Abort - ångrar mig inte, men...

 Gjorde abort för snart ett år sedan. En tidig sådan i vecka 6. Det var jobbigt känslomässigt men jag trodde ändå att jag var säker.

Först i efterhand kom tvivlen och sorgen...

Jag hade absolut ingen barnlängtan när jag blev gravid och omständigheterna var mycket dåliga. Min partner och jag var ännu ganska nya som par och bodde inte tillsammans, men mest avgörande: ingen av oss såg ett liv med barn, varken då eller på lång sikt. Dessutom var vi bägge sjukskrivna på hel- respektive halvtid. Han för svår fysisk sjukdom och jag för utmattningssyndrom med tillhörande depression. Tack och lov är vi bägge mycket friskare idag, om än inte helt friska.

Det fanns som sagt många goda skäl att göra abort då, både för att vi inte ville bli föräldrar och för att det hade känts mycket oansvarigt att ge ett barn de förutsättningarna där vi nätt och jämnt kunde ta hand om oss själva och våra respektive sjukdomar.

Men som sagt. Först efteråt kom känslan av sorg.
Jag kan inte säga att jag egentligen ångrar mig. Jag tror att jag gjorde vad som var rätt där och då. Men det är som att kroppen fick provsmaka något som den velat ha sedan dess.... och jag hemsöks av tankar på vem det kunde ha blivit, som jag valde bort. Det är för mig inte längre lika självklart att jag inte vill ha barn. Min kille relaterar inte alls, men lider mycket med mig i att jag känner som jag gör.

Jag vet fortfarande inte om jag vill ha barn eller inte, eller om det vore rätt för oss att bli föräldrar. Jag vill bara sluta vara ledsen och grubbla.

Nån som känner igen det? Att kanske inte ångra, men ändå sörja? Och det utan att ens veta vad man hade gjort idag.

Känns som ett virrvarr av saker man inte "borde" kunna känna samtidigt...