Jag kunde äntligen få kyssa och kanske mysa med honom - Men jag vände mitt huvud, för att jag är så dum!
Jag är så ledsen! Och kommer nog aldrig få den chansen igen. Jag är så dum!
Igår blev den bästa kvällen i mitt liv, men jag agerade bara så dumt!
Jag och mina väninnor + killkompisen som jag tycker så mycket om, skulle äta mat hemma hos mig och bara umgås.
Mina två väninnor kunde plötsligt inte komma, så av en slump blev det bara jag och min killkompis och jag blev så överlycklig. Jag har länge drömt om att bara ha honom helt för mig själv och dessutom en lördagskväll av alla kvällar!
Vi åt mat och bara satt i ett par timmar och bara pratade, tills vi bestämde hos för att sitta på soffan och fortsätta prata tillsammans med gott kaffe.
Hela jag bara sa för mig själv: ''Alltså detta är den lyckligaste kvällen, jag någonsin haft''. Jag kände mig inte nervös, vilket jag borde ha gjort. Jag kände bara lycka och glädje. Allt kändes så pirrigt, vi pratade och pratade.
Plötsligt så lutade han sitt huvud sakta mot mig. Allt kändes bara så rätt. Hans läppar började närma sig. Jag såg att han var lite försiktig, kanske för att se om jag egentligen ville det.
Plötsligt vred jag mitt huvud nedåt och sedan åt sidan, som om jag gav signalen att jag inte ville. Då backade han direkt. Jag blev helt frysen. Han bad om ursäkt. Jag kunde inte säga någonting, jag bara frös till. Även om mitt huvud var vridet från honom och min blick var på väggen, så kände jag att han tittade på mig.
Han sa förlåt flera gånger. Jag blev helt okontaktbar, så han frågade om jag ville gå, men jag sa ingenting. Han gick mot ytterdörren, sa mitt namn och sa förlåt återigen.
Efter att han hade gått, kunde jag röra på mig igen. Jag vågade inte kolla ut genom fönstret. Jag vågade inte höra av mig till honom via telefonen. Jag gjorde ingenting. Jag kände så oerhört dum, så fort han gick. JAG KUNDE JU KYSST HONOM OCH JAG FATTAR INTE VARFÖR JAG REAGERADE SÅ SOM JAG GJORDE. Jag var ju inte ens nervös, så varför gjorde jag så, jag vet inte ens själv! Varför blev det så? Jag vet inte ens om jag skall skriva något. Jag agerade som om jag inte ville kyssa honom, fast det ville jag ju! Vilken dum reflex jag har! Varför?! :(
Jag sitter här och bara vill skrika och spola tillbaks tiden. Få en ny chans. Det kommer aldrig bli.
Jag har aldrig vågat skriva först till honom, oftast är det han som skriver först till mig och leder samtalet. Jag skulle aldrig våga bjuda hem honom igen.
Jag är ledsen! :(
