Att vara annorlunda! Hur slutar man att jämföra och att vara avundsjuk och känna sig utanför?

Och hur hantera du det?

Att  vissa diagnoser innebär sociala svårigheter är ju ingen nyhet, det är ju en del av diagnoserna. Likväl kan man jobba på sitt sätt att interagera med andra människor!

Hälsa på människor man möter. Le mot andra. Tacka om man får hjälp med någonting. Hålla tillbaka saker som man vet att andra reagerar negativt på. Om det inte kommer naturligt så¨kan det tränas in - det kanske är delvis  fejk men det är också smörjmedlet i sociala relationer sedan mänsklighetens början.

Då de flesta människor reagerar posirtivt på dessa mbeteenden från medmänniskor så får de också ett mer positivt bemötande - det handlar knappast om att vissa diagnoser är mer värderade än andra.

Jag har alltid varit en "udda fågel" ända sedan jag var liten. Få vänner genom åren, utfryst i skolan för jag vägrade tjuvröka och smaka alkohol som 12-åring. Då jag är rödhårig har jag dessutom alltid sett annorlunda ut. 

Hur har jag hanterat det? Tja, jag är den jag är. Ta det eller försvinn. Jag har inte orkat göra mig till för att passa in. De gånger jag har försökt har det bara blivit ännu mer fel. De få vänner jag har idag accepterar mig som jag är. De vet att jag behöver vara ifred ibland, de vet att jag ibland säger saker som låter superfel när de kommer ut (men lät jättebra i min hjärna). 

Jag har ett socialt yrke och måste få vara ifred på lunchen för att klara av eftermiddagen. Behöver min restid hem för att ha tålamod med familjen hemma. Vissa dagar önskar jag att jag bara kunde fly ut på landet, slippa umgås med folk och bara få vara själv med mina böcker... Men, med barn och partner fungerar inte det och då får man njuta av de stunder av ensamhet som man faktiskt har istället. 

Har jag någon odiagnostiserad diagnos? Kanske. Skulle det hjälpa mig att få den diagnostiserad? Nope, jag har mitt sätt att hantera mig själv på. Är jag avundsjuk på andra? Nä, inte direkt. Älskade jag pandemin, när alla tvång på umgänge försvann? Absolut, helt självklart!

Nej, JAG anser inte att det hade hjälpt mig för fem öre eftersom JAG trivs med den jag är. JAG accepterar mig för den jag är. Skit samma vad alla andra tycker, speciellt inte FL-folket. Varför skulle jag bry mig om vad totalt okända människor tycker om mig? Folk jag aldrig kommer att träffa?

Och det är något magiskt i det där, ju mer jag har accepterat mig själv, desto bättre har jag mått och desto enklare har det varit att hitta det fåtal människor som accepterar mig för den jag är. Jag har aldrig haft behovet av att passa in. Jag trivs bra på egen hand och vet att jag klarar mig på egen hand. Ja, det är trevligt att ha folk som bryr sig om en omkring sig men det är ingenting jag faktiskt behöver för att trivas med livet. 

Men det kanske är där det skiljer sig mellan dig och mig. Du vill inget hellre än att ha andras bekräftelse medan jag skiter högaktningsfullt i den. 

Då måste ringa 112 om du vill begå självmord!

Ring Självmordslinjen: 90101. Det finns alltid hjälp att få, även när du inte tror det.