Sambo men otrogen
Grundproblemet är snarare att vi översexualiserar våra liv ock kräver konstant bekräftelse av andra för att må bra. Det har inget med monogami att göra
Grundproblemet är snarare att vi översexualiserar våra liv ock kräver konstant bekräftelse av andra för att må bra. Det har inget med monogami att göra
Ibland undrar jag om det ens går att känna lust till en och samma person hela livet. Jag tänker att det inte är helt självklart iaf.
Jag tänker att det kanske ändå vore en idé att prata med din sambo om att ha ett öppet förhållande om du tror det finns chans för det. Min sambo tog dock inte det helt väl..så är nog klokt att ta i frågan lite försiktigt.
Efter att ha läst inläggen här och lite egna funderingar har jag kommit till insikten att det bästa vore om man tidigt i relationen tog ett snack om huruvida man verkligen kan lova att älska och vara trogna varandra.
Känner man att man inte kan lova detta är det ok, känner man att man kan och vill det är det ok men då får man också stå för konsekvenserna om det skulle inträffa.
Givetvis måste båda parter ha samma tankar om det här och om det bara är en part som kan lova kärlek och trohet så ska man nog avsluta relationen. Man har då så diametralt skilda syn på relationen och framtiden att det är oförsvarligt att fortsätta.
Då tänker någon "men om man ändå älskar varandra´?" Ja, men kanske inser man att man ändå inte är rätt för varandra.
Själv har jag två långa förhållanden bakom mig så jag vet av egen erfarenhet att det är bättre att avsluta relationen och behålla en livslång vänskap än att lova varandra något man inte vet säkert att man kan hålla.
Tyvärr är vi allt för rädda att inse och ta konsekvenserna av av vi känner innerst inne.
Hur många går inte runt och ångrar att det inte tog chansen när den kom ?
Vi vill inte bryta upp en relation av den enkla anledningen att känslorna helt enkelt inte finns där. Vi brukar hellre våld på oss själva och har avskyvärd sex med partnern eller i värsta fall går i celibat i ett sex löst förhållande.
När vi istället borde avsluta relationen direkt när känslorna försvunnit! Varför ska det vara så svårt att göra detta?
Jag talar inte om impulshandlingar utan om oförmågan att avsluta relationer som gått i stå. Där man förgäves försökt tända flamman men misslyckats och ändå lever kvar i relationen tills man hittat någon som tänder flamman.
Det måste vara bättre att separera innan den så kallade otroheten inträffar än efter.
Mitt sätt att se på det hela är enkel . Ni har båda kommit överens om att inte berätta för varandra om ni varit otrogna. Du vet ju inte heller om din partner varit otrogen mot dig, så varför skulle någons åsikt här på FL spela någon roll?
Ni har ju båda bestämt spelreglerna för ert förhållande.
Varför är det så svårt att förstå att relationer är olika på samma sätt som att personer är olika. Vi har olika värderingar och syn på vad som är otrohet och inte.
Det finns till och med de som inte alls bryr sig om trohet/otrohet utan har tillit till varandra ändå.
Det finns inget rätt och fel.
Det viktigaste i en relation är trots allt tilltron till varandra, oavsett om man tillåter otrohet eller inte. Tilliten kan försvinna av många anledningar och det är lika sårande oavsett anledning,
Det är fruktlöst att diskutera vad som är otrohet, och om det finns grader av otrohet. För det är endast personerna i just den relationen, som kan avgöra vad som är vad.