Barn och semester

Visst kan det kännas och bli så, och det man kan göra emot det är att vara tydlig med både förväntningar, gränser och krav, och sen hålla på det också. Att vilja vara snäll hela tiden kan verka lovvärt på ytan men det är att skjuta sig själv i foten. 

Tycker vi sätter mycket gränser mellan varven. Men vi vill ju också kunna göra roliga saker utan att det spårar liksom. vi träffar mycket familj och vänner också på semestern och man vill kunna göra utflykter och roliga saker.

Det kan du göra. Det ena utesluter inte det andra. Det är bara jättebra om barnen får veta vad som förväntas av dem på en utflykt och vad konsekvenserna och belöningarna är. Du kan inte förvänta dig att barnen ska veta vad som förväntas av dem om du inte talar om det.

Ja, det känns igen. Gällande godis/sötsaker känner vi att vi åter får börja hålla på rutinerna mer för att tydliga förväntningar motverkar tjat. 

Gällande att det blir gnäll att avsluta lek osv kan det vara nog så provocerande, ja. Det grundar sig ju dock i en uppskattning och en besvikelse över att det tar slut. Jag tycker Petra Krantz (finns tex på Instagram) resonerar klokt kring detta och ger tips på bemötande som bekräftar barnets känslor (men ändå håller fast vid att det är dags att gå hem). 

Jag överlevde sommar och övriga lov genom att fortsätta behålla vardagen och att samma regler gäller oavsett om det är onsdag kväll i juli eller november.  Chips, snacks , godis etc tillhörde fortfarande helger och särskilda tillfällen.  Det fanns tillräckligt med lyx ändå i form av grillad mat, pizza på utflykter och dyra souvenirer från marknader och resmål . På så sätt kunde jag undvika dom värsta tjatutbrotten . Barnen visste att det inte lönade sig . 

Så jag tror på att inte göra hela sommarlovet till en enda fest . Behåll stora delar av vardagen och håll på dom regler och rutiner som finns. 

Ja jag har löst hennes bok, med känsla för barns självkänsla. Den är bra! men man tappar liksom tålamodet. Men får läsa den igen! 

Som sig bör..? Kanske däri problemet ligger, att allt ska vara extra extra allt enligt ert sätt att se på lov och ledigheter.

Japp! Det gör jag med. Och förmodligen alla emellanåt. Men resonemangen kring vad som ligger bakom tycker jag gör det lättare att hantera i alla fall. 

Vi har försökt skilja på rena semesterveckor och vardagsveckor mer hemma även om de har sommarlov. Dvs mer chips semesterveckor, mindre hemmaveckor. 

sen pratar vi mycket om att när skolan börjar är det kraftig återgång till bra ätande. 

min man och jag är såna att vi äter bra under terminerna men klart sämre över semestrar. Så det ärver våra barn också. 

Vi håller på de vanliga rutinerna när vi är hemma men barnen vet att när vi hälsar på mormor blir det en glass om dagen.

Tydliga regler gör tjatet lite mindre men jag tror att man gjort något fel om barnen aldrig tjatar. Vad har man lärt dem då liksom? Att aldrig försöka få sin vilja igenom? Det blir knappast en lycklig vuxen av den uppfostran. Jag försöker lära barnen att argumentera bra för sin sak, det tror jag är bättre på lång sikt. 

Jo det är väl så det är här också. Vi är ganska generösa under sommarlovet. Men det känns som att det man ger då istället inte uppskattas, samtidigt vill vi ju kunna bjuda till och ha lite extra trevligt liksom.

Exakt så! Ju mer vi ger/har desto mer frustration över att man inte får. Känner för att dra In allt skoj/gott för en bra tid nu. Samt utmana lite mer med motgångar! Dom har det rätt bra ändå, vi har det gott ställt. ändå är allt såå jobbigt så fort man ställer det minsta krav. exepmpel:

jag: nu är det dags att städa rummet innan kompisarna går hem
barnen: men åh, måste vi göra allt. Du är världens dummaste mamma!

följt av städvägran. Vi ger givetvis påföljder för sånt men det biter föga.