Inlägg från: TLJE |Visa alla inlägg
  • TLJE

    Utmattad av hustruns hundar

    Det här kommer att låta gnälligt för dig som älskar hundar. Och jag begriper det. Men här är läget:


    Min fru sedan åtta år ?kuppade? för några år sen in två MKT stora hundar i vårt hushåll. Hon frågade inte mig utan skaffade dem. Hon älskar djur, jag visste om det, jag säger ingenting om det. Jag älskar henne och har svårt att förvägra henne nånting alls. Hon lider inte brist på någonting överhuvudtaget, inklusive min uppmärksamhet och kärlek.


    Pga hon behandlar hundarna som sina barn och det är ett bortåt 15-årigt långt åtagande hade det dock varit trevligt att få ha ett ord med i spelet. Mitt liv är numera till stora delar helt i händerna på tvår djur.


    De är stora som ett par fjortonåringar och de är överallt. Eftersom jag är ganska allergisk ? inte lika illa som med katter dock ? så har jag lyckats hålla dem borta från gymmet i källaren (för att slippa få hår på mina kläder hela tiden) badrummet (för vad har de eg där att göra?) skafferiet (Hundras bakterieflora är inte alls som människor)  och vårt sovrum (pga mkt som hundar gör är i själva verket ganska ofräscht för mig som aldrig haft djur). Min fru skulle gärna ha dem uppe i sängen om hon fick. För mig vore det spiken i kistan för vårt intima liv och jag är ännu för ung för att ge upp den saken helt.


    Åter - jag vet hur viktiga hundarna är för min fru och jag vill att hon ska vara lycklig. Det är min plikt att anpassa mig, hon dolde inte sin förkärlek till djur så hon har inte lurats. Jag tror mig vara ärlig när jag säger att jag verkligen ansträngt mig för att acceptera läget. Jag är den morgonpigge och tar ut dem varje morgon. Jag matar dem, ger dem ben, dammsuger hårtussar dagligen.


    Min fru vill att vi går promenader men eftersom hon inte har tränat dem är varje promenad ett enormt stresspåslag. Den ena hunden kan inte möta ens en bil utan att bli helt vild i kopplet. Människor är ett problem, och jag har fått brotta ner honom mer än en gång för att han inte skulle ge sig på en annan mindre hund. Han är stark som en oxe och jag är i princip alltid mentalt utmattad efter varje promenad.


    Vi kan inte sitta i soffan tillsammans, vi kan inte skratta högt för då dyker de på henne och vill upp. Jag kan inte hålla henne i handen utan att det kommer en hund och ska krångla sig emellan. Min fru kan inte lämna stolen eftersom de så ska följa efter henne. Det innebär att jag springer omkring hela kvällarna vid minsta vink. De ska alltid in under matbordet när vi äter så det går inte att sitta normalt ens där. Jag vet att det för hundälskare är helt normala uppoffringar men för mig som aldrig haft hund är det en ständig kamp.


    De ryms inte i en vanlig bil; bilen stinker hund eftersom ingen städar den; de dreglar så våldsamt på köksgolvet att jag, som inte är van vid sånt, har halkat ganska allvarligt några gånger och skadat ryggen. Ja, det låter gnälligt, jag ser också det.


    Vi kan bortse från de gigantiska kostnaderna, för egentligen har vi råd. Det finns en lång rad övriga problem som (rent egoistiskt) inkräktar på mitt liv, men det viktiga kommer nu:


    Jag har blott ett enda intresse, och det är att arbeta i trädgården. Det skänker mig ro och frid och jag älskar fina gräsmattor, att planera och hålla snyggt. Jag jobbar ganska mycket och har ett stort ansvar.  I trädgården mår jag bra. Där finner jag ro, för mig är det kontemplativt att få arbeta därute. Jag är bra på det, har stor kunskap och älskar verkligen vackra miljöer. Det är i princip det jag vill göra när jag är ledig.


    För ett par år sen köpte vi på min frus inrådan ett nytt och mkt dyrt hus med en stor trädgård som skulle kunna utvecklas till någonting helt underbart att njuta av under många år framåt.


    Men ? hundarna håller på att vandalisera den totalt. Hanhundar pissar ju överallt hela tiden och allt dras urin rör vid dör en långsam död. Gräsmattan ser efter två säsonger ut som nån slags trailerpark-slum. Det går inte att plantera rabatter eftersom hundarna trampar omkring i dem lite hur som helst. Inte ens ett litet träd överlevde efter att ha blivit pinkat på. Allting dör. Den ena hunden gillar att gräva. Exemplen är många och ledsamma.


    Min fru tror fortfarande att jag/vi kommer att skapa en jättefin trädgård, men för mig är det helt uteslutet, jag har gett upp. Vad är poängen med att fixa någonting när en annan familjemedlem gör vad han kan för att förstöra det jag just gjorde?


    Okej. Det var problemet. Jag är en resonabel man, inte rädd för konflikter. Jag har självfallet försökt att prata med min älskade fru om alltihop. Hon avger vissa löften om att ta tag i hundarnas uppfostran eller vad det ska kallas (de är inga valpar längre) men hittills har hon brutit mot samtliga löften till ett hundra procent. Hon gör det ett tag, sen slutar hon. Jag anser inte att det är mitt jobb att uppfostra hennes hundar. Jag har ingen aning om hur man gör och jag är inte intresserad. Dessutom har hon lovat att ta hand om alltihop helt själv. Ibland ber hon mig om hjälp för att de lyssnar mer på mig när jag skärper rösten. Men jag hatar att måsta låta arg.


    Senast jag tog upp problemet med den alltmer förfallande trädgården, verkligen vädjade för att hon skulle förstå hur ledsen jag var över att ha fått en av mina få viktiga saker i livet fullkomligt krossade (jag kan ha sagt att vi väl inte betalade miljoner för världens största hundtoalett) blev hennes reaktion att hon packade hundarna i bilen, försvann i tre dagar. Därmed har hon även stängt möjligheten att kommunicera i frågan.


    Att klippa gräsmattan gör mig nästan helt svart i sinnet eftersom jag hela tiden måste betrakta förstörelsen. Jag känner inget hopp för framtiden. Att vara utomhus gör mig nästan illamående.


    Jag tror att min fru älskar mig, vi har det egentligen fint tillsammans ? men det här har spårat ur totalt. Jag vill verkligen inte fastna i det här, men mina tankar håller på att bli så mörka och deprimerade att jag oroar mig för min mentala hälsa. Det jag fasar mest för är att jag kommer att förvandlas till en sur och förbittrad man och jag vill inte det.


    Kommentarer om att jag är korkad eller min fru är dum hjälper inte. Finns det någon vänlig själ därute som har någonting att komma med så vore jag tacksam från botten av mitt hjärta.


    Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp.


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-08-02 11:29

    En liten påfyllning av fakta: de flesta av de fina förslag jag fått hittills har jag testat.

    T ex på det förra stället byggde jag en ganska rejäl hundgård. Hundarna lyckades riva ner grinden, förklaringen var att de tydligen inte trivdes därinne. En väger knappa sextio kilo (rottweiler), den andra ca 45 kilo (en mkt storvuxen korsning av labrador/golden).

    Inga samtal med hustrun har lett till nån långvarig förändring.

    Hon har tagit en del online-kurser av erkända hundexperter, men hon slutar alltid med träningen efter ett tag.

    Jag har redan från början varit alldeles för snäll.

    Hundarna lyssnar faktiskt bättre på mig, men mitt problem är att jag varken vill eller har tid att sköta dem. Hos mig är den mest positiva känslan likgiltighet (förlåt alla hundägare, men de flesta människor har ju inte hund).

    Återigen accepterar jag att hundarna är viktiga för min fru, men jag hade ju önskat att hon haft kontroll på dem och att hon orkat koppla dem och lämna tomten varje gång de behöver ut.

    Vi kan inte resa nånstans. Vissa av våra bekanta vill inte komma förbi eftersom hundarna dyker på alla som visar sig. De är inte elaka, men stora och intensiva. Andra människor bryr sig förstås inte.

    Jag letar fortfarande efter den gyllene lösningen. Ha, ha.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-08-02 12:36
    Tack för input, alla. Jag var rädd att för att bli dömd som en fullkomlig idiot.

    Ytterligare förtydliganden:

    Vi bor vid en skog så det är inget problem att ta ur djuren där. Men, men, tomten är som sagt stor och så finns det ju fästingar i skogen ... och kanske orm ...

    Min fru är inte lat, faktiskt inte det minsta. Men hon har ingen uthållighet med sådant som inte funkar. Och jag gissar att hon rationaliserar bort en del av hundarnas sätt. Och, givetvis, hon ser inte problemet så som jag gör det. Vad gör en trashad trädgård när man kan ha hundar? För henne är det ett riktigt ställningstagande.

    Hon vet att hon egentligen inte klarar av de här djuren; hon har sagt: Aldrig mer en rottweiler. Men det är så dags nu. De kommer ju att finnas här i 8-10 år till ...

    Att lämna bort en av dem el båda, vore som att be henne avstå från sina egna barn. Det är inget alternativ. Och jag fattar det. Problemet för mig är att jag inte heller blir yngre. det är väl det som är grejen, jag känner mig oroligt fastlåst av hela situationen.

    Jag vill definitivt inte skilja mig för den här sakens skull. Det vore i mina ögon ett omoget hot och inget jag kommer att komma med.

    Min undran kvarstår; vad/hur kan jag säga till min fru för att få henne att ta mina behov på allvar?

    Vad gör jag för fel? Vad är det jag har missat?

    Jag går verkligen bet här.
  • Svar på tråden Utmattad av hustruns hundar
  • TLJE

    En liten påfyllning av fakta: de flesta av de fina förslag jag fått hittills har jag testat.

    T ex på det förra stället byggde jag en ganska rejäl hundgård. Hundarna lyckades riva ner grinden, förklaringen var att de tydligen inte trivdes därinne. En väger knappa sextio kilo (rottweiler), den andra ca 45 kilo (en mkt storvuxen korsning av labrador/golden).

    Inga samtal med hustrun har lett till nån långvarig förändring.

    Hon har tagit en del online-kurser av erkända hundexperter, men hon slutar alltid med träningen efter ett tag.

    Jag har redan från början varit alldeles för snäll.

    Hundarna lyssnar faktiskt bättre på mig, men mitt problem är att jag varken vill eller har tid att sköta dem. Hos mig är den mest positiva känslan likgiltighet (förlåt alla hundägare, men de flesta människor har ju inte hund).

    Återigen accepterar jag att hundarna är viktiga för min fru, men jag hade ju önskat att hon haft kontroll på dem och att hon orkat koppla dem och lämna tomten varje gång de behöver ut.

    Vi kan inte resa nånstans. Vissa av våra bekanta vill inte komma förbi eftersom hundarna dyker på alla som visar sig. De är inte elaka, men stora och intensiva. Andra människor bryr sig förstås inte.

    Jag letar fortfarande efter den gyllene lösningen. Ha, ha.

  • TLJE

    Oj. Det var ord och inga visor från många av er.

    Tack.

    Nu vet jag i alla fall att jag inte är helt fel ute. Jag var rädd att det kanske jag som varit självisk.

    Tack, alla.

    Tack.

  • TLJE
    Kvittning skrev 2023-08-04 11:11:59 följande:

    Tyvärr kan jag känna igen mig en hel del i det du beskriver om din fru. Min man stoppar de flesta ideer jag kommer på vilket inledningsvis är frustrerande men efter ett tag känns rätt skönt då det flesta saker är impulser jag bara klarar av att genomföra till hälften. Som ju din frus hundköp är. Hon klarar av att köpa hundarna och göra planer på hur de ska tas om hand, men klarar inte av att gå i mål. Vilket ju blir väldigt olyckligt när det kommer till en sådan stor sak som det är med inköpta djur.

    Jag vet inte hur ni ska gå vidare med hundarna. Men för framtiden så stå på dig. Och var tydlig med varför, att hon har en historia av impulsiva handlingar som inte faller väl ut och att det också påverkar dig.

    Planerna jag har känns hur vettiga som helst och väl genomtänkta också, kna dröja föera månader innan jag erkänner för mig själv att det var bra att jag blev stoppad.

    Kan tillägga att jag är rätt säker på att jag skulle få en adhd-diagnos om jag utreddes.


    Det där var en mycket träffsäker kommentar som beskriver vad jag tror är det faktiska problemet. Min fru är en underbar person, och jag har länge trott att hon bara är naiv som inte kan se alla potentiella problem. Hon är varm och kärleksfull, men hon kan inte styra sina impulser. Och hon blir bedrövad när hon ser att hon inte går i mål. Jag skulle gissa att hon är bipolär eller något i den stilen.

    Och ... jag har alltid gått in och räddat henne, eftersom det är så jag blivit lärd. Man beskyddar sin kvinna. Man värnar om sin familj. Man lämnar inte varandra i sticket. Problemet är väl att det blivit väldigt ensidigt just hos oss.
Svar på tråden Utmattad av hustruns hundar