Sambo men otrogen

Är i exakt samma sits hr en sambo som jag älskar men har verkligen en behov av att träffa andra kvinnor.
Spänning i vardagen och underbart sex!

Jag tror att det inte är helt ovanligt att man känner så, att man inte vill veta. Därför är det tveksamt om man ska berätta för t ex en bekant när man upptäcker otrohet i dennes förhållande.

Men, borde ni då inte komma överens om en öppen relation istället? För då har ni samma läge men mycket mindre risk för skam och dåligt samvete.

Jag är i samma sits som du. Varit ihop i flera år och tyvärr så är sexlivet inte på topp hemma.
Man vill inte lämna för att allt annat funkar med familj. Jag har väldigt mycket sexlust och träffar andra tjejer och även par.

Hade gärna haft en öppen relation eller träffat ihop andra med henne men hon är helt emot det.

Men i ditt fall så verkar det som ni valt att blunda och låta varandra ligga med andra. Har ni pratat om att ha ett öppet förhållande eller kanske träffa andra ihop?
Det är en helt ny värld kan jag säga, det är fler o fler par som insett att det är den bästa lösningen istället för att vara otrogna och skilja sig.

Tycker det är lite bekymmersamt att du visar inga tecken på dåligt samvete. Hur hade du själv reagerat om din sambo hade varit otrogen? 

Otrohet är något jag aldrig har varit i kontakt med i en relation och skulle aldrig acceptera. Men får jag fråga... vågar du och din man prata öppet om det hela, dvs dina önskemål, och har ni ev diskuterat partnerbyte, gruppsex eller annat?

Jaha så du var otrogen och nu vill du som alla andra otrogna kunna rättfärdiga det för dig själv så du ska slippa ha dåligt samvete över det och så startar du en tråd för att få andras hjälp att göra det?

Det kommer du garantera få, FL kryllar av otrogna människor som alla vill inbilla sig att de inte gör nåt fel.

Personligen tycker jag det är oerhört tragiskt med människor som är så ofattbart svaga att de inte ens kan konfrontera sig själva med vad de gör utan blåser upp stora bubblor av lögner för att kunna stå ut med sig själva och kan för sitt liv inte förstå varför andra inte vill hålla med dem. Jag tror att terapi vore bättre lösning för förr eller senare kommer bubblan av självlögner spricka och det uppvaknandet blir nog inte kul för någon.

Ibland undrar jag om det ens går att känna lust till en och samma person hela livet. Jag tänker att det inte är helt självklart iaf.

Jag tänker att det kanske ändå vore en idé att prata med din sambo om att ha ett öppet förhållande om du tror det finns chans för det. Min sambo tog dock inte det helt väl..så är nog klokt att ta i frågan lite försiktigt.

Det låter ju som att er relation gått från romantisk till vänskap. Är det inte bättre då att bryta upp än att du ska ha det här vid sidan av och han också kanske? Sånt här händer ju men då tycker jag det bästa är att vara ärlig, ärlig mot sig själv, först och främst. Ärlig mot den andre. Ni verkar båda två ha samma vänskapskänslor mot varandra så då är ju risken mindre att han blir sårad. 

Jag hade velat ha hela paketet och har alltid varit så, både vän och älskare. Jag tycker tvärtom att sexet blir bättre och bättre fast man redan tyckte det var på topp just för att man känner varandra så bra i sängen och annars med. Är där ingen glöd, inte den sortens kemi så hade jag fått avsluta relationen istället, sånt här är trist, men det händer och det är ingens fel. Jag ser fortfarande ett ex till mig som vän fast vi inte har nån kontakt idag på min begäran för det är så långt bort för mig den tiden när vi inte var det, sånt händer. Jag hade inte kunnat fortsätta med honom. Tycker han har rätten att få hela paketet precis som jag har. Bara tänk på att åren går - är det detta du nöjer dig med? Är det så här du vill ha det resten av ditt liv? Är detta den bästa lösningen för dig, och för honom? 

Efter att ha läst inläggen här och lite egna funderingar har jag kommit till insikten att det bästa vore om man tidigt i relationen tog ett snack om huruvida man verkligen kan lova att älska och vara trogna varandra. 

Känner man att man inte kan lova detta är det ok, känner man att man kan och vill det är det ok men då får man också stå för konsekvenserna om det skulle inträffa. 

Givetvis måste båda parter ha samma tankar om det här och om det bara är en part som kan lova kärlek och trohet så ska man nog avsluta relationen. Man har då så diametralt skilda syn på relationen och framtiden att det är oförsvarligt att fortsätta. 

Då tänker någon "men om man ändå älskar varandra´?"  Ja, men kanske inser man att man ändå inte är rätt för varandra.

Själv har jag två långa förhållanden bakom mig så jag vet av egen erfarenhet att det är bättre att avsluta relationen och behålla en livslång vänskap än att lova varandra något man inte vet säkert att man kan hålla.