Börjat äcklas av mig själv och självhat har byggs upp ganska stort - 30 år, omogen och ointelligent

Hej, jag är trettioårig man och upplever mig själv som min mentalitet är 18 år eller till och med yngre.

Man skulle kunna beskylla min bakgrund, där jag inte hade en lätt start i livet. Där misshandel, stöld och allmän respektlöst agerade mot mig som barn var vardagsmat. Dessutom en frånvarande far och en storebror som blev allt mer våldsammare med åren. En mor som aldrig visat omsorg och som alltid hotat, ljugit, manipulerat för sin egen vinning skull. Titt som tätt, sysslat med att sno saker ifrån mig till att fysisk slå mig.

Jag säger till mig själv att det tur som jag har haft i livet är att jag aldrig kom i kontakt med ''dåliga'' människor, d.v.s människor som sysslat med narkotika. Jag har alltid varit en hälsofreak och hållit mig undan fester med alkohol. Vilket gjorde att jag blev en ensamvarg.

Jag har alltid haft en förmåga att komma i god kontakt med människor på ytan, men jag har en dålig socialkompetens (eller om det handlar om något annat), där jag med tiden alltid blir omtyckt på ytan men aldrig kommer särskilt nära.

Bekräftelse, sympati och uppmärksamhet har varit ett stort intresse för mig. Sympati är dock något jag inte bryr mig om jag får eller inte. Men jag har en bekräftelsebehov, som jag döljer, eftersom jag vet att det blir som om jag är energitjuv. Så en karaktär jag byggt upp, är att vara neutral, agera rationellt och helt enkelt inte prata om min bakgrund eller dylikt.

Jag har fått nog med familjens absurda beteende och flyttat hemifrån. Jag har valt att gå min egen väg och är tacksam att min mammas våldsamhet inte smittat av sig till mig. Jag har följt samhällets moral, regel och lag. Dessvärre anses jag som genomsnäll och lägger inte så stor energi på konflikt. Utan istället ''stänger jag av mig'', kan eventuellt be om ursäkt och gå undan och låta den konfliktsökare eller den ilskne känna sig att han/hon har segrat. För att helt enkelt inte förvärra sitatuionen. Jag känner ingen konflikträdsla egentligen, men jag tycker att det är mer ett rationellt beslut av att låta personen känna sig ha rätt i sak, så kan man gå vidare och fokusera på sitt efter ''konflikten''. Det är inte alltid det ger, men ''arga'' människor finns ju lite överallt som kanske råkat ha dålig dag.

När jag var ung vuxen *(på riktigt) liksom 18-25. Har jag alltid hört att jag är vältalig och skarpsinnad, komplimanger jag aldrig hör idag - Det är som om jag har blivit dummare.

Jag hade starka politiska åsikter redan som sextonåring och gick med i ett parti. Jag ansågs lovade bland många ifrån partiet som jobbade där på heltid. Inte minst en äldre man som sa det till mig varje gång vi träffades: ''Jag har stora förhoppningar på dig''. Jag kände mig smart och talangfull. Tyvärr tog min bekräftelsebehov över och jag har agerat som ''svag'' och ''klen''. Impulsiviteten tog över och jag valde att få sympati istället för att sätta fokus på att ta mig upp i partiet. En förmåga/talang som gick till spillo. Det gjorde att jag förstås skämde ut mig. Jag förlorade förtroende, förstås. Jag avslutade mitt medlemskap.

Inkl som skådespelare ansågs jag som duktig och gick med i ett produktionsbolag. Tyvärr, p.g.a min ödmjukhet, så blev jag överkörd. Jag hade skrivit ett manus och märkte hur jag blev undanknuffat, för att produktionsbolaget ville ta över materialet och började mer och mer, ses sig själva som om de hade ägare rätt till manuset. Jag fick nog av deras agerade, tog manuset, förbjöd att filmen skulle göras och gick min väg. Jag förlorade mina vänner, som egentligen försökte lura mig (så inga riktiga vänner). Mitt liv gick mer åt ett ekorrhjul. Jag valde att studera upp betyg och hittade ett jobb där jag jobbade som timvikariat i en verksamhet. Många gäster och kunder ansåg mig som en mycket trevlig person. Tack vare komplimanger av det slaget + mina tidigare erfarenheter, tänker jag att det finns något med min social kompetens, samtidigt som jag anser mig som social inkompetent.

Mina vänner, har talanger som musik instrument, kunnat räkna ut problemlösningar, fixa saker, går på Universitet (jag ser att jag aldrig skulle klara Universitetet - Speciellt masterexamen).

Medan jag är en person som är klar med gymnasiet, har en hobby av göra små Youtubevideos, så skådespeleri och göra allmänna videoprojekt finns fortfarande. Men inga ''ordentliga'' hobbies. Jag har köpt gitarr sedan länge, men har inte kunnat sätta mig riktigt in i instrumentet och lära mig.

Jag försöker vara behärskade och inte prata så mycket om min bakgrund. Men ibland händer det att jag prata om det i alla fall. Inte på ett sorgset sätt, men jag kan förstå att med längden så kan det bli jobbigt. Mina vänner är alltid snälla och lyssnar. Men jag vill gärna kunna förgöra denna behovet.

Jag har gått på samtalsstöd.

Jag känner att en del av mig, så känner jag att jag inte kan beskylla allt på min bakgrund, till varför jag har knappt någon erfarenhet om någonting.

Jag kollar på mina vänner (jag är så oerhört tacksam för mina vänner, jag är så glad att jag har hittat vänner i min nya ort, där det aldrig dricks alkohol på våra fester). Mina vänner är så talangfulla och duktiga i mycket. Ena är enormt intelligent och har en bred social kompetens. Medan en annan kan ditten och datten.

Och så är jag den ende i gänget som i princip bryr sig om att synas. Jag är 30-år, omogen och ointelligent. Börjat att äcklas av mig själv och byggt ett självhat.

Mina vänner har firat mig på min 30 års dag och jag har verkligen inte tillfört någonting för samhället. Jag vet inte ens vad min roll är bland mina vänner eller vad jag ens tillför till mina kompisar. Vad är det som jag ger liksom? Jag är tacksam, men jag kan inte vara till hands till något nyttigt.

Dessutom har jag trott att jag på senaste tiden börjat bli mer och mer förtjust i en kompis. Jag tror inte det skulle funka med att dejta henne och ingå ett förhållande. Men jag kan inte låta bli att krama hårt och alltid bli så enormt glad varje gång hon kommer och skall umgås med oss. Ibland vill jag bjuda hem henne till mig, bara för att umgås, men alltid låtit bli.

Jag blir glad för de komplimanger jag fått, när jag jobbade som tim. Jag försöker tänka på vad är det som jag exakt utstrålar som man känner att jag är en ''trevlig'' typ och/eller tycker om mig. Jag märker att jag har lätt för att bli omtyckt vid första ögonkastet. Men sen då? När man kommer in till mig på djupet (alltså blir kompis och börjar umgås). Jag är inget annat än en värdelös kryp och dåre.

Gitarr: Jag blev sugen på att öppna vätskan helt plötsligt och försöka lära mig. Är det bara sätta igång och till slut kan man spela eller tror ni att man måste lära sig hålla gitarren ordentligt? Eller är det som piano att man kan börja improvisera lite och sedan kommer man igång?

Tack till alla er som orkar skriva inlägg och har läst denna långa texten!