Nyss separerat och i I flera år har jag stora delar av tiden varit som en ensamstående förälder pga att han reser mkt i jobbet. . I flera år har jag stora delar varit hemma ensam med alla barn även hans. I flera år har han vetat hur jobbigt det varit med bonus som bor hemma (med pojkvän) hur hon stökat ner, hur jag ska vara nåt slags hembiträde, hur det bråkats om maten som lagats, hur det tjafsat, hur jobbigt det varit. Hur otrevlig och respektlös hon varit.. Jag skjutsade hans ena barn på fritidsaktivitet i 2 år, då han skjutsade sitt andra barn på hockey. varje vecka var det tjafs och bråk från barnet så hon ville ha flera kompisar med (fick int plats) inte en enda gång sa han att jag fixar det så du slipper. Inte en enda jävla gång har har han då kunnat prioritera att vara hemma mer för att hjälpa till, inte en enda gång har vårt gemensamma barns vardag varit viktig att ta del av men NU går det helt plötsligt. Nu kan han vara hemma nästan alla veckor under hösten för att ha vår gemensamma. Allt för att slippa betala underhåll (han tjänar över 1 miljon jag tjänar 280 000) . Vi hade pratat om varannan helg och nån enstaka dag när han vara hemma just för att han reser så mkt i jobbet. Skickade sms i torsdags för att kolla när han skulle hämta henne på fredag em. Svaret var då att han lämnar henne på skolan på måndag. På fredag halvvägs ut genom dörren kläcker han ut sig att de blir hela veckan för han kan åka mellan och behöver inte bo på hotell helt plötsligt inte ens ens diskussion innan. Vi hade gjort planer för veckan då vi enbart pratat om att hon skulle vara hos honom under helgen. Nu fick jag en lista på de veckor han kan ha henne till hösten. Det är alla veckor utom 6..visst är jag glad för hennes skull att hon kan vara med sin pappa men samtidigt så ledsen över att inse hur låg prioritering JAG haft och VÅRT LIV tillsammans haft under alla dessa år. Vi har lån tillsammans som jag varit villig att inte pusha att han ska lösa direkt samt att jag äger halva huset. Men känner nu att om han helt plötsligt är så duktig på att planera så kan han planera hur han ska lösa lånen och lösa ut mig från huset också. Känner mig så dum som stått ut i alla dess år (10 tillsammans 8 som sambo) hur jag svalt och ignorerat allt tjafs från hans barn och tänkt det blir bättre. Hur jag kompromissat bort delar av mig själv och vad jag gillar för att slippa dessa bråk. Men jag vill inte bli bitter och nu är jag det jag är bitter, arg, ledsen, uppgiven, besviken och jag är rädd att det ska övergå i hat och bitterhet. För det mesta jag känner just nu är på gränsen till hat faktiskt. Och det finns ingen vinnare i det. Hur ska jag gå vidare och släppa det? För jag blir bara mer och mer arg för var dag som går.
