Försöka gå ner i vikt när man redan är ”smal”!!! Vilket jävla gnäll!

Nu verkar du inte alls vara sån men jag jobbade med en kvinna som var vedervärdig! Jag vet inte om hennes största önskan var att vara ätstörd, men hon lyckades inte bli det "på riktigt"! Tjatade konstant om hur missnöjd hon var med sin kropp, stod och drog i sitt minimala fett på magen så hon fick blåmärken och skrek ut sin ångest! Skröt om hur lite hon åt, hur folk trugade henne men hon var "stark" och stod emot, att hon varit på kalas på helgen men hon drack minsann bara vatten! Det stämde ju inte ens, hon åt som vanligt folk! La sig även i vad andra åt och kommenterade och grimaserade. Man kände sig som värsta grisen i hennes närvaro!

Annars är det ju absolut inget fel med att vara noga med vad man stoppar i sig! Även om man inte är överviktig i dagsläget så kommer det ju ofta som typ över en natt när det väl sätter fart! Och huvudsaken är ju att man själv är nöjd, så länge man inte blir just ätstörd.

Och JA, det är faktiskt provocerande när smala människor "bantar", det kallas AVUNDSJUKA!! 😁

Att hon inte "levde som hon lärde"! Hon åt ju, normal mat, snabbmat ibland, finns massor bilder på hennes sociala medier med sötsaker, alkohol etc. Hon var inte alls den som "drack vatten" på sommarfester, julbord eller andra tillställningar. Hon skröt om att säga nej till allt och knappt ens äta brödsmulor fast det inte var så! Kunde lätt göra sig en kladdkaka och slänga i sig hela själv! Vilket iofs är ätstört beteende. Hon ville ju bara ha komplimanger "Neeeej, du som är så smaaaaal, så snyyyyygg, inte behöver du banta!! Vad DUKTIG du är som lyckas säga nej!".
Det riktigt sjuka är att hennes syster till slut gick bort i anorexia efter en väldigt långdragen kamp, och hon pratade som att hon ändå var lite imponerad av systerns stolle-magra kropp, hur hon vek droppslangen, undvek att få näring i sig, ljög för allt och alla så hon tillslut gick bort.