Anonym (Donna) skrev 2023-10-30 11:35:45 följande:
Sin "stolthet sårad"?
Du borde nog stänga till foderluckan om detta, du saknar totalt inlevelserförmåga.
Det kunde varit du som togs från dina föräldrar, eller dina ungar som tas från dig. Men det är väl inte så farligt heller, lite sårad stolthet är väl bara att ruska av sig?
Precis. Det handlar om ett enormt trauma för alla inblandade. Barn och föräldrar som för alltid förlorar sin trygghet och sin tillit.
Sedan det här med att soc behöver jättemycket på fötterna för att åka till förskola och skola och omhänderta barn kan jag säga att det inte alls stämmer. Det kan räcka med misstankar. Och hur uppkommer då dessa misstankar? Jo, vanligen har någon anmält. Kan vara anonymt, eller någon som väldigt bokstavligt tolkar sin roll som förskollärare, lärare, fritidspersonal eller annan som fått lära sig att de ska anmäla varje misstanke till soc, som sedan ska göra en bedömning. Misstanken kan vara av rätt vag natur. Ett eller flera blåmärken, eller att barnet uttryckt att föräldrarna är dumma. Barn kan ramla och slå sig, vilket inte är helt ovanligt. Barn kan bli arga på sina föräldrar vilket inte heller är helt ovanligt.
Jag tycker att systemet är otroligt skevt. Att soc ska gömma sig bakom att de "skyddar barnen" håller inte riktigt. Uppenbarligen finns det flera som kan vittna om att soc har gjort större skada än nytta.
Är så trött på att höra att de inte kan kommentera enskilda fall, vilket i praktiken innebär att de slipper undan ansvar helt, då varje fall var för sig är enskilt. Lägger man samman dem framkommer dock en bild. Det måste vara tillåtet att diskutera socialtjänstens metodik i de här sammanhangen.
Jag har full förståelse för att socialtjänstens uppdrag är svårt, men det gör också att det krävs en fingertoppskänsla. Ibland får jag intrycket av att socialtjänsten är som en elefant i en porslinsaffär.
Det här handlar inte om att bli "kränkt", utan något mycket värre. Att socialtjänsten skulle be om ursäkt för att de inte anser sig ha tillräckligt på fötterna för ett permanent LVU tror jag inte heller är särskilt vanligt förekommande. De tycker helt enkelt inte att de agerat felaktigt när de tvångsomhändertagit barn på misstankar. De anser t.o.m. att det är deras jobb. Läste någonstans om hur stor andel av alla akuta omhändertaganden som resulterar i LVU. Kommer inte ihåg siffran i huvudet, men det var försvinnande få. Någon enstaka procent. Så egentligen handlar det inte om att man omhändertar ett barn för mycket istället för ett barn för litet. Det handlar snarare om att man omhändertar 100 barn för mycket istället för 1 barn för lite. Ett grundfel tror jag är att många verksamma inom soc bara tycks se en uppsida på ett omhändertagande. Tror alla som varit utsatta för detta inte alls håller med. Just den förståelsen tycks vara väldigt svår. Jag tror de flesta inte fattar detta, förrän den dag de själva drabbas. Kan komma som en blixt från klar himmel att få det där samtalet.