Min dotter, 8 snart9 år, har ett otroligt köp- begär. Det är tjat så fort vi går in en butik. Det är som att det blir en tävling att hon måste få med sig något ut.
jag tappar tålamodet totalt och säger allt för ofta ja tillslut för att slippa skämmas över tjatet i butiken. Till saken hör att hon visar noll tacksamhet.
hur ska jag få bort detta hemska och otroligt dränerande beteende? Jag blir så ledsen över att jag totalt misslyckats.
Genom att inte belöna tjat = låt henne inte köpa.
Sluta att ge med dig, hon vet ju att tjat lönar sig. Säg innan vad ni ska handla, att det inte blir något annat, tjatar hon så släpp det du har och ta med henne ut igen. Alternativt ta inte med henne till affären alls och förklara för henne om hon blir sur för att hon inte får följa med när ni ska handla, att det inte går att ha med henne för att hon håller på att tjata om att få saker hela tiden och att det inte är okej. Sluta verkligen med att ge med dig. Vi hade samma problem och har periodvis med sambons barn som bor här växelvis och det har verkligen varit emellanåt som att det spelar ingen roll vad dom kan få bara det är något, det brukar upphöra ganska snabbt igen när dom märker att deras tjat inte ger någon effekt. Skit i vad andra tänker, hoppas du får ordning på detta! kram!
Jag hade sett detta beteende innan jag fick barn och bestämde mig illa kvickt när jag gick barn att aldrig handla något tex ätbart och ge det i samband med att vi kom ut ur affären,ok när vi väl var i en park.
Hon skulle inte förknippa handla med att man får något.
Nu är det ju försent i erat fall men STÅ PÅ ER.
Skriker hon så lämna allt och gå hem!
Lovar att det hjälper.
Tittar någon snett på er när hon går sitt utbrott så säg ?Jag håller på att uppfostra mitt barn?!!
Jag skulle valt att inte ta med henne i affären alls om det inte är absolut nödvändigt. Bara om det är en specifik sak hon ska köpa. Gå själv annars och handla.
Har hon någon typ av veckopeng/månadspeng? Börja med det annars och hon kan köpa för egna pengar. Är pengarna slut kanske du kan göra en lista med sysslor hon kan göra för att tjäna ihop mer. Jag gör så med mina barn och det funkar bra.
Tala om för henne hemma i lugn och ro "nästa gång du är med i en affär så gäller detta" : och så talar du om vad som gäller. Tex kanske ni har en inköpslista och då är det enbart det på listan som ska köpas. Fattar hon det innan så kan det funka.
Hon har lärt sig att tjat lönar sig och du behöver tala om för henne innan nästa butiksbesök att du själv kommer ändra hur du gör = du kommer inte lyssna på tjat och hon kommer inte få något. Var tydlig med detta innan så hon inte får en chock i en butik.
Jag skulle heller inte låta henne följa med till affär alltid, om hon inte kan sluta tjata.
Som det är nu har ni använt en positiv förstärkning kring hennes beteende, dvs lärt henne att tjat och ett beteende som får dig att skämmas leder till att hon får som hon vill. Varje gång som detta mönster upprepas, blir inlärningen djupare och djupare. Hon visar naturligtvis ingen större tacksamhet eftersom hon upplever att hon har fått jobba hårt för belöningen, det är ingenting som har kommit av sig själv från er.
Att hon inte ska följa med er är inte en bra metod, eftersom kopplingen mellan affär-tjat-resultat kommer att finnas kvar. Inte heller brukar man kunna klara av att vara så hårdhjärtad att man aldrig någonsin köper en liten sak till sitt barn. Barn i den åldern är dessutom inte alltid så duktiga att komma ihåg vad man kommit överens om vad gäller beteende.
Vad jag tror att ni måste göra för att bryta cirkeln är att skapa en så kallad "decoupling", dvs en isärkoppling av beteendet och resultatet.
Rent praktiskt skulle det kunna gå till så att hälften av gångerna som ni går in till en affär, kan hon få någonting hon vill ha. Men de övriga gångerna får hon inte det, hur mycket skrik och tjat och hysteriskt beteende hon än påvisar.
Ni föräldrar måste naturligtvis vara helt överens och dessutom vara med på att det till en början kommer att krävas mycket ansträngning och skapas mycket stress att stå emot. Men barn är extremt duktiga på att hitta kausala samband och det dröjer faktiskt inte alls lång tid förrän hon har förstått att sambandet mellan tjat och att hon får vad hon vill är väldigt lös eller inte finns alls. Dessutom kommer hon att uppleva att de gångerna hon får någonting kommer från er och kommer att bli mycket gladare.
Som det är nu har ni använt en positiv förstärkning kring hennes beteende, dvs lärt henne att tjat och ett beteende som får dig att skämmas leder till att hon får som hon vill. Varje gång som detta mönster upprepas, blir inlärningen djupare och djupare. Hon visar naturligtvis ingen större tacksamhet eftersom hon upplever att hon har fått jobba hårt för belöningen, det är ingenting som har kommit av sig själv från er.
Att hon inte ska följa med er är inte en bra metod, eftersom kopplingen mellan affär-tjat-resultat kommer att finnas kvar. Inte heller brukar man kunna klara av att vara så hårdhjärtad att man aldrig någonsin köper en liten sak till sitt barn. Barn i den åldern är dessutom inte alltid så duktiga att komma ihåg vad man kommit överens om vad gäller beteende.
Vad jag tror att ni måste göra för att bryta cirkeln är att skapa en så kallad "decoupling", dvs en isärkoppling av beteendet och resultatet.
Rent praktiskt skulle det kunna gå till så att hälften av gångerna som ni går in till en affär, kan hon få någonting hon vill ha. Men de övriga gångerna får hon inte det, hur mycket skrik och tjat och hysteriskt beteende hon än påvisar.
Ni föräldrar måste naturligtvis vara helt överens och dessutom vara med på att det till en början kommer att krävas mycket ansträngning och skapas mycket stress att stå emot. Men barn är extremt duktiga på att hitta kausala samband och det dröjer faktiskt inte alls lång tid förrän hon har förstått att sambandet mellan tjat och att hon får vad hon vill är väldigt lös eller inte finns alls. Dessutom kommer hon att uppleva att de gångerna hon får någonting kommer från er och kommer att bli mycket gladare.
Som det är nu har ni använt en positiv förstärkning kring hennes beteende, dvs lärt henne att tjat och ett beteende som får dig att skämmas leder till att hon får som hon vill. Varje gång som detta mönster upprepas, blir inlärningen djupare och djupare. Hon visar naturligtvis ingen större tacksamhet eftersom hon upplever att hon har fått jobba hårt för belöningen, det är ingenting som har kommit av sig själv från er.
Att hon inte ska följa med er är inte en bra metod, eftersom kopplingen mellan affär-tjat-resultat kommer att finnas kvar. Inte heller brukar man kunna klara av att vara så hårdhjärtad att man aldrig någonsin köper en liten sak till sitt barn. Barn i den åldern är dessutom inte alltid så duktiga att komma ihåg vad man kommit överens om vad gäller beteende.
Vad jag tror att ni måste göra för att bryta cirkeln är att skapa en så kallad "decoupling", dvs en isärkoppling av beteendet och resultatet.
Rent praktiskt skulle det kunna gå till så att hälften av gångerna som ni går in till en affär, kan hon få någonting hon vill ha. Men de övriga gångerna får hon inte det, hur mycket skrik och tjat och hysteriskt beteende hon än påvisar.
Ni föräldrar måste naturligtvis vara helt överens och dessutom vara med på att det till en början kommer att krävas mycket ansträngning och skapas mycket stress att stå emot. Men barn är extremt duktiga på att hitta kausala samband och det dröjer faktiskt inte alls lång tid förrän hon har förstått att sambandet mellan tjat och att hon får vad hon vill är väldigt lös eller inte finns alls. Dessutom kommer hon att uppleva att de gångerna hon får någonting kommer från er och kommer att bli mycket gladare.