Anonym (SL) skrev 2023-07-22 09:29:40 följande:
Ensamma mammor fick skylla sig själv i århundranden, långt upp på 1900-talet. De spottades på (på riktigt), kallades horor, stängdes helt ut från arbetsmarknad och äktenskapsmarknaden, barnet togs ifrån dem. Familjen tog avstånd från dem eller försökte tvångsgifta dem för att slippa skammen.
Barnet stämplades som oäkting och fick leva med stämpeln hela livet, och stängdes ofta ut från stora delar av samhället
Mannen, dvs pappan fick inte utstå någon bespottning, behövde inte ta ansvar för sitt barn utan kunde leva livet vidare.
Detta var en stor del av den tid som du lyfter fram som en golden age där hyfs regerade.
Bara det faktum att det fortfarande finns många ensamma mammor som får axla ansvaret för barnen trots att det i alla fall finns 2 föräldrar är ju skevt. Synen på mamman som huvudföräldern
Och jag tycker faktiskt att det mer och mer börjar tas upp ensamhet (där unga män just nu är överrepresenterade), som ett samhällsproblem där det behövs strukturella insatser.
www.gp.se/kultur/kultur/incels-inget-nytt-men-nu-%C3%A4r-det-m%C3%A4nnen-som-drabbas-1.55634003
www.gp.se/kultur/kultur/tinderm%C3%A4nnens-lidande-%C3%A4r-allas-ansvar-1.22356071
Men strukturella insatser i all ära, ansvaret att använda sig av insatser och förändra sitt liv kommer alltid vara individen.
Jag tycker det är så intressant.
Tidigare i tråden berättade jag om när jag och min man träffades, att han var blyg, att han var oerfaren både relationellt och sexuellt och en bit över 30 samt utan klassiskt statusjobb.
Du frågade då vad som gjorde att jag gav honom en chans som ingen gett honom förut. Du lade alltså tonvikten på mitt agerande, att det var det som avgjorde.
Där har du nämligen fel. Det var hans agerande som avgjorde, hade han inte ringt mig och vågat ta en chans hade vi mest troligtvis inte varit ett par.
Detta skrev jag som svar till dig. Och det är här det blir riktigt intressant på riktigt. För här dör nämligen konversationen. Du ställer inga fler frågor. Inget om hur han vågade, inget om vad i hans agerande som avgjorde. Inget som kan ge dig viktiga ledtrådar om vad som gjorde att en incel blev en lyckligt gift 2 barnspappa.
Inga sådana frågor till den andra kvinnan som betättade liknande historia heller.
Varför?
Ja, då var det ensamstående mammor som blev bespottade av samhället och sågs på med förakt. Det var inte bra. Idag är det ensamma män som får utstå samma nedvärderande attityder och får höra samma saker som "skyll dig själv" och "du ska inte tro att du är lika mycket värd som alla andra". Frågan är varför det ses som normalt och varför det är fritt fram att förakta män? Jag skulle önska att ingen blev föraktad, men det verkar omöjligt.
Att jag säger att det fanns mer hyfs och sunt förnuft förr har inte med relationer att göra, utan hela samhället. De som levde förr hade aldrig accepterat att utvecklingen går åt fel håll som vi gör idag.
Det var fortfarande du som gav din sambo en chans. Du hade kunnat tänka att han var en värdelös incel, en
red flag och därmed går bort som de flesta andra förmodligen hade gjort. "
En sån där loser ska inte få lägra mig" ungefär. Visst, han tog kontakt med dig, men du hade kunnat leta efter objektivt sett bättre man. De möjligheterna hade nog inte han.
