Hej fina Elissa!
Vilken intressant fråga du lyfter fram.
Mitt snabba svar är: JA.
Här följer fler detaljer: jag blir irriterad när min fru lägger sig i när jag säger till vår son. Oftast handlar det om att hon tycker annorlunda eller tycker att jag ställer för höga krav. Min reaktion är oftast att lämna för stunden och sedna ta upp det med henne, inte framför vår son. Men ibland uppstår tjafs mellan oss på plats (vilket jag inte tycker är bra).
Tyvärr så gör jag själv liknande mot henne ibland måste jag erkänna (i lägre grad vill jag påstå dock), men inser det i efterhand. Hon blir också irriterad, oftast. Jag har svårt att hålla mig, när jag hör något jag tycker är fel.
Vi är dock överens om att undvika det beteendet, och istället spara kommentaren till i efter hand, när sonen inte hör diskussionen. Men vi är inte där än. Vi är halvvägs. Det krävs mer tålamod och att testa sig fram.
Det här med att avbryta den andra förälderns kommunikation till barnet, och kanske börja tjafsa med den andra förälderna, tror vi gör att barnet får lätt för sig att bryta föräldrarnas instruktioner. Hen vet att det går att få med den andra föräldern för att slippa ena förälderns instruktioner. Barn är ju smarta, de ser svagheterna, och utnyttjar det på ett naturligt och oskylldigt sätt.
Det har hänt att jag har gett instruktioner, och sonen lyssnar och inte säger emot, MEN går till min fru och berättar vad jag har sagt, och så får han istället en annan instruktion som inte är lika krävande som min. Och i värsta fall får jag utskällning direkt (vilket jag känner är något kränkande ibland, när det utförs framför ögonen på vår son - då blir jag arg).
Jag tror att föräldrarna måste framstå som enade, framför barnet, och diskussioner i hur dant vissa tillsägelser är rimliga eller inte bör tas avskillt, eller åtminstone inte i samband med händelsen och inte så att ena förälderna skäller ut den andra, så öppet.
Däremot tycker jag att vi fungerar bra när vi vill att den andra föräldern SKA lägga sig i. Det händer när jag tex säger till sonen en sak, men han tjafsar eller är för lat för att göra det. Och då istället för att ge mig, trots att han har fel, så ropar jag på min fru eller så kommer hon in i bilden smidigt, och jag drar mig ur diskussionen, och hon presenterar en annan lösning till situationen, som sonen går med på att genomföra. Det tycker jag är en super metod, som både bevarar förälderns roll och bild, och samtidigt anpassar sig till barnets situation och ork.
Hoppas mitt inlägg kommer till nytta
