Dottern avskyr mig och får som hon vill av pappan

Det låter snarare som att du måste jobba på relationen med din dotter, inte din sambo som kan göra något åt den saken.

Jag tycker att ni behöver etablera lite grundläggande regler för er familj. Regler om respekt och artighet när ni interagerar med varandra och givetvis måste ni föräldrar föregå med extremt gott exempel. 

Din sambo bör givetvis säga ifrån att hon inte får tala till dig på det sättet (jag har sagt till mina tonåringar att de talar inte till min man på det sättet), men det är intressant att du säger att dynamiken var liknande fast mot din sambo med er son. Är det något som uppmuntrar den här typen av polarisering? Med små barn är det ju väldigt vanligt att de har en mammig eller pappig period, men det går över med lite tålamod och kärlek. Din dotter verkar ha fastnat lite, eller låst sig.

Hur kan du stärka din relation till henne? Finns det några situationer när ni inte bråkar eller kanske till och med har roligt och trivs i varandras sällskap? Även små glimtar går att bygga på. Mutor är inte en bra väg, men du får nog ändå räkna med att få anstränga dig en hel del. Som förälder är det ditt ansvar att ta initiativet och sätta tonen för er relation - vänta inte på att din dotter ska göra det.

Sist men inte minst: finns det något som har hänt eller något trauma, stort eller smått, som kan ligga bakom din dotters känslor eller som kan göra det svårt för henne att komma vidare i er relation? Det kan vara något som bara din dotter anser har hänt. Ni kan behöva reda ut det först innan er relation blir bättre. Kanske med hjälp av en kurator eller familjeterapeut.

Låter snarare som att ni låter barnen bete sig som skit emot er utan att säga ifrån. Ta dotterns ridlektion, efter ett sånt uttalande hade jag sagt att idag kan hon ta sig till stallet på egen hand och att hon kan fundera på hur hon ska bete sig i fortsättningen om hon vill ha någon skjuts alls. Autism eller inte så kan man inte bara slänga upp armarna i luften och säga att det inte går att uppfostra för att barnet har en diagnos. Sanningen är antagligen att barnens beteende mot er vuxna inte har ett dugg med diagnoser att göra utan bara dåligt uppförande.

Sedan undrar jag varför din dotter hatar dig så mycket, har du någon aning eller har det bara fått eskalera under åren så att hon nu inte ens själv vet varför utan mest tycker illa om dig av gammal vana?

Inte ridlektion såg jag nu, men jobb. Oavsett - samma svar.

Varför har ni låtit detta pågå så länge och för sonen också? Hur jävla svårt kan det var att lära barn allmänt hyfs?!!

Det låter lite som en släkting till mig. Pappan hade mycket åsikter om barnuppfostran, t.ex var det ju bedrövligt att jag kunde ha såna här dagar då bara mamma fick byta blöja, mamma fick skära ost, mamma fick ge välling, för att nästa dag så dög bara pappa. Tror ni fattar?

Så kom hans egen dotter. Och från dag 1 så var det de två mot världen! Han motarbetade mamman hela tiden, visade tydligt att hon inte dög! Mamman gjorde fel om det så handlade om nappen eller val av kläder. Sa mamman nåt så vrålade ungen i högan sky "PAAAAAPPAAAAAA!!!!!!". "Men Karin, lyssna på Sofia nu. Hon vill ju faktiskt ha godis före maten/inte tvätta händerna/inte gå och lägga sig/inte gå till dagis/inte äta upp grönsakerna!". Och körde över mamman totalt!
Det slutade med att mor och dotter fick umgås under övervakning av en socialarbetare.

Idag är hon vuxen och jag tror de kan umgås vettigt. Jag bröt med dem så fort jag hade nåt att säga till om för gud så jag på riktigt hatade detta barn!! (2 år yngre än mig). Eller hela familjen, rättare sagt, men det var ju ungen som alltid var elak, skrek, tjöt och slogs. Pappan var ju likadan mot alla! Det gick inte att leka med det här barnet. Eller spela spel. Fick hon inte som hon ville så tjöt hon i högan sky och så kom "PAAAAAPPAAAAAA!!!!" och styrde upp. "Klart att hon ska få vinna/bestämma, hon är ju yngre än dig!" etc.

Vad jag vill säga är att ni måste så helt enade mot dottern!! Det kanske är för sent nu, jag vet inte? Men hennes pappa kan inte acceptera att hon behandlar dig sådär! Han kan inte ändra sina planer så att hon "slipper" dig! Ni är en familj! Man kan vara tonåring och man kan ha diagnoser, men man kan fasen inte bete sig sådär! Du bör även ha rätt att få veta varför, vad fan har du gjort ungen??? Förlåt men jag fick lite minnen uppbubblandes.... Respekterar hon inte dig är kanske är kanske frågan om hon ens ska bo under ditt tak?? (Om inte annat för att skrämmas lite). Ett jäkla sätt och rena dumheter!!
Men till att börja med så måste du och pappan prata och verkligen komma överens hur ni ska handskas med henne!