Träffade min man för snart 4 år sen, mitt i pandemin. Vi blev svin tajta snabbt på grund av det och fick kanske en lite annorlunda start eftersom vi bara fick umgås med varandra mer eller mindre. Jag visste att han hade tre barn, gick in med inställningen att behandla dem precis som jag behandlar alla andra barn omkring mig. Engagerade mig i fritidsaktiviteter, hittade på roliga grejer att göra som familj och som skulle få våra barn att bygga en relation (jag har två och han tre) jag kompletterande där min man brast och tvärtom. Vi pratade om att flytta ihop, kollade på hus osv... dock har jag under hela tiden haft en känsla från hans äldsta son att jag är ivägen och verkligen inte välkommen... Mina barn har haft samma känsla... han har varit riktigt taskig mot min yngsta, nypit henne när han trott att vi inte sett. Sagt riktigt taskiga saker till främst henne. För min del har det :bara" landat som total utfrysning ä, han pratar aldrig Mee mig utan till mig fast genom sin pappa. Till saken hör att pappan aldrig sätter stopp för sonen, han får bete sig och bestämma allt mest hela tiden. Allt baseras på vad Kalle vill och inte vill, hans syskon är så vana att anpassa sig efter vad han vill så de säger inget. Men mina barn är vana att man får diskutera och anpassa sig efter varandra. Att en inte alltid kan få som den vill. Att man tackar för maten, man säger hej och hejdå. Man behandlar någon annan som man själv vill bli behandlad lixom. Vi flyttade inte ihop, jag kände inte att jag var där. Plus att min man inte ville lämna sin kommun och mötas halvvägs så alla fick anpassa sitt liv, främst för att Kalle absolut inte ville bo i den kommunen mellan oss... trots att han är den som skulle påverkas minst, var det på grund av honom vi inte flyttade. Nu står vi inför ett problem där mina barn vägrar vara kring honom pga situationen att han får bestämma jämnt, skriker som ett litet barn när han inte får som han vill och är allmänt otrevlig... och att han dessutom spelar ut mig mot hans pappa. Han hävdar att han får en dålig magkänsla när jag är där, helt plötsligt från ingenstans, men vägrar svara på vad den beror på eller något. Hans pappa lyssnar bara blindt här och säger att jag inte kan vara där eller att dom kan komma till oss. Jag hade verkligen tagit det på ett annat sätt om det inte var så att hans två små barn verkligen vill vara hos mig, att jag ska vara med på gympa, simning osv. Hämta på skolan osv. Ska tilläggas att jag på senare tid börjat sätta ner foten för äldsta sonen... just för att han beter sig illa mot mina barn, mot sina syskon, styr ställer och har så otroligt dålig attityd mot mig. Pappan säger ingenting till honom utan stryker medhårs för att "undvika konflikter" Vårat förhållande blir rätt sargat av detta... Jag mår skit av det eftersom jag lyft det här med min man vid flera tillfällen... känner att jag börjar känna irritation och bitterhet mot sonen, efter allt jag gjort. Även svek och bitterhet mot min man. Bonus ska ju vara något bra... Det här känns bara skit just för tillfället. Fler som har problem med ett "bonus" barn men funkar med alla andra?
