Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Nä, eftersom en släkting har ADHD, borderline och är hoarder som lever med möglig mat och en massa äckel runt sig men ändå får ha kvar sina egentillverkade barn och låta dem lukta illa.

Hon fick avlastningsperson av soc en dag i veckan bara under ett par år, och nu flyttade hon och då är de väl utanför all övervakning igen.

Jag tvivlar ffa väldigt mycket på att det sker en adekvat överlämning mellan kommuner och skolor vid flytt.

Det borde vara dryga böter på att inte kontakta nästa soc-kontor om man redan har pågående stödinsatser, anser jag.

Ja, till viss del. 
Anser att de i allt för många fall tar ställning för mamman till barnen istället för att sätta barnen i första rummet. 

Jag har stort förtroende för dem.
Tvångsomhändertaganden är ju såklart ett tungt ansvar att ta, framförallt under tidspress. Inte konstigt att det blir fel ibland, det är ju människor som tar besluten, och hellre kanske ta ett barn för mycket än att man missar något och något hemskt händer, det har ju också hänt..
Sen kan de ju rikta intern kritik om tex en chef tycker att fel beslut tagits.

Beror på vad man menar med upprättelse, att man får tillbaka sitt barn och en ursäkt från handläggaren och dess chef är ju definitivt upprättelse.

I trådar i detta forum och liknande hörs ju bara Ts version av det inträffade, vilket såklart kan leda till att desinformation sprids. 
Ta ett uppmärksammat fall där soc har gjort by the book, men föreställ dig vad den föräldern som tycker att de gjort fel skulle skriva i en tråd så kan du ju tänka dig hur den tråden skulle låta. 

Det som kan påverka mitt förtroendet är väl om jag skulle möta en väldigt ung person i ett ärende, någon utan livserfarenhet, som kanske inte är så bra människokännare, och utan egen erfarenhet av att vara förälder.

Nej! Jag har inget förtroende av socialtjänsten alls..Och har aldrig haft...

Vad det än gäller..

Dom gör ju helt klart fel,dom med, sen om det är desinformation vet jag inte..

Jo just det...men, dom är jättebra för personer som kommer hit som flyktingar.däremot..dom får hjälp med allt dom vill!? .Vi har flera grannar som fått socialtjänstens hjälp....

Sin "stolthet sårad"?
Du borde nog stänga till foderluckan om detta, du saknar totalt inlevelserförmåga.

Det kunde varit du som togs från dina föräldrar, eller dina ungar som tas från dig. Men det är väl inte så farligt heller, lite sårad stolthet är väl bara att ruska av sig?

Problemet är att i det läget har straffet ofta redan utdelats. Och den som har straffats är barnet.

Ett omhändertagande går inte att göra ogjort. Även om barnet kommer hem igen så är skadan redan skedd.

Ja men det gör ju att folk kan klaga i tidningen över hur fel soc gjort, 
men soc kan inte svara på frågor från journalister på samma sätt.
blir väldigt skevt.

Typexempel på där föräldrarna gråter ut i tidningen medan soc inte kan kommentera pga sekretess. Blir väldigt skevt och oproffsig journalistik. 
Man undrar ju hur huset såg ut? Hade de vatten, värme? Låg det farliga verktyg och material runt om och i huset?
Hade huset sett ok ut tänker jag att det hade funnits med en bild i reportaget...

Och då blir det ju väldigt tydligt vad syftet är när föräldrar går till tidningen och gnäller på soc och inte delar med sig av sina akter... men de skjuter ju sig själv i foten eftersom det blir uppenbart att de inte vill dela all info utan bara sin version av det hela.

Det alla soc-vurmare inte förstår är att de som drabbas av soc och deras klavertramp får sin tillvaro raserad och i värsta fall blir traumatiserade.
En del kommer aldrig över en förstörd barndom, andra har tagit sina liv. Både barn och föräldrar.
Ändå ska den skitmyndigheten försvaras med näbbar och klor.

Varför heter det socialTJÄNST förresten? Vore lämpligare att heta socialmyndigheten. För deras "tjänster" är då många gånger mer ett straff till en oskyldig.

Nog borde vi alla ha förståelse för att dessa socialsekreterare gärna vill förklara sina beslut. Men de får de helt enkelt inte, enligt lag. Det handlar om att skydda familjerna. Det finns många historier om socialtjänstens brister, men dessa familjer delar sällan med sig av utredningsmaterial eller domstolsbeslut, även om det är i deras fulla rätt att göra så. Man kan undra varför det är så?

En socialsekreterare som fattar dessa beslut kan I kritikers ögon aldrig göra rätt, antingen placeras barn på fel grunder, eller så har socialtjänsten misslyckats i sitt uppdrag att skydda samhällets barn då de fattat beslut om att inte omhänderta barnet och något hemskt tillslut hänt.

Om dessa kritiker bara kunde förstå hur många barn som skadats fysiskt, psykiskt och sexuellt för att socialtjänsten blivit så försiktiga på grund av rädslan att bli kritiserade. Så hade de kanske skämts.

Socialtjänsten har ett otroligt viktigt uppdrag, och i och med hur samhället ser ut idag, mörkt och förjävligt och männens utveckling som förvärras år för år. Är chansen större att föräldrabalkens rättigheter avseende föräldrar kommer förminskas medan barnens rättigheter kommer öka. Och tacka fan för det!

Det där med sekretess är ett väldigt svårt ämne. Och den situation som du beskriver låter självklart fruktansvärd, men det kan ändå finnas skäl att försöka vara kritisk. Både för journalistens, föräldrarnas eller socialtjänstens avsikter. Jag hade önskat mer information innan jag bildar en åsikt om det du beskriver.

Det är tråkigt att du känner så inför socialtjänsten, men du har säkert dina egna skäl inför dina känslor.

Sekretess är väl reglerad i lag. Sekretess avseende enskilda har människan i fråga fullt förfogande över och kan begära ut närsomhelst. De kan däremot inte begära att en anställd eller flera ställer upp på exempelvis intervjuer i tv. Att en myndighetsperson brustit i hanteringen av sekretessbelagda uppgifter ska såklart anmälas och tas upp i domstol.

Det har ingenting med sekretess att göra. Där utför de sina arbetsuppgifter. Det handlar ofta om att intervjua barn för att avgöra om det finns en faktisk oro eller inte. Men de springer knappast runt med en socialtjänstkeps och utannonserar för omgivningen vad de gör på skolan. När det exempelvis handlar om olika former av våld är det viktigt att prata med barnen snabbt, för att inte föräldern ska kunna påverka eller hota barnet. Eller tycker du annorlunda?

Soc är ju ett stort skämt emellanåt, i min stad blev de ertappade med att ha vinlotteri, tom expressen skrev om det. har sett videor och en soctant filmar sin vinst när hennes son på 2 år plockar upp den ur kassen. de andra soctanterna erbjuder sonen familjehem och öppenvård med fria samtal för sitt missbruk? 
inte ens tidningarna vågar publicera deras filmer eller namn då de är grova. 

googla filipstad vinlotteri så har ni lite härlig läsning på en socialtjänst i en kommun som inte fungerar

Nej, jag har mycket lite förtroende för socialtjänsten. Det finns bra socialsekreterare/chefer och dåliga sådana. Platser där det fungerar bättre och där det fungerar sämre (beroende på vilka som jobbar och på arbetsplatskulturen som finns). På det stora hela finns det ett inbyggt systemfel som gör att utredningar och bedömningar som görs av socialtjänsten inte sällan är godtyckliga, och som en följd av detta, rättsosäkra.

Detta systemfel består av flera delar. En del är att socialsekreterare sällan har adekvat utbildning för att kunna göra sådana livsomvälvande bedömningar som de gör. De få läsa väldigt lite psykologi, tex, och för att inte tala om den ofta låga kunskap kring autism de har, som inte sällan gör att de tolkar det som bristande omsorg när det egentligen handlar om autism, och följaktligen även inte kan ge dessa barn och familjer rätt hjälp och stöd.

En annan aspekt av den bristande utbildningen är att många socialsekreterare inte kan utföra en saklig och objektiv utredning. Inte sällan färgas dessa av socialsekreterarens åsikt och/eller förutfattade meningar. Resultatet är inte en objektiv utredning, utan ett dokument där deras bedömning förklaras och försvaras.

Till detta hör också att socialnämnd och domstolar litar mer eller mindre blint på tjänstemännen. Det är så överlag i Sverige, att myndigheter, oavsett om det är socialtjänsten, Försäkringskassan, eller Polisen, förutsätt göra rätt. En vanlig medborgare har oerhört svårt att få rätt mot dessa, det krävs i princip konkreta bevis såsom filminspelningar när ord står mot ord. När det gäller just socialtjänsten kanske inte ens det hjälper, jag vet fall där det funnits sådana bevis på att socialtjänsten direkt ljugit, men ändå godkänns deras begäran i Förvaltningsrätten.

En annan del är att det i praktiken inte finns något tjänstemannaansvar i Sverige. De översynsorgan som vi har är tandlösa. Som jag skrev ovan litar socialnämnden på tjänstemännen, och domstolarna i sin tur litar på socialnämnden. Det gör att även om det rent formellt är socialnämnd och domstolar som fattar besluten, är det de enskilda tjänstemännen som "bestämmer". När oegentligheter uppdagas, är det ingen som tar ansvar för detta. Tjänstemännen pekar på nämnden, som pekar på domstolen, som i sin tur pekar tillbaka på nämnden. Pga av sekretess så behöver de aldrig förklara eller stå till svars för sitt agerande Även fall där det blivit blamerande fel, slipper alla inblandade undan utan konsekvenser, utan kan fortsätta sitt arbete som om ingenting hade hänt, medan de enskilda medborgarna blivit traumatiserade, ibland för livet.

Så, nej jag har mycket lite förtroende för socialtjänsten som myndighet.

Vi fick våra barn LVUade för ungefär tio år sedan. Socialnämndens ansökan om fortsatt LVU efter utredningen nekades däremot av Förvaltningsrätten, och vi fick tillbaka barnen. Inte ett ord till ursäkt från socialen, trots att deras utredning och arbetssätt fick en hel del kritik både från förvaltningsrätten och barnens ombud. Jag upplevde det som att socialsekreterarna faktiskt inte riktigt förstod hur djupt ingrepp de utsatt våra barn och oss för, vilken skada de åsamkat. Än idag litar ena barnet inte på vuxna utanför familjen, har mardrömmar och kämpar med rädsla för att bli övergiven (för det var vad den femåringen då trodde, att vi föräldrar inte ville ha hen lägre och hade lämnat bort hen). Detta trots att placeringen "bara" varade i ungefär sju-åtta veckor.

Efter detta engagerade jag mig i frågan, och jag har genom åren hört många hårresande berättelser som belyser problemen som socialtjänsten har, både från föräldrar och barn, men även från socialsekreterare, jurister och politiker.

En av de saker som är väldigt vanligt, är det du nämner om att socialsekreterarna verkar mer vilja sätta dit föräldrar än hjälpa dem. Att de går in i utredningen med en förutfattad mening om vad som har hänt. Att de bara tar med sådant i utredningen som talar för deras åsikt, och att de vrider på allt, både uttalanden och händelser, för att det ska passa denna förutfattade åsikt. Man ska definitivt ha i åtanke att det är lätt att man som föremål för utredningen tar allt väldigt personligt, men jag har också läst utredningar som är ren smörja av vinklingar, insinuationer och flagranta lögner.

Orsaken till detta tror jag är tudelad, dels finns det brister i själva utbildningen kring hur man utför sakliga, objektiva utredningar, och dels så ser arbetskulturen på socialtjänskontoren ut så, att det är så man skriver utredningar, helt enkelt.

Jag anser det självklart att de flesta blir socialsekreterare för att de vill hjälpa. Sedan kastas ofta relativt nyutexaminerade, unga personer in i en värld där de helt plötsligt ska göra bedömningar som går utanför deras utbildning, och som de inte kan i alla fall delvis uppväga med arbetslivserfarenhet eller livserfarenhet. Plötsligt är det verkliga fall, verkliga människor de möter, inte teorier i en lärobok eller seminarium. De kommer också som nya in i en redan etablerad arbetskultur med allt vad det innebär.

En vän till mig är jurist och jobbar med familjerätt, och hen säger att enligt hennes erfarenhet av socialsekreterare, så har de ofta en hög uppfattning av sig själva och sitt eget kunnande. Hen har mött få ödmjuka socialsekreterare genom åren, utan de kör på utan insikt i att de inte kan och vet allt och att de kanske missuppfattat situationer eller personer. Återigen handlar det nog snarare om arbetskultur, än om individerna.

Detta rättsosäkra system möjliggör maktmissbruk, där både barn och föräldrar utsätts för regelrätta övergrepp från samhällets sida, utan att de har en chans att få upprättelse.