Blir snart galen

Försökt med det men han går inte med på det. Utan jag får höra av mig till honom när han jobbar för att få honom att swisha över, om jag ens får tag på honom. 
Så berättar jag vad jag behöver köpa o så swishar han, oftast för lite så jag får prioritera vad som är viktigast till att äta just den dagen. 3 barn på affären varje dag. Behöver jämt både vagn o korg för att ens kunna plocka mat då barnen sitter i vagnen. När han åker till affären åker han själv. 
Det där med egentid får jag helt enkelt lägga åt sidan för tiden finns inte för mig. Min man räknar min egentid när han åker iväg o jag är hemma men barnen sover. 
Jag går snart in i väggen känns det som. Är ledsen o gråter titt som tätt, blir lätt förbannad och ändå försöker jag göra allt för att mina barn ska ha det bra.

Föräldraledighet tar han inte ut, för han förlorar så mycket i lön då. Han ligger långt över taket på fk så han får knappt ut 50% av sin ordinarie lön. Så vi går back om han tar ut det. 

Jag ber min man om mycket hjälp o han svarar ja men gör det aldrig. Så när jag blir irriterad på honom för att han inte gjort det jag bad om t.ex byta blöja på lilltjejen så vräker han ur sig att jag inte ens har bett honom. O det är för den där jävla telefon som han ständigt sitter med. 
Vid maten är det jag som får mata lilltjejen samtidigt som jag ska servera dom andra 2 barnen o hinna äta själv för att han ställer upp sin telefon mot sin snusdosa o kollar facebookklipp. Barnen ber om mer mjölk - min man hör inte, barnen ber om mer mat - min man hör inte. Jag ber honom mata lilltjejen en stund - han hör inte. Han äter klart o fortsätter kolla i telefon. Jag går o tvättar av barnen, kommer tillbaka, dukar av bordet, torkar av bordet o barnens stolar. Går ut i köket, plockar in ev. rester. Tar diskmaskinen. När jag är klar med allt det sitter han fortfarande kvar vid bordet om han inte förflyttat sig till toaletten. O på toa kan han sitta länge. 
Läggdags: jag fixar kvällsmat till barnen, byter om på dom, borstar deras tänder och får lilltjejen i säng. Dom andra 2 vill att pappa bäddar om dom. 
Sen sitter min kära man på soffan igen o glor på telefon hela kvällen. Jag går o lägger mig innan 21 för att orka med dagarna. Till 98% senaste tiden (typ 3 månader) somnar han på soffan så jag sover själv i sängen. Dom kvällar han kommer in är när han vill ha sex men jag ratar honom o han blir sur o vänder sig om o kollar på telefon. 
Han förstår inte hur det är att vara hemma 24/7 o ta hand om allt som ska göras hemma. 

Så något måste ju ha hänt precis när du blev gravid med 4an, blev han deprimerad? Har han varit till läkare? Kan han blivit helt urstressad av att du förlorade jobbet och inte vet hur han ska kunna dra runt allt ekonomiskt? Det har slagit över i att han inte orkar; spenderar därför mer pengar, försöker fly in i aktiviteter och därför behöver det du sätter in så han har koll?

Om han tidigare hade lägre lön som inte överskred taket på fk, kommer han ju inte få mindre nu av fk? Kostar de små barna så mycket extra att barnbidragen och flerbarnstilläggen inte täcker deras basala behov? De kan ju ärva mycket kläder och sånt av varann.

Tror du borde fokusera allt du kan nu på att hitta ett jobb. Vad har du för utbildning? (du sa du hade csn lån).

Om TS hittar jobb kan mannens stress minska, han kan kanske känna han behöver inte ensam dra den ekonomiska bördan. Och då kanske de kan komma tillbaka till där de var tidigare när TS jobbade (hade anställning) - att de delade mer lika på hem-, barn- och hushållsjobben. Och hunden. Ju fortare hon hittar anställning, ju bättre.

Jag har funderat på att lämna honom o tänkt prata med honom om det men eftersom han knappt lyssnar på mig o vi pratar knappt med varandra efter att barnen somnat så har det inte blivit av. Jag har försökt, det kan jag lova men när jag drar upp hur jag mår o hur all last läggs på mig så får jag bara svaret "jag hjälper visst till", "jag gör en hel del", jag måste också få egentid", "jag spelar ju padel efter att barnen har gått o lagt sig" osv. 

Igår drog jag upp att han aldrig frågar hur jag mår, hur jag har det men han drog bara upp att jag klagar på ryggont o att jag har ont i höfterna (foglossning).

Dom kvällar jag gråter mig till sömns o min man märker det så suckar han bara o går o sätter sig vid tvn. Han anser inte att det finns anledning till det. Han förstår ju inte eftersom han inte ens frågar vad problemet är. Eller att han inte ens vill lyssna. Vårt förhållande är inte bra, det vet jag men jag är rädd för att bli ensam. Jag försöker härda ut vilket jag vet kommer leda till att det blir värre o tillslut så kommer hela äktenskapet bli giftigt.