Ska vi bli särbos?

Jag står inför ett beslut som gett mig en fruktansvärd ångest senaste tiden. 
Är sambo med en man och vi har två barn, ett varsitt sedan tidigare förhållande. Inga gemensamma barn. Vi har bott tillsammans i snart ett år och det var jag och min dotter som flyttade från vårt hem och in i deras hem som ligger ute på landet. Ända sedan vi flyttade in har det av sambon dragits igång storskaliga planer om allt som behöver göras, och jag känner mig mer som en medfinansiär än en partner. Jag säger nej och han kör på och vill att jag ska betala halva omkostnaderna som avser renovering av hus, ladugård m.m. Driftkostnader betalar jag hälften för men inte hans låns (vilket han tjatar på mig att jag ska börja göra). Jag är inte ägare av huset och efter ett år har jag kommit fram till att jag inte vill köpa in mig i huset, det här är sambon och hans dotters hus. Vi är här som gäster och det gnager inom mig. Varken jag eller min dotter känner oss helt hemma och visst det kanske kan ta tid men alla bråk om ekonomin gör att jag får en klump i magen varje gång jag går förbi exempelvis badrummet som det påbörjades en renovering av för många år sedan men som inte är klart. Jag har alltid haft ett hemtrevligt hem där jag bonat och fixat, välkomnat vänner på middagar osv. Jag vantrivs och har knappt bjudit hem någon sedan vi flyttade hit. 

När vi flyttade så lämnade vi kommunens centralort där både jag och dottern är född och uppvuxna och som är vår trygga punkt. Vi har alltid bott ensamma sedan hon var dryga året och har en tajt relation. Nu efter flytten behöver hon åka bus 3,5 mil enkel resa för att ta sig till skolan och jag har nå fruktansvärt samvete för det. Hennes pappa bor kvar där vi bodde förut. Min dotter har pratat med mig och vill att vi ska flytta tillbaka till orten och bo själva bara hon och jag och jag vill inget hellre, samtidigt som jag älskar min sambo och tycker mycket om min bonusdotter,  vi har ett helt okej familjeliv, visst har relationen alltid varit ljummen och vi har svårt med tillit till varandra och kommunikationen är inte toppen. Men det kanske är något som går att jobba på? Han är inte den jag vänder mig till om jag har det svårt, vi är väldigt olika och jag blir korrigerad i många saker vilket får mig att dra mig undan. När jag är borta på jobb längtar jag inte hem, jag drar mig för att komma hem, drar mig för att börja plocka undan allt som ligger framme. Veckorna då jag är barnfri och sambon och hans barn är hemma drar jag mig undan, de vill äta middag när jag fortfarande jobbar osv. Jag har berättat för sambon om hur jag känner för vår hemsituation och han tycker att vi ska ge det tid. Och kanske det stämmer men det skav och ångest jag har försvinner inte för det. Tips och råd om hur ni hade gjort i en liknande situation? Jag har två lägenhetserbjudanden och ska kolla på dem till veckan.