Smiko27 skrev 2023-10-01 11:02:07 följande:
1. Exakt så är det.
2. Exet har sedan början vägrat samarbeta i hur vi ska göra med barnen och hon har dessutom ensamvårdnad. Jag har alltså inte fått se eller träffa mitt första barn på 9 år! Allt som rör oss emellan sker genom någon tredje part. Vi komunnicerar inte direkt. Så ja, jag är väldigt BITTER jag med. Men trots det betalar jag bra med pengar just för att barnet ska ha det bra och det går in på ett särskilt konto som endast barnet kan ta nytta av när den fyller 18 snart och jag hoppas att mitt barn kommer att ta kontakt med mig en dag när den är vuxen och kan tänka själv. Så nej, detta är inte ett straff. Jag har tagit ansvaret i att se till så att mitt första barn har det bra ekonomiskt och kommer fortsätta ha det bra om jag går bort. Jag har dessutom lämnat mitt hus till exet som är värd minst 8 miljoner så skulle något hända henne så ärver mitt första barn henne också. Jag hoppas som sagt att mitt första barn en dag vill lära känna sin pappa på riktigt och kontaktar mig.
3. Självklart vill jag att min nuvarande sambo (vi kommer att gifta oss vid nyår) och gemensamma barn ska få ärva något även om det inte blir lika höga summor som exet har haft turen att få. Bostadsrätten ligger knappt på 5 miljoner. Företaget... tja ca. en halv miljon. Jag hade inte lämnat ett skit till exet, den otrogne slampan, om inte jag tyvärr hade haft ett barn med henne. Men nu är det så och jag har tagit min del av ansvaret. Det var hon som förstörde äktenskapet för 10 år sedan, hon som ansökte om ensamvårdnad för att straffa mig. Hon som har ljugit och förstörd bilden av mig för vårt barn. Mitt barn tror att jag är monstret. Mamman är alltså genomkorkad och jag godkände tillslut att lämna över vårdnaden till henne för att barnet inte skulle påverkas ytterligare av konflikterna. Det är en lång och hemsk historia som jag inte tänker gå in på mer.
Okej, om vi säger att jag köper din bild av alltihop:
Hur ska ditt barn veta att du går och tänker på det när du inte är närvarande på något sätt i barnets vardag?
Kan du i alla fall skriva brev till barnet eller något?
Att bara ta kontakt vid 18 tror jag är för sent. Saker går sönder i ett barn när man upplever att en förälder inte bryr sig, även om de rent materiellt gör allt de ska och lite till.
Jag är sönder. Jag kan egentligen aldrig lita på män, jag tittar mig alltid om för att se vem som kommer att hugga mig i ryggen och jag har hela tiden en plan för att ta mig loss från den jag lever med om de ska börja bete sig som min pappa.
Gör mannen något som får mig att känna mig oälskad eller inte respekterad så blir jag till ishäxan i Narnia på fyra sekunder och bereder mig mentalt på att flytta.
Det är väldigt energikrävande att leva livet så.
Jag hoppas ditt barn inte får den sortens djupa problem. Men det är inte barnet som kan lösa den här situationen, det är du som är vuxen som måste vilja.
