Söner som fostras till mansgrisar

Vi har gjort lite skillnad tyvärr, ibland. Detta är inte av illvilja eller pga nedärvda roller utan av ren bekvämlighet och inget vi tycker är positivt alls.

Tvillingdottern är så lätt att be om hjälp av, hon är smidig och trevlig och social med familjen och fixar saker lätt. Sonen har varit mycket värre som tonåring, han har fräst och varit sur och sprider sina saker över hela huset och har varit jättejobbig. Vi umgås också mycket mer med dottern. Sonen vill bara gama eller vara med sin flickvän eller med kompisar. När han gör något så vill han lägga minimalt med tid på hushållsarbete och det blir inte bra gjort. 

Jag har kompenserat genom att dottern får fler och dyrare presenter eftersom hon hjälper till mer. Men det gör ju inte sonen bättre på hushållsarbete. 

Nu har han hittat en ny flickvän som är superduktig på matlagning och liknande, hon skämmer bort honom mer än vi färäldrar gjort. 

Det enda jag kan göra är att bromsa att de flyttar ihop. Jag säger att han får bo kvar i sin studentkorridor tills han blivit mer mogen, vi sponsrar ingen ihoppflytt på något sätt. Men han är väldigt driven när det gäller att tjäna pengar så det kanske han fixar ändå. Han bjuder flickvännen på restaurang då och då för att kompensera sina dåliga matlagningskunskaper.

Jag sa till honom nu i sommar att han måste lära sig laga mat, att flickvännen kommer att tröttna på honom på sikt. Det tog nog skruv för innan han åkte till universitetet köpte han en stavmixer och diverse köksutrustning. 

Han har en god förebild hemma, hans far är en superbra kock och lagar det mesta vi äter.

Men min dotter har lärt sig hushållsuppgifter mer på egen hand. När sonen gamade  bakade hon eller pysslade.

Hon är dessutom jättesöt och smart och välutbildad. Men inte så karriärsintresserad. Inte så att hon vill vara hemmafru, men hon gör gärna lite mer pyssel hemma, särskilt om mannen tar lite större ekonomiskt ansvar. 

Min son är attraktiv och dessutom smart och driven, han är ingen mansgris pånågot extremt sätt , han är snäll och omtänksam, men han är absolut ingen feminist som vill leva utan könsroller. 

Jag tror många unga faktiskt börjar vända sig från den extrema feministiska jämställdhetsideologi som varit allmän de senaste åren. Teorin har ju varit att män och kvinnor är lika på alla sätt och det är vi inte i verkligheten. Vi är olika och kompletterar varandra. 

Men jag tror inte på hemmafruidealet, alla bör ha ett yrke och en egen inkomst. 

Ja, det skall alla göra innan man skaffar barn med någon. 

Men jag tror nog att min son är ett bättre pappamaterial än majoriteten män.
Snygg, smart, lojal, omtänksam , lugn , eftertänksam, snäll och klok. Effektiv, ansvarsfull och driftig. 
Inga psykiska problem eller beroenden. 

Men jag är ju naturligtvis partisk eftersom det är min son.

Ja, det är ju långt ifrån min sons ideal. 

Men han vänder sig mot den extrema feminismen och det gör jag också.

Läste tex nyligen en artikelserie om mammor som väljer bort amning för jämställdhetens skull. Papporna skall vara lika delaktiga i matningen. Detta tycker jag är helt absurt. Det går emot både vår biologi och våra instinkter. Att dia barnen är grundläggande hos alla däggdjur. Amningen frisätter bla Oxycytin som gör att mor och barn blir lugna och knyter an ännu mer. Och detta går inte helt att efterlikna med flaska. Jag vet att många vill hävda att flaskmatning är exakt lika , det är det inte, men det kanske är tillräckligt bra. Barnet får inte heller moderns antikroppar vid flaskmatning, ersättningen är mer svårsmält och flaskmatade barn blir oftare förstoppade. 

Så amning anser jag överlägset men flaskmatning är en bra ersättning när amningen inte fungerar. Men att aktivt välja bort amning pga jämställdhet, det tycker jag är märkligt, men jag vill inte säga fel, för alla måste få göra de val de vill. 

Det finns många unga kvinnor som vill ta hand om sina barn på ett ursprungligt sätt och amma i åtminstone ett år. Extrema feminister sätter sig över dessa kvinnor och säger att deras vilja och instinkter att ta hand om sina barn är fel. 

Den framlidne danske familjeterapeuten Jesper Juul ansåg att den främsta faran idag var de så kallade projektföräldrarna och att barnen till dessa är dem som mår dåligt.    

De som ser barnen som ett projekt, en produkt som skall bli så bra som möjligt. 

Jesper Juul sa att när man gör barnen till projekt då blir man blind och döv för den respons barnen ger. Man måste lyssna på barnen , vara uppmärksam på signaler och se dem som de är och vad de vill. När man gör barnen till sitt livsprojekt får de svårt att hitta sig själva och får svag självkänsla. När de blir femton till arton år blir dessa barn ofta deprimerade, finner ingen mening med livet och tex skär sig, sa Jesper. Se artikel i Aftonbladet bla , Gör inte ditt barn till ditt livs projekt, 

Eller läs gärna hans böcker, de är mycket läsvärda.