Borde otrohet brotts rubriceras?

Jag tycker att det för för långt i ett civiliserat land. Vi kan inte ha äktenskapsbrottslagar lika lite som vi kan ha hädelselagar - det skulle ta oss 200 år tillbaka i tiden. Inte i brottsmålslagstiftningen i alla fall. 

MEN jag tycker faktiskt att otrohet borde påverka de lagliga följderna av en skilsmässa. Utan äktenskapsförord, delar man ju lika på allting idag. Men om det blir skilsmässa för att X har varit otrogen, då känns det väldigt orimligt att X ska ha ut hälften av Y:s förmögenhet (om det är så att det var Y:s förmögenhet från början, eller Y:s gamla släktgård, eller Y:s ärvda patriciervilla på Djursholm... fyll på). Det känns faktiskt direkt stötande.

Och samma om det är ett par sambos såklart, och den ena i normala fall skulle få ut stora värden genom sambolagen.

I sådana fall tycker jag att beloppen borde jämkas, så att den som har varit otrogen får ut mindre än vad han eller hon annars skulle ha fått. Och detta ska beslutas av en domstol, som kan ta hänsyn till helhetsbilden. Så är det i andra länder. Det är även så i andra länder, att en frånskild hustru som i normala fall skulle ha fått underhåll av sin man, inte får det om hon har varit otrogen. Och det är ju inte mer än rätt - hon kan stå sitt kast. 

Nu förstår jag nog inte ditt inlägg. Otrohet = äktenskapsbrott, det har alltid räknats som det största sveket inom ett äktenskap, och varit grund för skilsmässa även i kulturer som annars inte tillåter skilsmässa. Det har även varit belagt med dödsstraff i många kulturer - faktiskt även i Sverige, även om det slutade att tillämpas för ett par hundra år sedan eller mer. Det finns inget som kan jämföras med det (i alla fall inget som inte är ett mycket grovt brott, som t.ex. att mörda sin mans barn sedan förr). 

Hur arbetsförmedlingen ska se ut är något helt annat, det får man väl komma överens om. Det är i alla fall inget som kan komma som en chock...

Jag skrev ju att det INTE skulle omfattas av brottsmålslagstiftningen. Alltså inget "straff". Jag talade om fördelningen av förmögenheten efter en skilsmässa, det är något helt annat. Det går redan idag att vända sig till en domstol för jämkning till ett skäligt belopp, om äktenskapet har varit kort, eller om det finns andra synnerliga skäl. Där skulle man kunna slänga in otroheten. 

Tycker du inte själv att detta är orimligt, att en person som inte tog med sig någonting in i boet, ska kunna få ut halva den andres förmögehet efter en bevisad otrohet, och sedan leva gott på dessa pengar tillsamans med älskarinnan/älskaren? Jag tycker att det strider mot den allmänna rättsuppfattningen. 

Om en part inte delar med sig av sina pengar under pågående äktenskap, så kan den andra parten gå till närmaste tingsrätt, och få sig tilldömt ett skäligt underhållsbelopp. Så det förfarandet finns redan. Bilfrågan tror jag inte att domstolen tar upp... men det kanske är värt ett försök? Men inget av detta går ändå att jämföra med den kränkning och det svek som en otrohet innebär. 

Det understrukna skrev jag inte, och menade inte. SIN EGEN förmögenhet måste man få ut även om man har varit otrogen. Jag talade om rätten att få ut DEN ANDRES förmögenhet, om man har varit otrogen. Det tycker jag är oskäligt - och så resonerar man även i länder där man har äktenskapsprocesser.

Det är ju även ofta så, att folk gifter sig med personer de inte är attraherade av för pengar, och sedan har de andra på sidan om, tills de fem åren har gått då de kan skilja sig till halva förmögenheten. En lagändring här, skulle göra ett sådant bedrägligt beteende mindre lockande. 

Men igen: detta latande pågår ju i så fall hela tiden, och den andra parten har när som helst möjlighet att skilja sig. Det kommer inte som en chock. Medan otroheten pågår bakom den andres rygg, kanske i flera år, och kommer som en fruktansvärd chock: den insikten raserar allting från ett ögonblick till nästa. Det är inte utan anledning det kallas för att "bedra" den andre. Du kan nog inte förstå det här, om du inte har upplevt det. 

En jämförelse med det ekonomiska, skulle i så fall vara om part X skulle ha plockat ut stora pengar ifrån part Y:s konton, kanske under flera år, och stoppat undan i Schweiz...

Nej, men vid äktenskapsskillnaden. Ja om man inte har skrivit förord, då, men många gör inte det för att det kan ses som ett tecken på misstro.

Jodå, så länge som exhustrun regelmässigt fick underhåll tilldömt sig, så vägde man in vem som hade initierat skilsmässan och varför. I alla fall på 1960-talet var det fortfarande så, i Sverige. 

Jag tror för övrigt att vi är på väg tillbaka mot ett mer konservativt synsätt på många sådana frågor, i och med att vi har en stor och växande muslimsk befolkning, som också efterhand erhåller rösträtt.

Det är ju därför man har skilsmässoprocesser i andra länder, så att domstolen får ta in alla fakta och bestämma vad som kan anses vara skäligt. Alltså olika faktorer, inte bara otrohet. Jag hade anledning att läsa en sådan dom ifrån Tyskland för en tid sedan, den handlade i och för sig om två homosexuella män som varit gifta med varandra, men detta ska inte heller i Tyskland längre spela någon roll - äktenskap som äktenskap. 

Det var en rik äldre man och en fattig men mycket snygg och sexig yngre man (ja jag kollade upp dem på Facebook). Den yngre hade utnyttjat den äldre grovt, bland annat genom att använda hans kreditkort utan tillåtelse - och när han blev påkommen sa han bara "jag behövde faktiskt pengar". Den äldre hade också köpt en bar till den yngre, så att han skulle ha något att sysselsätta sig med eftersom den äldre ofta var annorstädes i affärer. Den yngre hade sagt att det alltid varit hans dröm att äga och driva en bar. Men när han fick en, iddes han typ aldrig gå dit, och det blev en brakförlust. Och när den äldre var borta på affärsresor, så bjöd den yngre in till sedeslösa fester, där han även hade sex med andra män öppet inför alla.

När den äldre fått nog och lagt in om skilsmässa, begärde den yngre underhåll. Han kunde ha fått det eftersom han inte haft någon egen inkomst under äktenskapstiden. MEN då vägde domstolen in alla faktorer, både otroheten och det ekonomiska utnyttjandet, och så dömde de så att den yngre inte fick något underhåll. Det hade troligen blivit samma domslut om den unge mannen hade varit en ung kvinna. 

Jag tror som sagt att det kommer att gå åt det hållet ändå, på grund av vår stora och växande muslimska befolkning. För dem är det självklart att ett äktenskapsbrott är något allvarligt, som även får förmögenhetsrättsliga konsekvenser vid skilsmässan. (Men så långt som att det blir straffbart som i deras hemländer, där det till och med förekommer dödsstraff för otrogna kvinnor - får man hoppas att det inte går här.)

Och jag svarar dig igen, att i en skilsmässoprocess tar domstolen hänsyn till ALLA faktorer. Även sådana som du nämner. Även om en otrohet väger tyngre.

Och sedan bestämmer de vad de tycker är skäligt, avseende hur mycket tillgångar och pensionspoäng (pensionspoängen som båda makarna tjänat in under äktenskapstiden delas vid skilsmässan i Tyskland) vardera parten ska få ut, samt om någon av parterna ska betala underhåll till den andra, och i så fall hur länge och hur mycket. Det finns dessutom en möjlighet att överklaga till ytterligare en instans. 

Ja, visst är det konstigt att de försöker relativisera otroheten! Som alltid ansetts vara en skilsmässoorsak, och alltid har påverkat skilsmässoföljderna. Utom i PK-Sverige av idag, då. 

Jag tycker inte att de där ursäkterna håller:

"Min man tar inte sin del av hushållsarbetet. Därför måste jag få ligga med andra män när jag bor på konferenshotell med jobbet."

"Min fru förstår mig inte. Därför måste jag få ha de där hotellnätterna med min unga kollega, medan min fru tror att jag är på affärsresa".

"Min man säger inte att han uppskattar min kropp. Därför... tjejresa... Mallorca... Carlos..."

Det går ju faktiskt att skilja sig idag. Och även om man har rätt till halva den andres förmögenhet enligt dagens lagstiftning, så kan man faktiskt avstå från att begära ut den.. Har man gått så långt som till att bedra den andre, så tycker jag att man i alla fall ska vara så renhårig att man låter bli det.

Du till exempel. Du påstår ju att det är lika hemskt att "lata sig" som att vara otrogen. Och att om en otrohet ska påverka skilsmässoföljderna, så ska "latandet" också göra det. 

Ja, men domstolen kan ju inte ta hänsyn till alla subjektiva känslor av svek. "Hon sa att hon inte tyckte om min mamma, jag blev så sårad, därför ska jag behålla huset". Det håller ju inte. Men otrohet är som sagt en orsak som i alla kulturer och i alla tider har setts som grund för skilsmässa (eller i vissa fall dödsstraff, men det är det nog ingen som vill ha), och som har påverkat sådant som återlämnande av morgongåvan t.ex.. Det är ett universellt svek som alla i hela världen brukar fatta, men inte du då..?

Det var till och med så förr (nu är vi tillbaka på 1940-talet och tidigare) att det bara fanns några få omständigheter som ansågs tillräckliga för att en domstol skulle döma till skilsmässa, och det var ofruktsamhet, impotens, otrohet, sinnessjukdom, och det faktum att en av parterna inte berättat före vigseln att han/hon bar på anlaget för en ärftlig sjukdom. (Kanske något mer också, minns inte nu.)

Därför förekom det till och med att folk som ville skiljas, i samförstånd arrangerade så att den ena hyrde en privatdetektiv som skulle skugga den andra, och så gick den andra till ett hotell med en annan man/kvinna (som också var insatt i kuppen). Privatdetektiven dokumenterade detta - och så fick paret sin skilsmässa! :) Men så ska vi nog vara glada för, att man inte behöver göra idag. )

Om någonting alltid har varit på ett visst sätt i alla kulturer som man känner till, så finns det goda skäl till det.

Det är så mycket: dels äcklet att han kanske har kommit direkt till mig med hennes sekret på sig, typ. Bakterier, virus, (i värsta fall HIV), svampsporer... Det intima livet måste hållas mellan bara två, det blir ju jätteäckligt annars. (Om man inte har kommit överens om annat förstås.)

Lögnerna, sveket... En längre affär har dessutom tagit upp tid, som borde ha tillbringats med familjen. Här hämtar jag barnen, handlar med dem när de är trötta och griniga, lagar mat, diskar, badar barnen, nattar dem, plockar i ordning till i morgon... men tänker att det är OK, för han jobbar ju över för karriärens skull - karriären som ska ge hela familjen en bättre standard och status! Och så har han legat i sängen hos HENNE, i själva verket, alla de där kvällarna och helgerna när han "jobbat över"!

Tanken på att han har viskat ömma kärleksord till henne - troligen samma som han viskar till mig. SÅ mycket var DET värt!

En kvinna som är otrogen, kan dessutom lura på sin man en gökunge. Det blir en svår chock för pappan när han inser att han inte är pappan. Och inser han aldrig det, så kan det handla om stora värden som går bort - först att han har försörjt barnet under uppväxten, och sedan att arv som rätteligen borde ha gått till hans andra barn, eller - om han inte har egna barn - till hans syskonbarn - går till gökungen. Tänk en släktgård eller ett stort gods som gått i arv i flera hundra år till exempel - och så går det ur släkten och ingen vet ens om det! 

En man som är otrogen kan inte ställa till DET i alla fall, men gör han älskarinnan med barn och hon vägrar abort, så blir det dyrt. Underhållet som ska betalas går ju ut över hans fru och äktenskapliga barn. Och kanske vill han ha umgänge med barnet, och DET måste då frun stå ut med, och kanske till och med samarbeta med älskarinnan om barnet!!!

Nej, otrohet är något fruktansvärt. Förutom rena lagbrott som grov misshandel av kvinnan eller misshandel av barnen, så finns det inget värre man kan göra mot sin partner. Jag kan faktiskt förstå att man i många länder har lagar för att ge den bedragna upprättelse - alltså i brottslagstiftningen. Där det den bedragna parten som bestämmer om straffet - t.ex. spöstraff - ska utdömas eller inte. Observera att jag INTE tycker att vi ska ha så, men att det får påverka följderna av en skilsmässa ekonomiskt, är i alla fall inte för mycket begärt!