barnen. 

Även skol- och vårdpersonal är kritiska. 

De s.k. råd soc gav oss är raka motsatsen till det både litteratur på området och psykologerna på BUP rekommenderar. Fortroendet ligger långt ner på minusskalan. 

Det handlar inte om min stolthet. Den är extremt underordnad. Sanningen att säga har den aldrig någonsin varit aktuell att fundera över. 

Jag har betydligt värre problem att hantera än sårad stolthet. Jag har numera ett barn som inte har vågat gå ut på flera månader pga rädsla för att bli kidnappad. Detta efter att med våld blivit sliten från oss föräldrar. Redan efter ca en vecka blev det uppenbart för soc att de gjort ett felbeslut (fast så uttrycker de det så klart inte själva) och efter ytterligare några dagar var barnen tillbaka med oss. Men skadan var gjord. 

(2) verkar ha liknande erfarenheter som jag av kvaliteten på soc utredningsförmåga. Ser man det från soc sida är det en myndighet där få vill jobba. Många av handläggarna är unga med för lite utbildning och erfarenhet. Arbetsplatsen är känd som dålig och de har hög personalomsättning. Många som kan tar sig därfrån. Kvar blir de unga och nyutbildade. De har inte den kompetens som behövs men tvingas ta väldigt svåra beslut på kort tid, för de är generellt för få handläggare för att egentligen hinna med. 

Jag tror inte att folk som jobbar på soc är onda utan det finns flera systemfel som skapar en osäker situation. 

Men då är det för sent. Barnet är redan skadat. Vi hade flera yrkesverksamma (i vården) kring barnen som sa att ett omhändertagande inte vore bra. Men soc körde på sin linje ändå. Och i synnerhet ett av barnen blev mycket allvarligt skadat. Och då kom ändå våra barn till en bra jourfamilj. 

Socialtjänsten behövs! 

Men de behöver få tillräckliga resurser och kompetent personal. Det finns allvarliga brister i dagens socionomutbildning och nyutbildade behöver mer stöd.

Oj, här var det stooor igenkänning!, även om vår kontakt med soc var mycket kortvarigare än er. Det går liksom inte att diskutera den här sortens barn med någon som inte har rätt förförståelse.

Det har varit en sån lättnad att samtala med BUPs psykolog, elevhälsan och den expert som skolan tagit in. Istället för att lägga 90% av samtalstiden på att försöka förklara barnens grundproblematik och varför deras metoder inte kommer att fungera har vi kunnat börja prata om de problem som finns och möjliga lösningar direkt. 

Och grundproblemet är att det inte ingår i deras utbildning. Tanken är att de ska ta in den kunskapen utifrån, men det verkar finnas någon sorts motstånd mot det. Kanske är det något som händer om man för det mesta i sitt yrke faktiskt är experten, den som vet mest och har som uppgift att instruera och bestämma över andra. Och sen plötsligt ska man kliva ur den rollen och vara den okunniga som behöver be om råd - och handläggarna ska dessutom göra detta inför de människor de är satta att bestämma över. I vårt fall satt det kanske extra långt inne eftersom experterna höll med oss föräldrar. 

Så kan det vara. Det kan också vara så att barnet i fråga har andra behov än de flesta andra och att råden i utbildningen därför inte är användbara. 

Känner igen beskrivningen av kursen precis. Den handlar ju inte om de problem som vi har (rädsla för vissa ljud, trötthet efter sociala aktiviteter, oro inför förändringar mm). Men ändå skulle vi tvingas dit och sitta av tiden - tid som vi mycket hellre hade spenderat med barnens psykolog, som faktiskt vet vad han pratar om och kan ge användbara råd. 

Att soc bara har de här kurserna och inte heller verkar inse att de handlar om helt fel saker är bara ytterligare exempel på den kunskapsbrist organisationen lider av. 

Barnet har ingen diagnos (än). Vi hade påbörjat möten hos bup angående bla det. Men vården avbröts av soc åtgärder. Tyvärr tvingade soc oss att göra en massa grejer som innebar att barnet inte orkade med någon kontakt med bup. Ett barn kan inte jobba med sina problem när hen utsätts för trauman och svåra stressmoment. Under soc åtgärder handlade det bara om att överleva en dag i taget.  

Men vi föräldrar hade hela tiden tät kontakt med bup. De har varit jättebra! Det var en bisarr situation där bup stöttade oss i hur vi skulle hjälpa barnen genom soc åtgärder så gott det gick. Sen när soc äntligen släppte oss har bup kunnat träffa barnet igen och fortsätta undersökning och behandling, men, som sagt, i ett läge mycket sämre än det som var innan soc körde igång. 

Så jo, stöd fanns, men soc hindrade barnet från att få det. 

Vi har också en fd socialsekreterare i vårdkretsen kring barnen. Hon varnade soc för vad deras åtgärder skulle innebära för barnet. Men soc brydde sig inte. 

Våra barn omhändertogs utan existerande orsak. En anmälare ljög och trots att vård- och skolpersonal protesterade valde soc att lyssna på den anmälaren. Efter utredning la soc ner ärendet utan fortsatta åtgärder. Psykiatrin och elevhälsan anser inte att vi brister i föräldraförmåga. Vissa har tom uttryckt motsatsen. 

Viisst, det anmälaren påstod var ju inga småsaker, men soc misstag var att lyssna på en som misstrodde föräldrarna istället för de 10 som backade oss och avrådde från omhändertagande. 

Håller med. Vi fick ju tillbaka våra barn snabbt, men soc villfarelser har orsakat dem stort lidande och familjen har förlorat mycket inkomst. Den oro vi föräldrar känner för barnens mående har gjorts mycket värre eftersom vi nu dessutom är rädda för att soc ska komma tillbaka och rasera det vi lyckats bygga upp. 

Jag hade kunnat acceptera att felbedömningar görs om de hade gjorts med ansats att göra ett ordentligt jobb. Men vår kontakt med soc präglas så mycket av slarv och hafsverk. 

Fundersam och SYSTEMFEL: jag delar er uppfattning till mycket stor del. 

Ett av våra barn var allvarligt sjuk, men soc hävdade att det var vi föräldrar som orsakade symptomen. (Barnet har nu fått läkarhjälp och mår bättre.) Soc. tog beslut om saker de hade noll kunskap om och när vi föräldrar blev upprörda och protesterade mot att vårt barn utsattes för stress och trauman och att soc tvingande åtgärder hindrade barnet från att få vård fick vi veta att vi var psykiskt labila och hade anpassningssvårigheter. 

Syskonen i Älvsbyn har också drabbats hårt. Nu på nyheterna idag fick jag veta att mamman till den tonårspojke som sköt ihjäl en polis 2021 hade bett soc om hjälp flera gånger. Bland annat för att hon hade starka aningar om att han planerade skjutvåld. Hon hade då redan larmat tidigare, när han misstänktes planera ett knivdåd. https://sverigesradio.se/artikel/skarpa-varningarna-till-socialtjansten-innan-17-aringen-skot-polisen

Men för min familj räckte det med en (1) anmälan, som dessutom vård- och skolpersonal sa inte stämde med deras uppfattning. Och då omhändertogs barnen. Det finns ingen logik. 

Kaliber hade också ett avsnitt nyligen som berättar en historia som på många punkter liknar min familjs. 

https://sverigesradio.se/avsnitt/syskonen-blev-hemmasittare-socialtjansten-ville-tvangsomhanderta

Här kan man läsa Kaliber om de autistiska flickorna, om man inte gillar att lyssna. https://sverigesradio.se/artikel/har-kan-du-lasa-programmet-syskonen-blev-hemmasittare-socialtjansten-ville-tvangsomhanderta