Mina barn är fula – hur kommer jag över sorgen?

Jag förstår att du är orolig för dina barn. Det är man nog alltid som förälder. Alla vet att personer som anses vara mindre snygga, enligt samhällets norm, tyvärr kan bemötas mindre positivt i vissa sammanhang. Jag förstår att kan oroa sig för det som förälder. Precis som med allting annat. Det finns massor av trådar i stil med "Hjälp, min son flagnar under fötterna! Det lossnar små, små vita snöflingor på ett en cm stort område under stortån! Vi har varit på akuten två gånger och även träffat hudspecialist men vi får bara receptbelagda salvor och antibiotikakurer. Ingen tar oss på allvar?! Ska jag ringa ambulans eller söka hjälp privat? Snälla hjälp!!!" Och jag tror inte att det är ovanligt att känna oro om ens barn kommer ut som homosexuell - tänk om folk har fördomar, tänk om han blir nerslagen osv. Det betyder ju inte att man älskar sitt barn mindre eller att man själv tycker att barnets läggning har betydelse. En förälder till ett mörkhyad barn oroat sig kanske gör att barnet ska utsättas för rasism osv. Det betyder ju inte att man hellre hade velat ha ett ljusare barn. Det är inte konstigt att oroa sig för sitt barn.

Jag tycker att det är bra att du ber om råd. Och det är bra att du är noga med att inte visa eller berätta för dina barn att du noterar att de har utseenden som delvis kan uppfattas som mindre snygga enligt norm. Du verkar bry dig om dina barn och vilja deras bästa och du låter som en kärleksfull förälder. Så först vill jag berömma dig för det.

Nu till några funderingar. 

1. Du skriver att du oroat dig för att dina barn ska ha sämre förutsättningar i livet p.g.a sina utseenden. Det är inte konstigt att tänka så med tanke på samhället vi lever i. Men sen är frågan hur mycket det ligger i den oron? Det är ju inte så att alla människor som anses vara mindre snygga, eller till och med fula, enligt samhällets norm, är olyckliga, blir arbetslösa, inte hittar en partner osv. Det finns ju människor som anses normativa fula som är lyckliga och mår bra och som är framgångsrika, har bra jobb, tjänar mycket pengar, har egna familjer, lever i lyckliga kärleksrelationer och lever de liv de vill leva. Alla snygga människor är ju inte lyckliga eller framgångsrika. Att exempelvis tjäna pengar på sitt utseende är kanske oftast något man gör under en kortare period? De flesta fotomodeller har väl en kortare karriär i unga år? Det kan ju också vara så, för en del snygga människor, att utseendet leder till problem och dåligt mående, kanske för att en del blir fixerade vid utseende och aldrig är nöjda med sig själva, kanske drabbas av ätstörningar eller depression, kanske upplever att de inte tas på allvar utan att folk har fördomar om att "en snygg person inte kan vara smart eller kompetent". Så det måste ju inte alltid vara så enkelt som att "snygg=lycklig". (Obs! Menar INTE att du tror det utan reflekterar allmänt.) Jag tycker att det är bra att du lyfter din fundering men jag tror att du ska försöka undvika att fastna i den tanken och istället fundera över vad det är du egentligen oroar dig för.

2. Du skriver att dina barns utseende är en sorg för din familj. Vilken familj menar du då? Menar du din partner eller annan person i ditt hushåll eller menar du släkten, så som exempelvis dina föräldrar eller syskon, din partners/barnens pappas/medförälders föräldrar eller syskon, andra släktingar? Varför är det ett problem för dem? Är de också oroliga för dina barn? Har de uttryckligen sagt det eller på andra sätt visat oro? Det här tycker jag inte att du ska behöva bära eller ta ansvar för. Du har ansvar för dina barn men inte dör hela släktens känslor. Om du har en partner eller delar hushåll med en annan vuxen eller har en relation med eller kontakt med barnens pappa/pappor/andre förälder och denne är orolig så kan du förstås samtala med denne men släkten tycker jag inte är ditt ansvar.

3. Du skriver att folk uttrycker förvåning över att dina barn inte liknar dig (enligt dem, det finns kanske ändå vissa likheter mellan er). Klumpigt och olyckligt att folk kommenterar detta, tycker jag. Men vad är det egentligen som bekymrar dig? När de säger att dina barn inte är lika dig, innebär det nödvändigtvis att dina barn är fula? Visst, du är snyggare än dina barn enligt norm så indirekt får det väl den innebörden men det måste kanske inte vara så att alla tycker att dina barn är fula bara för att de inte set några likheter mellan er? Handlar det egentligen även om dig och dina känslor? Är det viktigt för dig att dina barn liknar dig? Är det viktigt för dig att ha snygga barn? Eller är det bara oro för barnens välmående du känner? Det är inte fel eller konstigt att känna varken det ena eller det andra. Det är mänskligt. Men jag tror att det kan vara bra att försöka reda ut vad det egentligen är du känner. Tänk om du hade adopterat barn eller fått barn med hjälp av äggsonator - som var snygga men inte lika dig - då hade kanske folk också undrat om du adopterat eller kommenterat att barnen inte liknade dig - hade du upplevt det på samma sätt? Eller om dina barn var lika dig och folk kommenterade hur lika ni var - samtidigt som du noterade att dina barn även fått mindre snygga drag och därför inte uppfattades som normativt snygga trots att de var lika dig (man kan ju likna en förälder utan att vara lika snygg som denne) - hade det varit lättare då? Är det utseendet på barnen eller bristen på likheter er emellan som bekymrar dig mest? 

4. Du skriver ingenting om hur dina barn mår eller hur de själva verkar uppleva situationen. Om de är i tonåren är de nog medvetna om sina utseenden och samhällets syn på det yttre. Verkar dina barn må bra? Har de kompisar? Intressen? Går det bra för dem i skolan? Upplever du att de är lyckliga och harmoniska eller att de är deprimerade och mår psykiskt dåligt? Har de blivit retade eller mobbade eller är du orolig för att de ska bli det? Har folk sagt till dem att de är fula? Är de utstötta och undviker socialt liv? Är de begränsade på grund av sina utseenden? Har de själva utryckt att de är ledsna över eller skäms för sina utseenden? Om de är glada och harmoniska, har kompisar och intressen och det går bra för dem i skolan - då finns det kanske inte så stor anledning till oro? Du gör vad du kan för dem och du kan inte trolla. De har fördelen att ha en omtänksam och kärleksfull mamma som gör sitt bästa för att hjälpa dem. Kan du vila i den tanken? 

5. Du nämner inte (jag kan ha missat, ska gå tillbaka och läsa igen) om du lever med barnens pappa/andre förälder eller vad du har för relation till denne om det finns en sådan. Om det finns en biologisk och/eller genetisk pappa med i bilden - liknar barnen honom? Kommenterar folk att barnen inte liknar honom? Om så är fallet hur ser han på det? Om du har eller har haft en kärleksrelation med barnens pappa/pappor så kanske du uppfattade pappan (eller papporna) som snygg eller kände attraktion? Kanske ser du honom när du ser dina barn? Du behöver förstås inte dela med dig av det, det är bara en fundering jag har. Att en orsak till att barnen inte liknar dig kan vara att de liknar den andre föräldern och att detta inte per automatik behöver vara sämre. Det tänker jag kan vara värt att tänka på. De där vackra ögonen du föll för kanske du ser hos din dotter, som exempel. För även hos normativt fula människor kan man ju se vackra saker. Även om det viktigaste förstås är personlighet, vilket du understryker. Jag tycker att det är jättebra att du stärker dina barn på andra plan och uppmuntrar andra egenskaper hos dem som inte är kopplat till utseende.

Jag är ledsen om jag har läst fel eller missförstått eller missat information. Jag ville bara dela med mig av mina tankar. Om du inte känner att det är relevant gör dig så vänligen bortse från mitt svar. Jag är själv "den fula dottern" och jag liknar inte alls min vackra mamma men ser exakt ut som min pappa som inte anses vara så snygg - inte enligt min mamma heller, det var inte hans utseende hon föll för. Folk kommenterade detta under hela min uppväxt och gör så fortfarande. Min syster däremot är lika vacker som mamma och "alla" ser direkt att det är hennes dotter men blir förvånade över att jag är släkt med dem. Det har gjort ont och gör fortfarande ont ibland. Det som har gjort mest ont är att min mamma uttryckte sina negativa tankar om pappas utseende under hela min uppväxt och jag "såg likadan ut" enligt andra så det var inte så roligt att höra. Men du verkar hantera situationen klokare. Vill du fråga mig något så gör gärna det. Om inte så ta väl hand om dig!

Ursäkta, ser nu att du är gift och jag tolkar det som att din man även är biologisk/genetisk pappa till barnen. Jag missade tyvärr det. Så vänligen bortse från min fråga om familjesituation. Kan du samtala med din man om detta? Vad tänker han? 

Det här inlägget tycker jag säger mer om dig än om TS. Det är lätt att bli upprörd när någon lyfter sina "förbjudna tankar" men varför blir vi i så fall upprörda? Är det kanske så att vi själva någon gång har tänkt tankar som vi skäms för eller inte vill kännas vid?

Jag är "den fula dottern" och kunde vara en ev tjejerna i TS men jag är inte upprörd. För jag har bearbetat och reflekterat över detta i 40 år och reagerar inte med anfall och försvar, utan försöker nyansera bilden en aning. 

Jag tänker på filmen "Fucking Åmål" där Agnes mamma först mycket pedagogiskt och lugnt förklarar för Agnes lillebror att det absolut inte är något fel med att vara lesbisk. Nejdå, det är så vanligt och normalt. Hon till och med skrattar åt lillebrors funderingar. Detta med att vara homosexuell är ju inga som helst konstigheter. Men så kommer det fram att det är hennes egen tonårsdotter som är lesbisk och då blir det plötsligt ett annat ljud i skällan. Mamman blir arg på lillebror: "Vad är det för dumheter?!". Och går i försvar: "Det är hon inte alls!!!" Hon blir fruktansvärt orolig och i desperation loggar hon in i Agnes dator och läser hennes dagboksanteckningar där det står "Varför älskar jag Elin?". I sin oro tar hon upp detta med Agnes och med förtvivlan i rösten ställer hon henne till svars. Är det här en skildring av en elak, känslokall förälder som hatar sina barn? Eller är det en kärleksfull förälder som agerar i desperation? Är det kanske så att det här är tankar och beteenden som de flesta av oss kan känna igen oss i? Visst, filmen är från 90-talet och just homosexualitet har kanske blivit mer "normaliserat" och anses kanske inte vara lika "avvikande" och ses kanske inte längre som någon anledning till oro. Men om vi byter ut homosexuelatitet mot något annat som skulle kunna väcka oro hos en förälder, kan vi då relatera till hur Agnes mamma känner och agerar? Värt att tänka på, tycker åtminstone jag. 

Aiways skrev 2023-06-05 15:09:04 följande:

Tack! Men det är ju just detta... Min mamma är inte elak. Hon är inte en dålig människa. Hon har fel och brister, absolut. Hon är ett barn av sin tid och också ett offer för patriarkala strukturer och samhällsfenomen. Hon bär på egna problem och trauman som hon inte har fått möjlighet att bearbeta. Jag däremot, har gått i terapi för att försöka förstå och acceptera "situationen". Jag tänker att det, i mitt personliga fall, kan ligga mer i detta, så som konflikter med svärmor och andra släktingar på pappas sida och att min mamma kanske "såg svärmor (som inte var så snäll mot mamma) i pappas ansikte", en ungdomsförälskelse med ett tragiskt slut - mannen hon älskade fick inte uppehållstillstånd och hennes familj motarbetade deras förhållande och säkert en massa annat som jag inte har vetskap om. Och så får vi komma ihåg att tiderna förändras. När jag var barn hade vi inte Internet och min familj hade bara tre tv-kanaler och tittade knappt på tv och man var inte lika medveten om hur skönhetsideal påverkar barn och ungdomar. Min mamma förstod nog inte att jag som fyraåring var medveten om att jag "var lika ful som pappa". Jag försöker att se flera nyanser av detta istället för att döma rakt av.

Intressant tolkning. Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till. Mycket klok tanke. Detta tycker jag inte att TS ska döma sig själv allt för hårt för, om det skulle vara så. Det är bra att reflektera över det men det är också mänskligt att även som vuxen, kanske delvis omedvetet,  försöka leva upp till föräldrarnas förväntningar eller upplevda förväntningar. Om det är så går det förhoppningsvis att "bryta mönstret" men döm inte dig själv allt för hårt i så fall, TS. 

Till TS: Valet av rubrik tycker jag är intressant. Rubriken lyder "Mina barn är fula - hur kommer jag över sorgen?" Din huvudsakliga fråga, enligt rubriken (som kanske är missvisande?), är alltså hur DU ska komma över DIN sorg? Det kanske är en slump att du formulerade rubriken så eller så finns det en anledning till att du inte skrev exempelvis "Mina barn är (normativt) fula - hur ska det gå för dem?" eller "Mina barn är (normativt) fula - hur ska jag hantera min oro för dem?". För du nämner ju faktiskt ingenting om hur dina barn mår och upplever situationen, trots att den ena är tonåring och borde vara - åtminstone delvis - medveten om sitt utseende och samhällets syn på utseende. Om det i första hand är dina barns välmående du oroar dig för, är det inte då lite märkligt att du enbart lyfter dina egna tankar, hur du känner och reagerar och hur döttrarnas utseenden och folks kommentarer påverkar dig? Detta innebär givetvis INTE att du skiter i dina barn. Det är mänskligt att "gå in i sitt så kallade barn-jag" och "reagera som den lilla versionen av sig själv". Men det kan vara värt att fundera över och försöka bena upp vad det egentligen är du känner och som bekymrar dig.

Det är lätt att döma någon när man inte har gått i dennes skor... Å ena sidan anklagar du TS för att "snacka skit bakom ryggen på sina egna barn" men å andra sidan är du anonym när du konfronterar TS med detta. Du tycker att TS är dömande. Till skillnad från dig själv, antar jag.

Å ena sidan är du kritisk till att TS har försökt prata om sin oro med andra men å andra sidan uppmanar du henne att "söka hjälp". Menar du att det är okej att tala om detta med exempelvis en psykolog eller terapeut eller liknande men inte med en vän eller släkting? Varför i så fall? Har det betydelse vilken relation man har till personen och på vilket sätt man väljer att lyfta ämnet? Du uppskattar uppenbarligen inte att hon lyfter sin oro anonymt på ett forum. Men du själv väljer att gå in diskussionen, trots att du finner sen så opassande att den endast hör hemma i en terapistol - intressant. 

Jag hade kunnat vara ett av barnen som beskrivs i TS och jag kan berätta hur jag har mått och hur jag mår som vuxen om det intresserar någon. Men det kanske det inte gör. Det kanske är mer intressant att döma och anklaga TS. 

Jättebra inlägg! 

Så kan det vara. Att "växa i" sitt utseende, "göra det bästa av det man har", eller "hitta stilen" kan säkert vara en lösning för en del. Om det fungerar och får en att må bra så är det säkert en bra lösning. Men tänk om det är så att det inte går att "rätta till" eller "växa i" vissa drag eller så kallade "defekter" eller skönhetsfel", vad gör vi då? Man kan ju råka ut för en olycka och till exempel få brännskador i hela ansiktet eller till och med bli av med delar av vävnaden i ansiktet. Det är ju tråkigt om den enda möjliga lösningen är att "bli snygg" och få komplimanger osv. Jag förstår att du INTE menar så. Du delar bara med dig av hur det var för dig och hur det kan vara och det är jättebra. Detta är absolut ingen kritik till dig. Jag tänker bara att det förhoppningsvis finns andra "lösningar" eller sätt att må bra. Också. 

Några skriver att "det inte finns fula människor" och "hur kan man ens säga eller tänka så". Men om man vänder på det, om man är medveten om att man är "ful" enligt samhällets norm (jo, jag tror att de flesta visst vet vad jag menar) - hur känns det då om det anses vara så hemskt att man inte ens kan prata om det? Om jag exempelvis har tappat håret eller fått brännskador i hela ansiktet och känner mig ful så kanske jag vill ha stöd och förståelse för hur jag KÄNNER, utan att det läggs någon värdering i det. Jag kanske inte vill att folk klappar mig på huvudet och säger "Nämen lilla gumman, du är jättefin och du duger som du är fast du tappat håret. Skönhet kommer inifrån vettu' men nu måste jag rusa till frissan och blondera min 0.5 cm utväxt så tjingeling!". Jag vill kanske hellre att folk säger att jag är en fantastisk människa och att de älskar mig oavsett utseende, än att de till varje pris ska bannlysa ordet ful och hävda att alla är vackra. Jag tycker kanske att det sistnämnda känns nedsättande och oempatiskt. Jag vill kanske hellre höra att det är okej oavsett hur jag ser ut än att det är så hemskt att vara ful att man inte ens kan prata om det. 

Om Den fula ankungen INTE hade blivit en svan - hade hen kanske blivit någorlunda lycklig ändå. Ankorna hade kanske accepterat och älskat hen även om hen inte såg ut som de. I modern tid hade kanske H.C Andersen valt ett alternativt slut på sagan, vem vet. Jag drömde hela min uppväxt om att bli en svan. Eller genomgå en liknande förvandling som Askungen. Eller som Sandy i musikalen Grease. Eller som hjältinnan i någon av Hollywood-filmerna på 90-talet, exempelvis "She's all that" eller "Never been kissed". Om jag bara blev snygg så skulle jag bli lycklig. Då skulle jag vara värd kärlek. Men det blev inte så. 

Min mamma? Nej, hon skulle aldrig överväga terapi. Hon förnekar att hon någonsin sagt något negativt om någons utseende. För att kunna välja om man ska "följa med" eller inte så bör man nog ha åtminstone  viss insikt i problematiken och det har inte mina föräldrar. De förstår överhuvudtaget inte vad jag menar med detta. Självklart har jag ibland tvivlat på mig själv och min verklighetsuppfattning men min syster vet precis vad jag pratar om och har liknande upplevelser som jag, så helt taget ur luften kan det nog inte vara. 

Jag har känt ilska under stora delar av mitt liv. Men nu handlar tråden inte om mig och det här är inget terapiforum för mig. Så jag valde att inte dela med mig av hela mitt liv utan endast de bitar som jag tyckte var relevanta som svar på TS. 

Min pappa hävdar att han inte minns att min mamma sagt något sådant. Han har gjort diverse skönhetsingrepp och förstår inte alls vad jag menar när jag försöker förklara hur jag känner kring detta. 

En sak som jag har insett i terapin är att lösningen för mig inte behöver vara att "göra upp" med lina föräldrar eller ställa dem till svars (vilket jag har försökt utan "resultat"). Att jag har ansvar för mitt eget liv. Att jag har möjlighet att påverka mitt mående. 

Vad är det du tycker är provocerande med trådstarten? Hade du föredragit om TS bad om spartips för att få ihop pengar till sina döttrars kommande skönhetsoperationer? Döttrarna är alltså 11 och 14 år, om jag förstår TS rätt. 

Jag håller med om att man kan göra mycket för att ändra på sitt utseende. Eller för att trivas med det. Om man vill. Jag förstår delvis din poäng, bara för att man är född med vissa drag som anses mindre vackra så behöver man inte uppfattas som ful genom hela livet. Det kan ju mycket väl bli så att TS döttrar väljer att förändra sina utseenden, antingen med hjälp av operationer eller med exempelvis smink, kläder, frisyr osv. Det kan ju hända att de uppfattas som snygga, söta eller åtminstone alldagliga som vuxna och/eller att de själva trivs och är nöjda med sina utseenden. Så långt är jag med dig.

Det jag däremot ställer mig tveksam till är det förhållningssätt till detta som du verkar anse att man bör ha som förälder. Jag undrar om det är dina föräldrar som betalat för dina silikonbröst? Jag har också silikonbröst men jag har betalat dem själv. Jag hade inte uppskattat om mina föräldrar hade sparat pengar under min uppväxt och uppmuntrat mig till plastikoperationer. Det tycker jag vore att gå för långt. Det hade räckt om de visat förståelse för hur jag kände utan att värdera det. Hur tänker du? 

Menar du att man bör lära barn att snygga bröst eller bröstimplantat är viktigare än ett vackert ansikte? Från vilken ålder i så fall? Är det lämpligt att prata med en 11-åring om det?

Att lära sina barn att äta hälsosamt och vara fysiskt aktiva rycker jag är bra. Men menar du att man bör lära dem att äta och träna på ett visst sätt för att få snygga kroppar? 

Jag säger inte att du har fel. Att känna sig vacker är viktigt för många av oss och det är inte konstigt att det är så i det samhälle vi lever i. Men bör hela livet handla om att vara attraktiv? Det är antagligen inte så du menar. Att känna sig vacker är kanske bara en liten del av ditt liv. Du har kanske funnit andra värden i livet också. Och det är kanske också det man bör försöka förmedla till sina barn? Att man å ena sidan har förståelse för att det kan vara jobbigt att känna sig ful i en utseendefixerad värld. Men att man å andra sidan vill visa att yta inte är allt utan att det finns andra värden i livet också. Jag tänker att det inte behöver vara antingen eller. 

Nu handlar ju inte TS om hur döttrarna eventuellt kan operera sig eller på annat sätt förändra sina utseenden. Det är ju också många år kvar tills de är myndiga, den ena går i mellanstadiet och har kanske inte fått bröst så det är kanske lite tidigt att fundera över bröstimplantat. TS frågar ju hur hon ska hantera sina känslor och hur hon ska bemöta andra människors reaktioner. Så jag tänker att svaret på TS fråga kanske inte är silikonbröst. Det är fint av dig att vilja inge hopp och att försöka peppa TS. Men jag tror att frågan är lite mer komplex. Det är kanske minst sju år tills yngsta dottern är myndig. Lösningen kanske inte ligger i att planera för och spara till kommande operationer. Även om det förstås är bra att tänka positivt, det tycker jag att du förmedlar mycket bra. Vad tror du om mina tankar kring detta? Hur tänkte och kände du som 11-åring? Det här med silikon var kanske inte på tapeten då? Hur hade du velat att en förälder hanterade en liknande problematik som i TS?