Jag tror att det inte är helt ovanligt att man känner så, att man inte vill veta. Därför är det tveksamt om man ska berätta för t ex en bekant när man upptäcker otrohet i dennes förhållande.
Jaha så du var otrogen och nu vill du som alla andra otrogna kunna rättfärdiga det för dig själv så du ska slippa ha dåligt samvete över det och så startar du en tråd för att få andras hjälp att göra det?
Det kommer du garantera få, FL kryllar av otrogna människor som alla vill inbilla sig att de inte gör nåt fel.
Personligen tycker jag det är oerhört tragiskt med människor som är så ofattbart svaga att de inte ens kan konfrontera sig själva med vad de gör utan blåser upp stora bubblor av lögner för att kunna stå ut med sig själva och kan för sitt liv inte förstå varför andra inte vill hålla med dem. Jag tror att terapi vore bättre lösning för förr eller senare kommer bubblan av självlögner spricka och det uppvaknandet blir nog inte kul för någon.
Jag tänker att du först och främst skall bejaka dina behov. Livet är inte lätt och inte relationer heller. Det krävs 2 för att dansa tango och ibland räcker inte ens det. Utöver detta äger alla sin rätt till sin sexualitet, vilket även står inskrivet i våra mänskliga rättigheter. Det går inte att köpslå om denna rätt, förhandla bort eller skriva kontrakt om detta i vår del utav världen nuförtiden skall tilläggas.
Otrohet handlar som värst om en upplevelse av ett sviket förtroende, en tillit som brister och ev försvårar eller omöjliggör en fortsatt relation och förstås sårar den andre parten i varierande grad. Men man kan aldrig lova att aldrig knulla någon annan, lika lite som man kan lova att alltid älska en person. Det går inte helt enkelt. Gör man det kommer sveket och tilliten att få sig en ännu starkare törn är min egen erfarenhet.
Du beskriver att du har tankar och gissningsvis också fantasier om andra män, och kanske framförallt att du interagerar med dessa män, du finns i centrum med all njutning och uppmärksamhet det inenbär, något du också ger uttryck att sakna i din nuvarande relation. Ni har haft diskussionen om att inte vilja veta om någon är otrogen så där ligger allt relativt tillrättalagt skulle jag säga.
Du har din lust, dina begär som du funnit möjlighet att stilla, nära utanför hemmets väggar och känslomässigt klarar av att avskilja från din relation som du vill leva kvar i, i alla fall just nu som det låter.
Ett tips jag kan ge av egen erfarenhet är låta dessa lustfyllda utsvävningar bibringa nya tankar och idéer som kanske kan utveckla din fasta relation sexuellt och/ eller utveckla din egen sexualitet på din kant, hitta nya njutningar och begär att stilla.
Tyvärr är vi allt för rädda att inse och ta konsekvenserna av av vi känner innerst inne.
Hur många går inte runt och ångrar att det inte tog chansen när den kom ?
Vi vill inte bryta upp en relation av den enkla anledningen att känslorna helt enkelt inte finns där. Vi brukar hellre våld på oss själva och har avskyvärd sex med partnern eller i värsta fall går i celibat i ett sex löst förhållande.
När vi istället borde avsluta relationen direkt när känslorna försvunnit! Varför ska det vara så svårt att göra detta?
Mitt sätt att se på det hela är enkel . Ni har båda kommit överens om att inte berätta för varandra om ni varit otrogna. Du vet ju inte heller om din partner varit otrogen mot dig, så varför skulle någons åsikt här på FL spela någon roll?
Ni har ju båda bestämt spelreglerna för ert förhållande.
Vissa klara av otroheten bättre än andra.
Jag själv har aldrig ångest eller dylikt, när jag kommer hem efter ett ligg så är jag normal
och kärar inte ner mig i kvinnan och forsätter med sms eller liknande .
älskar min fru men behöver lite mer sex än henne, dopp och glöm är mitt motto
Vi pratade om det tidigt i förhållandet, att något enstaka snedsteg inte behöver vara så allvarligt. Vi frågar inte, vi berättar inte.
Jag har dock inte varit otrogen på 25 år, och jag tror inte att hon heller har det. Om hon har gjort det så må det vara hänt, vi har ett lyckligt sexliv och njuter av varandra.
Jag har anonyma rollspel på nätet, ibland telefonsex. Jag betraktar inte det som otrohet, för det har inte målet att bli en fullständig relation, bara en hobby.
Varför är det så svårt att förstå att relationer är olika på samma sätt som att personer är olika. Vi har olika värderingar och syn på vad som är otrohet och inte.
Det finns till och med de som inte alls bryr sig om trohet/otrohet utan har tillit till varandra ändå.
Det finns inget rätt och fel.
Det viktigaste i en relation är trots allt tilltron till varandra, oavsett om man tillåter otrohet eller inte. Tilliten kan försvinna av många anledningar och det är lika sårande oavsett anledning,
Det är fruktlöst att diskutera vad som är otrohet, och om det finns grader av otrohet. För det är endast personerna i just den relationen, som kan avgöra vad som är vad.