Funkisskatten kommer tillbaka!

Gifta kvinnor har väl egentligen alltid varit hemmafruar, fram till 1970-talet. Det föll sig naturligt i och med de stora barnaskarorna. Dessutom fanns det nästan inga yrken som var öppna för kvinnor historiskt, det var i stort sett bara tjänarinnor av olika slag: pigor, barnpigor, husor, bodpigor, gästgiveripigor... Men alla som kunde gifte sig för att komma ifrån detta.

Klostren fanns förstås för ogifta kvinnor, men då måste man ha rika föräldrar som kunde betala hemgiften man annars skulle ha fått med sig in i äktenskapet, till klostret i stället. Hade man inga pengar så fick man bli "leksyster", d.v.s. piga där också.

På 1800-talet kom barnmorskan, sjuksköterskan, guvernanten, lärarinnan. Barnmorskor fick vara gifta, men övriga slutade arbeta när de gifte sig - en bra bit in på 1900-talet.

Sedan är det en annan sak att fruarna hade mer att göra på en lantgård exempelvis, än i en modern lägenhet på 1960-talet med tvättmaskin och halvfabrikat.

Beror på hur rik bonden var. Om det var en storbonde som hade råd att städsla pigor, så behövde bondmoran bara hålla ett vakande öga över pigorna, samt göra sådant som hon tyckte var kul. T.ex. spinna, väva, sticka, sy... och umgås med sina barn såklart.

Nu skäller du lite upp i fel träd, eftersom vi har långa generationer i min familj, och jag t.o.m. har upplevt ett näst-intill-självhushåll hos farföräldrarna när jag var barn! :)