Besviken och arg på min egen kropp
Bakgrund: min sambo och jag har varit tillsammans i över fem år och är båda över 30. Vi har pratat om barn, men han vill att jag ska bli klar med min utbildning innan vi börjar fundera på att skaffa barn. Jag har under hela studietiden jobbat vaken natt 50-85%, jobbar fortfarande och kommer ha en helt okej SGI. Jag har velat ha barn länge och vet om att det kommer bli en väldigt jobbig kamp att ens bli gravid eftersom jag har svår PCOS. Nu kanske detta är för mycket information men jag har haft mens ca 20 gånger under mitt liv och fått smärtsamma cystor på äggstockarna flera gånger pga utebliven mens. Troligtvis kommer det krävs IVF och det finns ju inga garantier att det kommer att fungera. Så att skaffa barn är en väldigt känslig fråga för mig och sambon är medveten om detta.
Förutom PCOS har jag andra sjukdomar. Bipolär sjukdom, en tumörsjukdom i brosket och många läkemedelsallergier. Det som har varit värst att hantera är bipolär sjukdom. Jag började min utredning 2018 och 2023 fick jag slutligen min diagnos. Det har varit en kamp att ens få en diagnos eftersom jag är högfungerande med jobb, blivit klar med en och en halv högskoleutbildningar och har aldrig sökt hjälp hos psykiatrin. Jag blev satt i olika väntelistor och fick fel mediciner 2018-2020 som gjorde att jag sov 16h/dag. Två bortkastade år som gjorde att jag fick gå ner till 50% på jobbet och försökte kriga mig igenom min drömutbildning. Mot slutet av 2020 fick jag komma till en psykiatriker som korrigerade min medicinering och jag började känna hopp. Mot sommaren 2021 var jag tillbaka med att sova 12h/dag och var fruktansvärt hjärntrött. Jag sökte hjälp flera gånger mellan 2021-2023 men blev bara satt i olika väntelistor. 2022 fick jag ta ett och ett halvt års ledighet från skolan för att jag orkade knappt ta mig upp ur sängen. Det var under hösten 2023 som jag äntligen kom till rätta med medicinerna och kunde börja plugga igen. Nu har jag två år kvar av studierna och gör allt för att sluta ta en medicin som det är dåligt att ta som gravid.
Sambon berättade att en av hans nära vänner är gravid med sin sambo och jag känner mig fruktansvärt avundsjuk för att det borde ha varit vi. Jag borde ha stridit mer för att mina mediciner inte fungerande och varit klar med min utbildning våren 2021. Flera år av mitt liv har gått åt till att sova eller ligga i sängen och må dåligt. Jag hatar min psykiatriska sjukdom, alla mediciner jag måste äta för att kunna ha ett fungerande förhållande och önskar att jag hade kunnat slippa den här lömska sjukdomen.
Jag är rädd att föra vidare bipolär sjukdom till eventuella barn och ge de ett liv fyllt med lidande och sorg. Jag vet inte ens hur jag skulle reagera på att vara gravid eller ens om jag skulle klara av det med min sjukdom. Jag känner helt enkelt att min kropp har svikit mig på många punkter och bär på så mycket ilska och sorg.
Är det okej att vägra höra om deras graviditet? Är det okej att vägra gå på en eventuell babyshower? Är det okej att vägra gå på ett eventuellt dop? Och om hans andra vänner skaffar barn med sina partners, är det okej att vara distansierad och inte vilja umgås med de och deras barn? Sambon får gärna umgås med dessa vänner och familjer, men jag tror inte att jag klarar av det.
Jag avskyr när vi får frågor om vi planerar barn eller insinuerar att det borde vara vår tur att få barn. Det enda jag vill är att skrika och gråta för att de vet inte hur jobbigt det är att vara den felande länken. Jag har vetat om att jag har PCOS och alltid fruktat att bli 30 år och få frågor om att skaffa egna barn.
För övrigt har jag hållit bipolär sjukdom hemligt eftersom jag skäms över att ha en sjukdom som sitter i min hjärna och som kommer vara där föralltid.
Är det någon här som förstår eller har befunnit sig i samma eller liknande situationer? Har ni några råd eller tips på hur man hanterar en sån här situation?
Med vänlig hälsning,
En som har blivit förråd av sin egen kropp