TLJE skrev 2023-08-02 10:03:07 följande:
Okej. Det var problemet. Jag är en resonabel man, inte rädd för konflikter. Jag har självfallet försökt att prata med min älskade fru om alltihop. Hon avger vissa löften om att ta tag i hundarnas uppfostran eller vad det ska kallas (de är inga valpar längre) men hittills har hon brutit mot samtliga löften till ett hundra procent. Hon gör det ett tag, sen slutar hon. Jag anser inte att det är mitt jobb att uppfostra hennes hundar. Jag har ingen aning om hur man gör och jag är inte intresserad. Dessutom har hon lovat att ta hand om alltihop helt själv. Ibland ber hon mig om hjälp för att de lyssnar mer på mig när jag skärper rösten. Men jag hatar att måsta låta arg.
Senast jag tog upp problemet med den alltmer förfallande trädgården, verkligen vädjade för att hon skulle förstå hur ledsen jag var över att ha fått en av mina få viktiga saker i livet fullkomligt krossade (jag kan ha sagt att vi väl inte betalade miljoner för världens största hundtoalett) blev hennes reaktion att hon packade hundarna i bilen, försvann i tre dagar. Därmed har hon även stängt möjligheten att kommunicera i frågan.
Att klippa gräsmattan gör mig nästan helt svart i sinnet eftersom jag hela tiden måste betrakta förstörelsen. Jag känner inget hopp för framtiden. Att vara utomhus gör mig nästan illamående.
Jag tror att min fru älskar mig, vi har det egentligen fint tillsammans ? men det här har spårat ur totalt. Jag vill verkligen inte fastna i det här, men mina tankar håller på att bli så mörka och deprimerade att jag oroar mig för min mentala hälsa. Det jag fasar mest för är att jag kommer att förvandlas till en sur och förbittrad man och jag vill inte det.
Kommentarer om att jag är korkad eller min fru är dum hjälper inte. Finns det någon vänlig själ därute som har någonting att komma med så vore jag tacksam från botten av mitt hjärta.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-08-02 11:29
En liten påfyllning av fakta: de flesta av de fina förslag jag fått hittills har jag testat.
T ex på det förra stället byggde jag en ganska rejäl hundgård. Hundarna lyckades riva ner grinden, förklaringen var att de tydligen inte trivdes därinne. En väger knappa sextio kilo (rottweiler), den andra ca 45 kilo (en mkt storvuxen korsning av labrador/golden).
Inga samtal med hustrun har lett till nån långvarig förändring.
Hon har tagit en del online-kurser av erkända hundexperter, men hon slutar alltid med träningen efter ett tag.
Jag har redan från början varit alldeles för snäll.
Hundarna lyssnar faktiskt bättre på mig, men mitt problem är att jag varken vill eller har tid att sköta dem. Hos mig är den mest positiva känslan likgiltighet (förlåt alla hundägare, men de flesta människor har ju inte hund).
Återigen accepterar jag att hundarna är viktiga för min fru, men jag hade ju önskat att hon haft kontroll på dem och att hon orkat koppla dem och lämna tomten varje gång de behöver ut.
Vi kan inte resa nånstans. Vissa av våra bekanta vill inte komma förbi eftersom hundarna dyker på alla som visar sig. De är inte elaka, men stora och intensiva. Andra människor bryr sig förstås inte.
Jag letar fortfarande efter den gyllene lösningen. Ha, ha.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-08-02 12:36
Tack för input, alla. Jag var rädd att för att bli dömd som en fullkomlig idiot.
Ytterligare förtydliganden:
Vi bor vid en skog så det är inget problem att ta ur djuren där. Men, men, tomten är som sagt stor och så finns det ju fästingar i skogen ... och kanske orm ...
Min fru är inte lat, faktiskt inte det minsta. Men hon har ingen uthållighet med sådant som inte funkar. Och jag gissar att hon rationaliserar bort en del av hundarnas sätt. Och, givetvis, hon ser inte problemet så som jag gör det. Vad gör en trashad trädgård när man kan ha hundar? För henne är det ett riktigt ställningstagande.
Hon vet att hon egentligen inte klarar av de här djuren; hon har sagt: Aldrig mer en rottweiler. Men det är så dags nu. De kommer ju att finnas här i 8-10 år till ...
Att lämna bort en av dem el båda, vore som att be henne avstå från sina egna barn. Det är inget alternativ. Och jag fattar det. Problemet för mig är att jag inte heller blir yngre. det är väl det som är grejen, jag känner mig oroligt fastlåst av hela situationen.
Jag vill definitivt inte skilja mig för den här sakens skull. Det vore i mina ögon ett omoget hot och inget jag kommer att komma med.
Min undran kvarstår; vad/hur kan jag säga till min fru för att få henne att ta mina behov på allvar?
Vad gör jag för fel? Vad är det jag har missat?
Jag går verkligen bet här.
Det är klart att du går bet när inte din fru vill göra något för att lösa problemen.
Jo, din fru är tyvärr lat och självisk. Det är en sak att börja på en spanskkurs och tycka att det är för jobbigt och lägga av. Det är en annan sak att hoppa av hundkurser, det drabbar ju både dig och hundarna. Varför är hennes liv (med hundar) viktigare än ditt med trädgård. Det verkar som om både du och hon anser att hennes intressen självklart alltid går först.
Likaså, varför är det bara du som ska vara rädd för att hon ska lämna dig, varför ska inte hon vara lika rädd för att du lämnar henne.
Om du säger att du under inge omständigheter kommer att lämna din fru, då har du kastat bort ditt enda vapen. Varför skulle hon öht bry sig om att du är olycklig, du kommer ändå aldrig att lämna henne.
Om hon vägrar att lyssna på dig så kanske ni borde gå på parterapi. Men det är samma sak där, kan du inte stå upp för dig själv och sätta hårt mot hårt "jag vägrar att leva så här olycklig", så kan hon bara säga nej.
Som sagt, hundproblem beror nästan alltid på ägarproblem. Har är det din fru som ar hundägaren och problemet.
