Hur klarar ni av att vara ensamstående?

Förstår precis hur du känner. När sonen var liten kunde jag känna den där instängdheten. Jag tror att det är svårt att förstå om man inte har varit där, Ibland gick jag till ett fik innan jag hämtade på dagis, bara för att få känna mig lite vuxen några minuter innan jag sprang vidare. Minns fortfarande hur lyxigt det kändes. 

Jag försökte tänka att det inte skulle vara för evigt, att livet blir annorlunda med tiden. Det blev det också när sonen började sova över hos kompisar och åkte på scoutläger och andra aktiviteter. 

Jag umgicks mycket med andra ensamma mammor också. Vi hittade på olika aktiviteter med barnen och reste tillsammans. När barnen hade somnat kunde vi sitta uppe och prata och ta ett glas vin. Små stunder av vuxenliv. 

Nu fyller sonen snart 19 och jag förstår inte vart tiden tog vägen. Numera har jag mer egentid än jag vill ha och fasar för den dagen han flyttar hemifrån. Det kommer att känns så tomt och oj, vad jag saknar de gosiga och roliga småbarnsåren. 

Ändå kan jag fortfarande uppskatta sådant som andra tar för givet. För ett tag sedan gjorde jag min första resa ensam sedan jag fick sonen och jag njöt av varje sekund. Jag glömmer aldrig hur tufft det kunde vara då men samtidigt mysigt och fint. 

Det blir bättre med tiden även om det är svårt att se just nu.