Inlägg från: Anonym (Styvmorsan) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Styvmorsan)

    Vadå bonus?!

    Träffade min man för snart 4 år sen, mitt i pandemin. Vi blev svin tajta snabbt på grund av det och fick kanske en lite annorlunda start eftersom vi bara fick umgås med varandra mer eller mindre.
       Jag visste att han hade tre barn, gick in med inställningen att behandla dem precis som jag behandlar alla andra barn omkring mig. Engagerade mig i fritidsaktiviteter, hittade på roliga grejer att göra som familj och som skulle få våra barn att bygga en relation (jag har två och han tre) jag kompletterande där min man brast och tvärtom. Vi pratade om att flytta ihop, kollade på hus osv... dock har jag under hela tiden haft en känsla från hans äldsta son att jag är ivägen och verkligen inte välkommen... Mina barn har haft samma känsla... han har varit riktigt taskig mot min yngsta, nypit henne när han trott att vi inte sett. Sagt riktigt taskiga saker till främst henne. För min del har det :bara" landat som total utfrysning ä, han pratar aldrig Mee mig utan till mig fast genom sin pappa. Till saken hör att pappan aldrig sätter stopp för sonen, han får bete sig och bestämma allt mest hela tiden. Allt baseras på vad Kalle vill och inte vill, hans syskon är så vana att anpassa sig efter vad han vill så de säger inget. Men mina barn är vana att man får diskutera och anpassa sig efter varandra. Att en inte alltid kan få som den vill. Att man tackar för maten, man säger hej och hejdå. Man behandlar någon annan som man själv vill bli behandlad lixom. Vi flyttade inte ihop, jag kände inte att jag var där. Plus att min man inte ville lämna sin kommun och mötas halvvägs så alla fick anpassa sitt liv, främst för att Kalle absolut inte ville bo i den kommunen mellan oss... trots att han är den som skulle påverkas minst, var det på grund av honom vi inte flyttade.
    Nu står vi inför ett problem där mina barn vägrar vara kring honom pga situationen att han får bestämma jämnt, skriker som ett litet barn när han inte får som han vill och är allmänt otrevlig... och att han dessutom spelar ut mig mot hans pappa. Han hävdar att han får en dålig magkänsla när jag är där, helt plötsligt från ingenstans, men vägrar svara på vad den beror på eller något. Hans pappa lyssnar bara blindt här och säger att jag inte kan vara där eller att dom kan komma till oss. 
    Jag hade verkligen tagit det på ett annat sätt om det inte var så att hans två små barn verkligen vill vara hos mig, att jag ska vara med på gympa, simning osv. Hämta på skolan osv. 
    Ska tilläggas att jag på senare tid börjat sätta ner foten för äldsta sonen... just för att han beter sig illa mot mina barn, mot sina syskon, styr ställer och har så otroligt dålig attityd mot mig. 
    Pappan säger ingenting till honom utan stryker medhårs för att "undvika konflikter"
    Vårat förhållande blir rätt sargat av detta... Jag mår skit av det eftersom jag lyft det här med min man vid flera tillfällen... känner att jag börjar känna irritation och bitterhet mot sonen, efter allt jag gjort. 
    Även svek och bitterhet mot min man.
    Bonus ska ju vara något bra... Det här känns bara skit just för tillfället.

    Fler som har problem med ett "bonus" barn men funkar med alla andra?

  • Svar på tråden Vadå bonus?!
  • Meddelande borttaget
  • Anonym (Styvmorsan)

    Barnet är 11, men på en nivå som min 5 åring rätt ofta... och ja, det stora problemet I det här är absolut min man. Vilket jag lyft med honom och som det nämndes i tråden sagt till, visat tydligt med div "signaler" När han borde rycka in. Men han gör det aldrig utan låter sonen hålla på som han gör. Är på det planet att min pappa senast sa till min man att säga åt sin son när han betedde sig illa bland barnen... när jag tagit upp det med honom så nonchaleras mina känslor och åsikter kring detta då han inte tycker det är ett problem. Förklarat att han nu är "liten" att dessa problem ej kommer bli bättre eller lättare med åren samt att hans andra barn kommer börja bära en bitterhet mot honom för att det äldsta får styra som han gör.

    Självklart tvingar jag inte mina barn på honom, absurt i min värld att någon skulle göra så när det är så solklart varför det inte fungerar, är inte bara ett diffust "han är tråkig" eller vad det nu kan vara. Utan problem jag ser och förstår helt och fullt.

    Att bli kompis är nog rätt kört, någonstans tänker jag att det kommer landa i en acceptans av att han ogillar mig pga han kan inte köra sitt race när jag är där och han får bara acceptera att jag är där som vilken människa som helst

  • Anonym (Styvmorsan)
    Anonym (I) skrev 2023-09-10 01:27:12 följande:

    Du skriver att sonen nu är 11 år gammal. Han var alltså endast 7 år gammal när ni startade er intensiva relation med varandra? 

    Det låter som att ni tog lite hänsyn till detta barns känslor. 7 år gammal och tvingas in i ny relation med en kvinna som inte är hans mamma och inte nog med det, på det får han två nya "syskon" som han ska förhålla sig till. Du skriver dessutom att ni mer eller mindre bara umgicks ni på grund av pandemin. Det låter väldigt intensivt för ett så litet barn. Det låter som att ni helt enkelt inte riktigt har lystrat till barnets känslor utan fortsatt att köra ert race trots att barnet klart och tydligt visade att han inte mådde bra i situationen? Det är så illa att han behandlar dina barn illa och helt ignorerar dig. 

    Lägg på att hans pappa dessutom inte sätter gränser för barnet. Det är inte konstigt att barnet agerar som det gör. Det låter som ett barn som behöver fångas upp och kanske få prata med någon om hur han mår och lära sig hantera dessa känslor han har. Men det är hans pappa jobb att ta tag i. 

    Men jag hoppas du har i åtanke att det är en 11 årig pojke du kallar för bortskämd skitunge. Som tvingades in i en relation han kanske inte ville ha. 


    Fast vänta nu, det står väl ingenstans något om att vi involverade barnen snabbt? Utan att vår relation, min och min mans, blev intensiv på grund av pandemin. Det tog närmare 8 månader innan något barn introducerades, och då väldigt försiktigt och på barnens villkor. Och någon timme i veckan. Vara barn introducerades inte förstän efter närmare ett år in i vårat förhållande. 
    Barnen har aldrig varit de centrala i våran relation utan vi har byggt en relation kring vad som passar, men som två normala vuxna i ett förhållande kommer man till en punkt där man vill leva tillsammans och vi diskuterade det med alla barnen. Beteendet som är från hans son nu, att han förstör mellan oss och är jävlig mot mina barn och hans småsyskon har kommit nu. Även om han alltid varit egen.
    Sen efterfrågade jag faktiskt inte åsikter kring något annat än erfarenheter kring detta och hur man hanterat situationen. Vilket flera lämnat förslag på, medans andra verkar mest vara ute efter att ge skam.

    Jag har engagerat mig otroligt mycket i det här barnet, men får noll tillbaka. Inte ens ett hej när han kliver genom dörren hem till mig. Och nu spelar han ut mot pappan för att jag lessnat och satt ner foten med gränser osv.

    Jag anser väl inte att en 11 åring ska få styra livet för 6 andra personer som vill vara tillsammans och trivs. Det kan man ju dra hur långt som helst isf, han vill inte gå till skolan för dom sätter stopp, ska han slippa gå till skolan då?
    Han vill inte äta maten som lagas, ska man laga vad han vill ha då?
    Är ju absurt om alla ska dansa efter en pipa som sagt.
  • Anonym (Styvmorsan)

    100 år senare, men det blev ett totalt kaos med hans son. På en nivå som inte ens går att beskriva.

    Jag lyfte allt med min man, drog honom till parterrapi ovh försökte få honom att förstå. Vilket hans son verkade snappa upp, från en dag till en annan hotade sonen mig med sax. Skrek att han skulle ha ihjäl mig när jag sov. 
    Slog sönder hela lägenheten och stack när vi konfronterade honom.
    8 månader sen nu ungefär sen händelsen och han vägrar prata med sin pappa, som han påstår har misshandlat honom och förgripit sig på honom. Att jag hotat honom och låst in... trots att det finns ljudupptagning på när han hotar mig och sin pappa.

    Vi har fått byta lås på lägenheten då han oanmäld kliver rakt in och förstör lägenheten och snor saker... kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle bli såhär.

    Men, om något ska vara bra. Så har iaf min man tagit tag i sig själv och satt ner foten. Synd att det gick såhär långt bara.
    Känns sådär att vara rädd för ett barn

  • Anonym (Styvmorsan)
    Anonym (celine) skrev 2024-03-12 11:36:41 följande:

    Stackars barn. 


    Ursäkta men hur menar du nu?
    Du har väl inte den minsta aning om vad vi genomlidit eller försökt med?
Svar på tråden Vadå bonus?!