Ny skola- inga kompisar :-(

Hittade ingen passande rubrik för detta inlägg och vet inte hur jag ska tolka det? men tänker att det måste finnas fler i samma situation. 

så här. Vi flyttade efter 10 år från ett område i stan till en helt annan. vi bor i en storstad så det är ca 1 mil mellan områdena. Vår son som fyller 11 snart var helt emot flytten. Han ville inte yflytta från sina kompisar och inte byta skola. Av olika skäl valde vi att flytta ändå. Och gudarna ska veta att jag ångrat detta många gånger. Vi flyttade i julas och sonen började ny skola efter jullovet. Han kände direkt att det kändes jobbigt. Han slöt sig, var ledsen, inte alls sig själv. Han har parallellt umgåtts med sin gamla bästis från gamla skolan på helgerna. På rasterna har han provat att leka med olika men känner inte att ngn är som han? Det är sommarlov nu och han tycker det är skönt att vara ledig. Däremot gör det så ont i mitt mammahjärta att han inte har en enda kompis här. Ingen ringer, ingen hör av sig förutom två av de ?gamla? vännerna tack o lov. Men de finns inte i direkta närheten och inte i skolan. 

han har försökt bjuda hem men ingen vill hänga på. Ingen av de som går i hans klass går i de aktiviteter han utövar. Könns som om alla andra spelar fotboll. Vår son är ingen fotbollskille, något jag verkligen önskat att han varit ju. Tänker att då hade han haft en naturlig väg in att lära känna dem. 

Jag får en klump i magen så fort jag tänker på detta. Hur hans rum alltid ekar tomt, inga kompisar som hoppar i studsmattan med honom, ingen som ringer? 
Vad ska vi göra? Mitt hjärta går sönder. 

Tillägger att vår son aldrig haft problem att få kompisar förut. Han har alltid varit uppskattad för att han är glad och snäll och omtänksam. Jag är förundrad över att ingen verkar vara intresserad av honom eller att lära känna honom. Det känns som om alla redan har sina små ?gäng? och där är det omöjligt att komma in som nyinflytrad?

Jag känner igen mig så mycket i din berättelse! Vi flyttade också, från stan ut till ytterområde. Min son upplevde också att "ingen var som han". Nästan alla spelade fotboll på rasterna och i fotbollslag. Min son kan spela fotboll men är inte superintresserad. Det var oerhört jobbigt den första tiden och jag ångrade så mycket att vi bytt skola!

Nu har han gått i klassen ett tag och har vänner där, men de umgås sällan efter skolan. Han är nöjd ändå. Han har kul på skoltid, är ganska upptagen på vardagskvällar med aktiviteter, och på helgerna träffar han mest kompisarna från gamla skolan samt några nyfunna vänner från sina fritidsaktiviteter. Det blir mycket körande för min del när han ska träffa vänner från gamla området med det tar jag! Hans bästis är ofta här och sover över. Jag tänkte snart "skola in" honom i bussåkande så att han kan ta sig till vännerna själv. Och om drygt ett år blandas klasserna igen i åk 7 och jag tänker att han säkert kommer hitta fler vänner då. Han verkar dock tillfreds med livet. Det är mest jag som önskat att han hade fått lika bra vänner i nya klassen som i den gamla.

Kanske blir det bättre för din son efter sommaren? Kanske börjar det nya klasskompisar? Har inte så mycket råd att komma med förutom att underlätta för sonen att hålla kontakten med sin vänner i gamla bostadsområdet.

Tack Issla för ditt svar! det låter som om de har det precis likadant. Här spelar ju alla andra också fotboll och han gick med i klubben bara för att försöka komma med i gänget men nej det var inte hans grej och han slutade. 

Grejen är att hade han varit lite yngre hade jag kunnat ta kontakt med föräldrar men att arrangera ?lekdate? för en 11-åring känns lite fel. 

Jag hoppas han kan få det lite bättre till hösten och som du säger så längtar jag också till 7:an då det blir nya klasser och fler barn. Men det är två år kvar. 

Visst kör jag! Jag kör så mycket det bara går för att han ska få träffa sina gamla kompisar. Men visst skär det i hjärtat. 

någon med samma erfarenhet eller tankar kring detta lite känsliga ämne? vem vill erkänna att man är ensam eller att ens barn är det??