Rörande enig med Mandel. Har man tagit sig ur "städ- och gnällfällan", i mitt fall även "utländsk släktomhändertagande-fällan" och "skjortstrykningsfällan", upplever man en frihet, en eufori. Tänk att kunna satsa på sin karriär, läsa, studera och skaffa ett nätverk av vänner! Aldrig ger man upp sitt nya liv! Man behöver inte precis vara "ärrad" för att känna sig befriad när man fått sitt liv åter; en kunskapstörstande person som jag måste ha svängrum, och det fick jag när han drog. I mitt fall stod kulturkrockarna som spön i backen; ex-svärfar tog gärna med sina vänner för att visa dem vår våning. Stolt brukade han förevisa den och säga: "Mein Sohn hat so eine schöne Wohnung". "Mein Sohn?" Jag betalade ju halva hyran, men det vågade jag aldrig berätta för tyskarna. Nu var inte lägenheten märkvärdig med svenska mått mätt, men jämfört med deras egna kamineldade bostäder var den nog det. De åt ju väldigt mycket också, jag fick handla stora mängder mat, vår frysbox kunde tävla med ICAs. Jag var pensionatsföreståndare, städerska, hushållerska och kokerska samtidigt som jag arbetade. Jag ville förkovra mig i mitt yrke, men då sa ex-svärmor att jag hade fullt upp med mitt hushåll. Jag borde ringa mina chefer och tacka nej till erbjudandet. Där och då började min frigörelsekamp, tack och lov fanns inga barn att ta hänsyn till. Skönt att skriva av sig, jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på detta fast många år förflutit. Sedan lång tid tillbaka lycklig särbo; det perfekta livet. Ses under helger, resor och kulturella upplevelser har vi gemensamt. Några manliga röster i tråden hävdar att ett förhållande måste innefatta total, helt uppslukande samvaro för att den ska ha ett värde. Helt fel enligt min åsikt. Man utplånar varandra på det sättet. Man måste utveckla sina egna intressen och visst är det härligt med ett eget boende med den egna ordningen och designen, för att inte tala om den egna aktieportföljen!