Att kunna förlåta

Nej, du behöver inte förlåta, man måste inte förlåta någonting alls. Det man behöver när man drabbats som du är att så småningom, fast det är svårt, att acceptera det som hänt. Försöka läka så gott det går och inse att ärren nog alltid kommer att finnas kvar. 
Det kärleksfullaste man kan göra mot sig själv är att just acceptera annars läker aldrig dpren, man ältar och kommer inte vidare. Processen tar tid, låt den göra det. Du har flera sorger att hantera, din mors sjukdom, din partners svek, förlusten av din dagliga kontakt med barnen. 
Sorg har sina stadier som man måste igenom. Föreslår att du läser om dessa, det brukar kännas bra att få ord på det man känner. De flesta beskrivningar av dessa staduer beskriver sorg efter någins död. Men jag vet av erfarenhet att det är detsamma för andra förluster. 
https://www.mabra.com/psykologi/sorgens-faser/6673859
Ta hand om dig själv, tillåt dig att vara glad ibland, tillåt barnen att acceptea den nya kvinnan, den delen brukar vara svår, mycket svår.
Om du har möjlighet försök få samtalsstöd, vänner eller någon professionell. om du inte har den möjligheten, skriv dagbok till dig själv. Ibland korta rader, ibland lpnga ilskna texter. skriv även nör du känt dig glad. 
idag blev jag bjuden på gott fika
idag var höstlöven så vackra
idag berättade mitt barn en rolig historia
Lycka till i livet, det kommer att bli bättre. Ingen dag stannar, ingen sorg är för evigt.

Livet är bra märkligt. De största misstagen folk gör i livet som får de mest ödesdigra konsekvenser är:
1) Att inte förlåta och skjuta sig själv och andra i sank.
2) Att acceptera för mycket och skjuta sig själv och andra i sank.

Personer som klarar livet bäst är de som hittar balansen så att de varken är 1 eller 2. TS, du verkar luta åt nummer 2 personligheten.

Självklart var det fruktansvärt det du varit med om och jag tror de allra flesta skulle blivit arga, ledsna och mått dåligt. Men nånstans måste man lära sig leva med det. Man behöver kanske inte förlåta handlingen men släppa bitterheten. Det som har hänt har hänt, det går inte att göra något åt. Det gör ont och sveket kommer kanske aldrig att försvinna men nånstans måste man släppa ilskan och gå vidare. Jag har läst dina tidigare trådar om om jag inte tolkat det fel är din barn idag vuxna och över 30, dvs det är runt 30 år sen detta hände. Det är inte konstigt om det tar några år att må bättre men det är inte sunt att gå och bära på sån ilska och hat 30 år senare. Jag tror att du skulle behöva prata med någon terapeut eller psykolog och få hjälp att må bättre. Inte för någon annans skull, bara för din egen skull. 

Till #3
Förstår vad du menar och jag har gått hos psykolog i olika omgångar. Och ja - jag vet att det hått lång tid, men även fast det gått lång tid tar eländet aldrig slut. Pappan som svek och splittrade familjen träffar barnbarnen med sin ?nya? men min son och hans tjej beter sig som om jag inte fanns. Hur ska jag då kunna må bra i detta? Jag har inte fött två barn, bokstavligen med livet som insats, för att en barnlös kvinna ska ha glädje av mina barn och barnbarn. Det är en omöjlig ekvation och jag kommer aldrig kunna förlåta dom för vad de gjort. Den som inte varit med om liknande har nog svårt att förstå. Först bli berövad sina barn på halvtid och sen inte kunna träffa barnbarnen. Var finns rättvisan nånstans? 

Varför skulle du inte kunna träffa barnbarnen?
Jag tror du måste försöka göra som flera skrivit och acceptera.
Man blir en varghona när något sånt här händer, barnen blir prio ett och man vill skydda dem till varje pris. Otrohet och situation där ny partner presenterades omgående har jag upplevt.
Mina föräldrar lever dock. Jag beklagar att du behövt gå igenom allt detta, hälften hade varit nog för en människa. 

När jag var i denna sits var det enda som jag ville att vi skulle samarbeta om vårt barn. Vad han hade gjort, sorgen jag kände över hans svek, att vår relation helt hade gått sönder... det skulle jag få ta och bearbeta senare. Och jag hade den mentala kapaciteten att hantera det.  Vi hade som regel att han inte skulle träffa sin nya kvinna när barnet var där. Övrig tid fick de göra som de ville men familjeterapeuten tyckte inte att man skulle introducera en ny anknytningsperson (som hon skulle bli om hon bodde där) till vårt barn när hen var så liten. Och av respekt mot mig. 

Du får läsa TS andra trådar så får du veta hela bakgrunden. 

Varför överhuvudtaget fler trådar?
Man får nog hålla ihop det om man vill att folk ska förstå.

Förlåtelse gör man för sin egen skull för att kunna gå vidare och inte hamna i bitterhet. Många tror att det handlar om att ge den andre ett "ok" men så ser inte jag på det iaf. Har någon gjort en illa så är det så, det var inte ok och jag behöver inte tycka att det var ok för att förlåta. 
Man gör dock både skada på sig själv och andra om man fastnar i skit som hänt en i åratal. Det här kanske låter hårt men du är inte den enda personen som mött svårigheter i livet. Din situation är inte unik. Alla får utmaningar, alla blir sårade. Du har ett liv och gör du bitter genom det så är du en jobbig jävel både mot sig själv och för dom i din närhet. 

Den här tråden handlar om förlåtelse och jag ville bara höra mig för hur andra skulle tänka i en sådan här situation, dvs om folk skulle tycka att det är lätt att förlåta? 

Det som hände var absolut det största svek jag varit med om i mitt liv. Har gått igenom en hel del svårigheter i livet, så detta är inte det enda. Hade dock aldrig kunnat drömma om att hamna i en sån situation. Men det var väl inget annat att vänta med tanke på att pappan till barnen är den otrogne typen ända från början. Ingen att hålla i hand när det stormar. Jag hade säkerligen tacklat separationen på ett helt annat sätt om åtminstone min mamma levt. Hon var mitt stora stöd i livet och vi hade otroligt bra kontakt. Så att när det exet svek mig och barnen när hon var döende var fruktansvärt. Han brydde sig aldrig om min mamma utan det var bara hans föräldrar som gällde och de blev 20 år äldre än mina föräldrar och vi träffade dom massor. 

Jag vill träffa mina barnbarn, men hur ska jag kunna göra det när jag inte får nåt svar vare sig från sonen eller svärdottern? De är som bortblåsta. Men farfar och hans ?nya? får träffa dom. Jag har verkligen ingen aning om varför det är såhär och inget svar får jag. Jag bor själv, men det ska inte ha nåt med saken att göra. Jag vet att barnbarnen tycker jättemycket om mig. 

Jag skulle vara betydligt gladare om jag kunde träffa sonen och barnbarnen. Jag vore onormal om jag inte brydde mig om mitt barn och barnbarn. Men det är väl också som många säger att svärdottern och hennes familj styr. Som om att det är bara dom som har rätt till barnen. Det är en otroligt sjuk situation och jag kan inte göra mer. Tycker bara att det är hemskt att barnen inte valt detta. Jag har aldrig varit sur, grinig eller bitter när vi umgåtts. 

Till #5
Jag blev som sagt utslängd ur huset och exets ?nya? flyttade in samma helg jag flyttade ut och barnen var 5 och 3 år. De fick ingen tid på sig att vänja sig vid den nya kvinnan. Det var inte ok! Man gör inte så. Och en sak som jag inte kan glömma är när denna kvinna kom och ryckte upp mitt första barnbarn ur famnen på min son, alltså barnets farbror, när vi varit på barnets dop och satt och gosade med bebisen efter dopfesten. Barnet gnydde lite och då kom denna barnlösa kvinna och skulle demonstrera hur man tröstar ett barn?! Jag som hade fött två barn? Hur tänkte människan? Jag blev otroligt förbannad och kränkt och hade lust att klappa till ?kärringen? rent ut sagt, men jag höll masken och behärskade mig. Man gör inte så! Sen har hon också tagit mycket plats vid barnbarnets födelsedag och suttit i centrum så att även andra gäster tyckt att hon betett sig mycket märkligt. Detta har synts på så sätt att folk himlat med ögonen och fnyst åt henne. Om man har nåt hyfs och vett håller man sig i bakgrunden och låter far- och morföräldrarna vara i centrum. Men sånt förstår ju inte denna människa.