Omogna vänner?

Det är inte de som är omogna, faktiskt. Klart att de vill umgås barnfritt och att de känner sig bortprioriterade om ni knappt kan ses! Sedan nämner du inget om att du själv tar initiativ till att umgås heller? Ja, ni lever olika liv och det går inte att sätta sig in i om man inte har barn, men du borde ha mer förståelse för dem eftersom du har varit barnfri själv en gång i tiden. Om du vill behålla dina vänner föreslår jag att du anstränger dig mer för att umgås och höra av dig.
Kan bara säga att ni är på olika platser i livet, du med barn och dem utan.
Jag har suttit på båda platserna och det är först som när jag fick barn som jag förstod hur svårt det är att prioritera vissa vänskapsrelation då familjelivet tog all tid och ork.
Dessutom ensamstående på heltid.
Då var det lättare att umgås med andra barnfamiljer som hade samma brist på tid utanför familjelivet och dess prioriteringar.
Ibland tappar man några vänner helt under småbarnsåren och har man tur kanske man lyckas behålla några.
Jag har varit i omvänd roll som den eviga singeln och tappade flera kompisar när de fick barn och kanske även flyttade långt.
Det var jättesorgligt och jag förstod inte varför man behöver tappa kontakten för det?men idag förstår jag.
Har pappan aldrig hand om barnen så du kan vårda dina vänskapsrelationer?
Är du helt ensamstående? Då får du nog räkna med att inte kunna umgås om du inte har möjlighet till barnvakt. Om du lever med pappan förväntar sig dina vänner antagligen att han är hemma om du är iväg. Tycker du är orättvis som kallar dina vänner omogna. Många är helt ointresserade av barn så det är inget konstigt att de vill ses utan barn.
Kan du hålla någon medelväg? Ses ibland, hålla kontakt däremellan?
Jo? fattar det! och jätteskönt att göra vuxna saker ibland. Det jag anser är omoget är att år efter år ständigt komma upp med förslag om kan du komma ikväll Och dricka vin? med kort varsel trots att de vet att jag inte kan det. Och blir stötta när man inte kan det. Eller med kort varsel resa bort en hel vecka utan barn och sjuka sig från jobbet osv. Det jag upplever och undrar om fler upplever känslan av att de vill att man ska ta hand om dem istället för sina barn. Att relationerna går ut på att man ska finnas där och anpassa sig efter dem hela tiden (åka hem till dem, skaffa barnvakt till varje pris, hjälpa dem med diverse alltifrån stort till smått) och höras flera gånger i veckan och gärna ses lika ofta men blir skitsura och visar noll förståelse för om man inte orkar hinner kan prata eller ses pga barnen. Tror jag hade velat att man kunde kompromissa lite, att ibland ses uran barn när man planerat det innan och ibland att dem kunde komma förbi trots att barnen är hemma liksom. Om du förstår hur jag tänker