Anonym (Undrande) skrev 2023-10-28 14:54:42 följande:
Ytterst lite av vad du anför stämmer in på min och mina väninnors erfarenheter. Inom normalpsykologin vill säga. När vi räknar bort extremt manipulativa personlighetsstörningar som antisociala, psykopater etc som verkar ges syre och sjuka kickar av att bedra och luras. De verkar vilja göra en konstart av sin lek och manipulation med andra människors känslor och liv. Skanderar om vilka metoder de använder sig av för att undvika upptäckt. Älskarinnan/älskaren kommer inte undan. Personen ifråga bedras och luras i precis samma omfattning som den äkta hustrun/den äkta mannen. Möjligen tror sig älskarinnan/älskaren sitta inne med dagsfärska uppdateringen. Problemet är bara att psykopatens/narcissistens löften är noll värda. I alla riktningar. Något du behöver inse om du med öppna ögon kliver in i den nattsvarta och manipulerande leken.
I normalfallet är relativt vanligt förekommande att otrohetsaffärer leder till upptäckt. Hur mycket energi, planering och manipulation den trolöse än lägger ned i sitt schema och i sitt uppsåt. I allmänhet känner den bedragna på sig något är fundamentalt fel. Den känslomässigt bedragna har sina sensitiva känselspröt utfällda och sin utmärkta intuition som sitt främsta vapen. De brukar därmed förr eller senare avslöja det mest avancerade smusslandet. Game over. TypI Normakpsykologin
'
Jag vill nog hävda att det är i de fall personlighetsstörningar föreligger som otrohet uppdagas. Dessa personer har som du ju också anför bristande social kompetens och försöker många gånger inte en dölja sina eskapader. I andra fall är det just för att det försöker dölja men samtidigt vill framstå som eftertaktade som de ofta avslöjas.
De du anger som normalfall är enstaka otrohet där ofta alkohol finns med i ekvationen, eller tillfälliga förälskelser på tex arbetsplatsen. Dessa kommer ofta inte fram utan går obemärkt förbi.
Inom normalspykologin hittar vi även fall där otrohet blir en väg ut ur ett förhållande, eller som hämnd för annan otrohet. I dessa fall ligger det i den otrogna partens intresse att otroheten blir känd, oftast genom att man utmanar ödet
Eftersom antalet med personlighetsstörning inte är så stort (11 % av vår befolkning), och långt ifrån alla av dem är otrogna, så är det ett minder antal av totalen otrogna.
De som vill bli påkomna av någon anledning är ännu färre så återstår de tillfällig otrohet och tillfälliga förälskelser som antas utgöra majoriteten.
Vet inte var du och dina väninnor hämtar er information men det torde vara allmänt accepterat att de flesta otroheter går spårlöst förbi.
Det ni framför skulle tillhöra normalfallet är mer att härleda till gruppen personlighetsstörda, alternativt till dem som vill bli upptäckta av någon anledning.
Känselspröt i all ära men dessa brukar inte infinna sig förrän personen upptäckt en otrohet. De flesta som får frågan om de önska att den aldrig blivit upptäckt svarar Ja på frågan.
Av detta kan man dra vissa slutsatser men det tänker jag hålla mig ifrån.
För att återgå till TS fråga om huruvida man fär räkna med att otrohet inträffar i 20+ åriga förhållanden så borde man säga -Nej, det är inget man kan utgå från ska hända. Men samtidigt tillägga att det är inte ovanligt heller.
