Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Det handlar bara om tur vem man har att göra med där. Är det en knäppis som för för sig saker kan det vara kört. Orkar inte dra hela min historia men jag lovar att alla hade hållt med mig över att dom gjorde fel som startade en utredning. 

har sen dess vart livdd för soc att dom ska ta ena barnet ifrån oss. Är så lättad nu när hn är 19 år. Det var lite turbulent runt detta barn och ingen av gångerna det anmäldes var det befogat. Det hade jag stått för annars. 

dock började hn röka cannabis vid 16 år och det var egentligen enda gången det kändes som en trygghet att soc fanns. Även fast vi klarat av allt utan dom med hjälp av andra instanser. 

dom har aldrig haft koll. Dom kom på möten med mini Maria och satt som frågetecken bara. 

dom har aldrig gjort nåt för vänner och bekanta som verkligen behövt hjälp. En vän fick massvis med orosanmälningar av sina barn, soc hörde av sig flera månader senare. 
jag hade själv kontakt med soc hela tonåren och hade absolut inget förtroende för dom. Otrolig mähän bara. 

dock kan fel person faktiskt omhänderta barn på lösa grunder. Min kollega t.ex. vars barn fick lvu och skickades runt bland en massa galna människor där dom tills lit insåg att det faktist inte var mammans fel att barnet var dom hn var utan behövde hjälp. 

Sen är det väldigt synd att det sker anmälningar per automatik. På mini Maria i Stockholm görs en orosanmälan till soc oavsett om provet är negativt eller positivt. Detta har gjort att många föräldrar inte törs ta dit sina barn. 

jag gjorde det ändå flera gånger, men detta tycker jag är värdelöst. 

En känsla som jag alltid haft är att många inom socialtjänsten verkar ha ett agg mot mammor. Det är även erfarenheten jag hade under tiden på hvb-hemmet. Papporna var SÅ mkt sämre föräldrar ändå blev papporna bättre behandlade av verksamhetschef, men även av deras "soctanter"

det är som att vi mammor har mkt större ansvar och det räcker med att papporna inte är total skitstövlar sä ska dom lyftas till skyarna. 

min pappa är en usel pappa till skillnad mot mamma. Visst, anekdotisk bevisföring men som sagt vet jag många som håller med. 

jag och barnens pappa bor ihop men ändå är det alltid jag som mamma som beskyllts mer eller mindre när soc-anmälan tillkommit hos oss. detsamma gäller min kollega och mamma, som blev beskylld för att vara orsaken till att hennes dotter som omhändertogs mådde dåligt. (Det fick dom själva bli varse senare att så inte var fallet) 

dottern mår såå mycket sämre och beter sig ännu värre, känns som att soc förstört henne ännu mer. Som att barn skulle må bättre av att få banden klippta till sina föräldrar. Och bara dömt på förhand att mamman/hennes situation  är olämplig.

menar bara att stora beslut fattas på alldeles för lösa grunder.

Skulle kunna berätta många historier av egen erfarenhet. 

Exakt. Det finns ingen känsla där. Det är precis detta som var min skräck. 

min son med autism och fler diagnoser som hamnade på glid mellan 15-17 år, livrädd för att dom skulle placera och sätta på nåt hem med en massa kriminella killar. 

så snäll och mjuk kille som bara umgås med tjejer. Aldrig bråkig på nåt sätt men höll på med cannabis etc. Det känns som ett sånt hem skulle förstöra honom till 100% han som redan har psykisk ohälsa. 

jag själv tog som sagt kontakt med mini Maria osv utan soc hjälp och i dag läser han på högskola. Så glad över att inte behöva oroa mig för detta mer.  

jag bodde själv på hvb-hem för 25 år sen och det var nog lite bättre på den tiden. Dock hade jag aldrig nån missbruksproblematik som nästan alla hade där. Dom som hade det knarkade ihop vill jag lova. Dessa tog t.o.m. livet av sig senare. 

jag hamnade där lite av en slump när jag rymde hemifrån. Låter konstigt förstår jag men så var det. Hade jag haft nån grövre problematik kanske jag inte heller levt i dag. Det var flera som tog livet av sig där. 

Komet var ju helt värdelöst, eller så var det personerna som inte var bra. Men dit sökte jag. jag har väl fått 6 socanmälningar genom sonen men soc har förstått det du pratar om, att jag söker hjälp och vill mitt barns bästa. 

fanns ingen oro från soc där. Dock lider inte jag av psykisk ohälsa eller har några svårigheter. Men min kompis som också sökte hjälp hos soc och familjeenheten blev anmäld av dom, hade barnen vart yngre då vet man ju inte vad som hänt. 

kort sagt, jag vet personer som sökt hjälp för sitt dåliga mående och allt har gått direkt till soc, med jobbiga utredningar etc.sånt tär på familjerna.  jag förstår att många som har problem själva är rädda för soc. 

för precis som flera säger kan det slå precis hur som helst. 

Det kan ha haft att göra med personerna som höll i det. Det var otroligt simpelt, det enda som var givande var samtalen med föräldrarna. Vi fick titta på klipp där det var helt uppenbart att föräldrarna var grundorsaken till problemen. Typ tonåringar som inte ville gå och lägga sig eller gå upp på morgonen. Där föräldrarna på första filmen bara tjatade och skrek, och andra visade hur man skulle göra  

visste inte att det var en sån låg nivå, även om det säkert är ett vanligt problem hos många. 

våra problem låg på en helt annan nivå och det höll övriga också med om. Dock hade alla våra barn autism och adhd vilket vi uppfattade att personen inte hade lån erfarenhet av. 

komet hade aldrig vart aktuellt hos oss även innan socanmälningarna. Dock var anmälningarna egentligen inte allvarliga eller ens befogade, kanske alla säger men om jag berättar om det tror jag folk skulle hålla med.

även om det fanns en viss problematik. 

Ang stödet från habiliteringen ger jag inte mkt för. 

iaf inte den vi tillhör. 

minns när jag satt med en kvinna, psykolog från hab som frågade om sonen BETT om samtalsstöd hos dom, då var han yngre och ville inte det då han redan hade en kurator på bup, men jag sa också att han skulle aldrig be om en sån sak. Hon fortsatte att tjata om det, otroligt oförstående. 

sen har min son inte samma behov av rutiner som många andra barn med autism har, han har aldrig haft dom "klassiska" svårigheterna som många andra med autism. Hans diagnos heter atypisk autism, dvs man uppnår inte kriterierna för (dåvarande) asperger.

habiliteringens utbildningar/samtal byggde helt och hållet på det, dom snackade om bildstöd och sånt som sonen avskyr, dom hade heller ingen erfarenhet av psykisk ohälsa som han hade. 

det känns tyvärr som att dom flesta instanser bara är inriktade på EN sak. Som soc utbildningar och personal saknade koll på autism/adhd, hab saknade erfarenhet av psykisk ohälsa, bup var mest inritade på psykisk ohälsa men det fanns fantastisk personal där, och hans läkare hade själv autism och var väldigt förstående. 

Mini Maria hade också heeelt underbar personal som sonen gick och pratade med. 

så tacksam för alla vuxna som sonen haft runt sig hela tonåren. Även från skolan. 

det enda varken han eller vi haft stöd av är soc, dom har ENBART framkallat ångest  och utredningen dom gjorde när sonen var 7 år tror jag helt ärligt var en bidragande orsak till hans ostskivans ohälsa. 

dom beteede sig helt jävla galet!!!!skolan med (Som han bytte ifrån sen)

förstår verkligen ovan och känslorna kring soc, som bara förstört. 

Ostskivans ohälsa  = psykiska 

jag är alltså tacksam att bup, habilitering etc finns. Även soc föräldrautbildningar kan säkert ge nåt till vissa.

men felet och det jag ifrågasätter är att alla buntas ihop till samma ställe. Vet inte om det är kompetensen som brister hos personalen och hade isf önskat att dessa skaffade sig en bredare utbildning.

som den andra personen skrev dessa utbildningar typ "komet" löjeväckande för våra barn. 

nä jag är såå tacksam att sonen är 19 år. det har vart en kamp sen han var liten. Kampen mot soc typ. Så är känslan. Alltid rädsla att han ska låta för högt så grannarna ringer soc  det gjorde dom en gång, en knäppis som bodde vägg i vägg, övriga grannar hade full förståelse. 

 Och väldigt tacksam för allt stöd runt omkring oss. 
men det var inte längesen jag satt med personalen på mini Maria och berättade hur orolig jag var för soc när dom tyvärr var tvungna att göra en orosanmälan (automatiskt efter en viss tid)  Dom skrev en jättebra anmälan med noll oro från deras sida. så jävla löjligt bara att dessa automatisk anmälningar ska göras "bara för att" 
satt med sköterskan på bup med och berättade om rädslan för soc. Hon hade själv jobbat som socialsekreterare. 

Vi hade så många anmälningar så jag tänkte att snart gör dom en åtgärd. en gång sa dom att vi var tvungna att komma dit på möte pga tidigare anmälningar.

dottern som är 16 har aldrig haft "några problem" otroligt smärtfri tonår hittills, hästjej som man aldrig behöver oroa sig komma i kontakt med soc. Det jag ville säga var att det är lätt att skylla på föräldrarna, varför det är så mkt problem runt sitt barn, om man inte är insatt eller förstående av sig. Men det har inte med oss föräldrar att göra, att det sett ut som det gjort. Den anklagelsen kände man hela tiden . 

 
Dottern har inga diagnoser, tex, hon har aldrig problem med att ta sig dit och har bra betyg. Till skillnad från sonen med både autism och adhd, det ena följer det andra osv. som tur är fick han gå på resursskola mellanstadie/högstadie/gymnasium. Så det var bara problem i skolan under lågstadiet. 

Nu svävade jag iväg.