-
Vi har varit i hop sedan tonåren. Vilket blev 17 år. Barnen är 6 år och 14 år.Har skrivit trådar förr om olika problem vi har haft.Ska försöka dra en lång historia kort.- Vi har varit separerade nu i 6 månader och skilsmässan har precis gått ut.Jag hade en magkänsla i våras att han skrev med en jobbarkompis. Han har gjort så förr, även om det aldrig blivit något fysiskt vad jag vet. Men det har varit små flörtar med tjejer på jobbet. Han lovar att det aldrig hänt något.En kväll konfroterade jag honom att jag vill se vem han skriver med hela tiden, men då blev han sur och klämmer ut sig att han inte orkar med min svartsjuka. Han har tänkt lämna mig, men inte förrän efter sommaren. Han ville vänta tills jag mådde bättre, hade varit i en utmattning och precis bytt jobb. Även om jag var utmattad, så var han ute med sina vänner varje helg, kanske inte alltid krogen, men han var och drack öl med polarna. Så jag har aldrig varit så illa att jag inte kunnat ta hand om mina barn. Visst vi gjorde saker på dagarna på helgerna, men vi umgicks aldrig han och jag. Varje helg lovade han att vara hemma, men så dök det alltid upp något. År efter år.... Oftast var han ändå ganska pigg dagen efter. Men man kände sig åsidosatt och ensam i förhållandet. Men hoppet att det skulle ändrats fanns, det kanske var jag som var tråkig, kanske för att vi har småbarn.Några dagar efter att han lämnade mig berättade en kompis att han hade blommor bakom ryggen. Jag frågade honom vem det var till, han erkände att det var till en tjej på jobbet, han tyckte synd om henne för att de skulle också skiljas.Men lovade att det aldrig hänt något mellan de.Tiden gick och vi bestämde att jag skulle bo kvar i 3 månader tills jag skulle få min lägenhet.Vi lovade varandra att inte hålla på med andra och respketera varandra under den tiden.Det dröjde inte länge innan jag förstådd att de skrev med varandra, och helt plötsligt skulle han börja ut och köra på kvällarna för att tänka. En helg var han borta sent på natten hos en kompis sa han, till slut erkände han att han varit hos henne. Men de gjorde ju ansolut ingenting. De skulle vänta och se vart det leder sen när jag hade flyttat.Jag mådde skit! Orkade inte stå ut mer så flyttade till min mamma under sista tiden.Samma vecka som han hade barnen första gången så lät han barnen träffa henne..Och sen har det gått fort, nu är de ofiicellt ett par, är med varandra jämt och slagit i hop familjen även med hennes barn. Så de bor mer eller mindre i hop, men i bland hos hon och i bland hos henne.NU.. skriver han att han ångrar sig, han vill försöka i gen. Han vet vad han förlorat, och hur dumt han bettet sig, att han aldrig någonsin kommer att göra mot mig igen.Jag är hans allt, och han gör vad som helst för att jag ska förlåta honom.Kan man ens få det att fungera i gen? Någon som varit med om samma?En del av mig vill bara slänga mig famnen hos honom , att äntligen kanske han ändrar sig nu och att vi kan vara tillsammans som en familj i gen.En annan del är så fruktansvärt sviken och rädd.
-
Svar på tråden Han har träffat en ny, nu har ångrat sig och vill försöka i gen. Är så förvirrad :(
-
Du skriver att han har flörtat förr men att han, vad du vet, inte har gjort mer. Varför skulle det bli annorlunda nu?
Han verkar ha testat gräset på andra sidan och gissningsvis var det inte grönare.
OM du bestämmer dig för att ta tillbaka honom. Hur skulle det se ut? Ska han flytta in och ni ska fortsätta leka familj där ni slutade?
Om det hade varit en väninna som hade skrivit denna tråd, vad hade du gett henne för råd?
Kan du sätta dina egna känslor åt sidan och se nyktert på situationen? Risken att du blir sviken igen är enorm! -
Även om han ångrar sig är han den han är. En opålitlig strulpelle, låter det som. Du har bättre omdöme nu än när du var 17, eller hur?
-
Att han nu är beredd att svika sin nya är ett tydligt tecken på att han inte har förändrats ett dugg.
-
Nej, du ska inte gå tillbaka till den där gaslightande skitstöveln. Det du däremot ska göra är att boka tid hos en terapeut och komma till bukt med din extremt låga självkänsla.
-
det är lätt att man fokuserar på situationen just nu, otroheten och allt idiotiskt med honom. ja det räcker egentligen som svar. säg nej och fortsätt med ditt liv.
jag tycker du ska tänka bort allt detta. fokusera inte så mycket på otroheten även om det är illa nog.
ni har vuxit ifrån varandra och är inte gjorda för varandra. det kommer nog inte bli bättre utan era problem kommer tillbaka. du kommer inte lita på honom och han kommer säkert inte vara nöjd med livet.
så, säg åt honom att det räcker nu. du kan vara storsint och säga att du förstår att han fick nån slags kris och kanske förlåta honom för att han inte lyckats vara en bättre man. det är som det är.
men det finns inget att komma tillbaka till. du har mentalt gått vidare och behöver läka, bygga upp dig själv igen och börja ett nytt, bättre liv. utan honom.
tack och hej.
Fokus ligger framåt på att hitta ett bra samarbete runt barnen, inget annat. -
Så det funkade inte med den nya och då kan han ta dig som andrahandsval...? Blä. Jag skulle vägra vara någons "tills vidare" eller back-up. Det är inte dig han vill ha ts. Han vill bara inte vara ensam.
-
jag hade inte gått tillbaka.
-
Hur du än gör , så låt honom vänta ett tag. Låt honom oroa sig. Annars kommer han ta dig förgivet igen, mer än han redan verkar gjort
-
Håller medAnonym (Nej) skrev 2023-10-03 16:13:02 följande:
Så det funkade inte med den nya och då kan han ta dig som andrahandsval...? Blä. Jag skulle vägra vara någons "tills vidare" eller back-up. Det är inte dig han vill ha ts. Han vill bara inte vara ensam.
-
Tycker jag känner igen situationen med festprissen som hinkar öl med polarna istället för att umgås med sin familj. Gå inte tillbaka, han har aldrig prioriterat dig och kommer inte börja nu heller. Gör istället en omstart på ditt liv. Boka terapi så du får hjälp att gå vidare. Du kan boka enskilda samtal hos familjerådgivningen.
-
Visa det han har skrivit för hans nuvarande.
-
Skulle du inte vilja uppleva hur det är att leva med en man som respekterar och prioriterar dig? Det kommer du inte att få om du tar tillbaka honom.
Han ljuger, manipulerar, är illojal och skamlöst självisk. Det är personen du överväger att leva med. Han har haft många år på sig att ändra sitt beteende men det har inte gjort för han bryr sig inte om dina känslor. Ta in det. Han brydde sig inte då och han gör det inte nu heller.
Han vill inte komma tillbaka för att han plötsligt har insett hur mycket han älskar dig. Han blev uttråkad med den nya. Hon kanske ställde krav och blev lika frustrerad som du.
Det är tufft att bli ensam särskilt när man har levt i en så pass lång relation men du fixar det. Man är mycket starkare än man tror.
Nu har du en möjlighet att landa och fundera över hur DU vill att ditt liv ska se ut i stället för att ständigt anpassa dig efter honom och nöja dig med smulor.
Njut av tiden med barnen nu när du slipper energitjuven och ta hand om dig själv. När du känner dig redo kommer du att träffa någon ny men välj noga. Det finns många bra män som aldrig skulle behandla dig så här.
-
Min notoriskt otrogne far ångrade sig också när han lämnat min mamma för en annan kvinna som var lite smartare än snittet, och därför dumpade honom efter 3 månader.
Det betyder inte att det hade varit en bra idé av henne att ta honom tillbaka.
Gå framåt, inte bakåt.
-
Du är värd bättre TS! Tänk på barnen i det här. Du kommer att Klara dig bättre utan honom
-
VAD är det som gör att du skulle ta tillbaka honom? Är du ff kär i honom? Har han goda sidor du saknar? Ekonomi? Känslan av att vara en kärnfamilj?
Så som du beskrivit honom borde ditt liv kännas så mycket lättare utan honom. Nu vet du att du är själv och behöver inte konstant bli besviken på hans agerande.
-
Om det "bara" är det här, så skulle jag försöka igen för barnens skull.
Du får svar som säger att du vet hur han är nu, att du aldrig kommer att kunna lita på honom mer - men jag håller inte med om att det MÅSTE vara så. En del människor känner sig låsta i äktenskapet, och bara måste ut, vara med någon ny som uppfattas som mer spännande än gumman/gubben därhemma. Särskilt om de drabbas av en medelålderskris och känner att det är "nu eller aldrig". Men när de väl insett att gräset inte var grönare, så längtar de tillbaks. Det kan vara så att din man har lärt sig den läxan nu, och kommer att uppskatta det han har med dig och barnen mer än förr.
Jag kan dra en parallell med ett företag jag arbetade på som ung. De hade som policy att vara väldigt generösa med tjänsteledigheter (alltså även för sådana ändamål som inte är lagstadgade), samt att kontakta alla som slutat (alltså alla som de VILLE ha tillbaka) efter sex månader, och erbjuda dem att komma tillbaka någonstans i företaget, om det gick att ordna. De hade nämligen gjort den erfarenheten, att när medarbetarna hade fått se att det inte var så spännande att vara dykinstruktör i Thailand, eller plugga filosofi, eller ha egen firma, eller vara lyxhustru, eller whatever, så blev de väldigt lojala och stannade ofta till pensionen sedan.
OK man kanske inte kan jämföra ett jobb med en partner, men jag tror att det säger något generellt om hur vi människor fungerar ändå. -
Nej förhelvete.
Du kommer bli så mycket lyckligare utan honom, och du har nu chansen att hitta en man som ifrån början behandlar dig bra, med respekt, och som kommer välja dig. Inte ha dig som något slags andrahandsval.