Orkar inte mina barn

Bara en reflektion över hur mycket svårare det är att ha flera barn. Svårare för barn med syskon att få mycket tid från föräldrarna. Säkert kul att ha syskon, menar inte att man ska begränsa sig till ett barn. Men svårare för föräldrar. 

Beklagar att det är så stressigt, men förstår det.

Hört att mellanbarn får minst uppmärksamhet. Jag har haft del kompisar som är mellanbarn och de tar sin plats - märks mycket. Sen har jag få andra där de agerar nöjda men jag ser att de fortfarande i vuxen ålder får minst uppmärksamhet från föräldrarna. Jag tror er 5 åring är i den första kategorin jag beskrev. 

Kan vara för mycket stress runt barnet med allt som händer runt omkring som blir för mycket, även om den utåt sett skapar mer stress själv, kan vara en reaktion på det. 

Tycker bra råd du fått att höra med BVC. Ta det därifrån. 

Kanske treåringen kan följa med på sjuåringens träning? Så kan den kvarvarande föräldern ge mellanbarnet uppmärksamhet och den som åker på träning kan ägna sig åt treåringen medan sjuåringen tränar, men ändå se lite på hur det går för sjuåringen. När mina barn tränade som yngre så var det många föräldrar som hade småsyskon med och som de höll nöjda medan de väntade på storasyskonet. Och när min äldsta var sju så hade vi ännu inte börjat lämna honom ensam på träningar. 

I min kommun finns det stödprogram för föräldrar, som är riktigt bra. Det är inte bara de vanliga tipsen, utan det är riktigt duktiga människor. Så ibland kan hjälpen från kommunen ge långt mycket mer än man tror. 

Det har jag full förståelse för, att man inte alltid har tid, men ibland kan man också skapa tid. T ex istället för att gå och träna kan man istället umgås med barnet ibland, på matcher kan ni vuxna turas om att gå och mellanbarnet får egentid med den andra. 

- Komet- programmet. Hjälpe oss så mycket. Finns i de  flesta kommuner och skolan förmedlar.

- prata med BVC och få gipsning stöd.

- be vänner och skällt om hjälp att ta det stora barnet.

Sluta skäms och sluta håll upp en fasad här! Ni har det svårt och behöver hjälp. Ni är knappast ensamma om det men få inte i fällan och var präktiga och sopa problemen under mattan. Ni har faktiskt valt att skaffa tre stycken barn. Det är ganska många. och det kräver mycket av er. Det är inte många som fixar att jobba heltid och klara tre barn helt själva. Speciellt inte när mellannamnet är utåtagerande och kanske kommer i kläm.

våga be om stöd

Ni har små barn och har rätt att gå ner i arbetstid. Där hade jag börjat. I vår familj struntar vi i utlandsresor, villa, dyr bil, prylar mm och har prioriterat enkel vardag. Vi jobbar 6-6,5 timme per dag och det gör vardagen mycket enklare. 

Och så bra att be bvc om råd! Det kan vara så att mellanbarnet har kommit lite i kläm, men det kan också vara så att hen har större/andra behov än de andra barnen. 

Låter jobbigt men bra att du nu ser att något behöver ändras på så att dynamiken hemma blir lättare för alla för kör ni på som ni gör nu så flyttar ni bara på problemet till framtiden och det blir än mer att reda ut längre fram. 

Måste mannen arbeta på helgerna? 

Kan ni korta ner på era arbetstider? 

Verkar som att 5 åringen iallafall uttrycker ett behov av inte bli tillfredsställd och att hen reagerar på det. 

Vad behöver hen för att må bra? Det är viktigt att ta reda på. Utåtagerande barn är ofta känsliga och har svårt att sätta ord på sina känslor och behov. Hjälp barnet med att fråga vad hen behöver. 

Jobba på den svagaste länken så kommer det andra också att flyta på, iallafall bli lättare. 

Se också över hur ni föräldrar kan samarbeta så ni får daglig tid för samtliga barn. 
En kvart om dagen ÄR lite. 

Man behöver oftast inte göra något speciellt för att tillfredsställa ett barn?utan närhet och kommunikation är också viktigt, att bara finnas till och lyssna på barnet i lugn och ro. Inte fara omkring och stressa från en plats till annan. Går barn på förskolan så räcker den stimulansen men närhet och få ha sin förälder nära är otroligt viktigt i vardagen och bara vara. Speciellt för känsliga barn.  Så tipset att ta med 3 åringen till träningen är ju inte så dumt men om träningen är sen så funkar ju inte det så bra. 

 

 

 

 

Onödig kommentar från din sida tycker jag.
TS gör ju så gott hon kan, och din kommentar hjälper knappast.
Men himla viktigt att få veta att DU har det bra med ett barn.

Om pappan jobbar helg så är han väl ledig något i veckorna, och då har han väl förskolebarnen hemma? Det borde vara ett bra läge att göra mågot med bara de två minsta och kunna ge mer uppmärksamhet åt mellanbarnet. Jag tror nämligen också att beteendet är uppmärksamhetssökande. Det är inte ovanligt att barn söker efter negativ uppmärksamhet när de upplever att de inte får tillräklig positiv.

Gör aldrig något hela familjen, en förälder åka iväg med de andra två och en tar mellanbarnet. Då får de andra barnen lugn och ro, och en förälder kan andas en stund.

Du behöver absolut inte skämmas. Man är inte proffs på barn bara för att man har barn. Det är bara många som tror det, tyvärr, och kanske det som gör att du känner dig dålig. Sök hjälp, för era barns skull.

Du beskriver mitt yngsta barn, förutom att hon faktiskt sover ok.
Jag känner igen så mycket av hennes beteende från äldsta som är autist, men hon har inte han sociala svårigheter så jag hoppas fortfarande att det ska växa bort. Hade jag inte haft en autist hemma redan, så skulle inte mina tankar gå dit, men nu är det som det är och jag grubblar mycket på det.
Jag har haft stor hjälp av COPE-kurser som anordnats här, de erbjöd barnvaktning som en del av paketet så föräldrar skulle ha möjlighet att komma. Vet att de hade på distans under pandemin, som en kompis deltog i, och hon tyckte det var bra men då fick hon fixa barnpassning själv.

Tack för många bra tips! Jag håller med, det är vi som skaffat barnen och tar fullt ansvar för det. Vill än en gång tillägga att jag ger mina barn uppmärksamhet mer än 15 min per dag. En försöker vara själv med var och ett av barnen ostört 15 min dagligen. Sen umgås vi tillsammans också så klart! 
Har tänkt tanken att gå ner i tid så det kan bara ett alternativ absolut.
Sen att aldrig göra något tillsammans och att som det låter på en del av kommentarerna så tror jag inte på att separera mittenbarnet från dom andra så pass mycket..

Jag känner samma min sexåring håller på att gå mig på nerverna. Jag vet inte vad man ska göra men om några år är dom lite äldre och kanske har mognat en del? Men vissa dagar vill jag bara lämna ifrån mig mina barn, så less är jag. Så du är inte ensam om att känna så och du ska verkligen inte skämmas. 

Känner igen det där. Har tre barn och den mittersta har alltid varit extra svår  Vi har slagits med vården sen han var två. Han är snart nio och äntligen nyss fått diagnoseRNA vi visste att han hade. Först nu kan vi börja andas. Fy fan vilket helvete det varit.