Mina barn är fula – hur kommer jag över sorgen?

TS, jag tycker du behöver bearbeta detta tillsammans med en kurator eller psykolog. Du har sedan dag 1 i ditt liv vuxit upp i din ursprungsfamilj där jag får intrycket att de är till stor del av den här psykologiska problematiken du upplever idag. Du har alltid haft det i dig mer eller mindre men det har triggats igång av dina barns utseende, de har alltså fallit oskyldiga offer för både dig, hur du har formats tankemässigt, känslomässigt av din  ursprungsfamilj. Det här handlar om allting annat än just vad man kan tro, det handlar inte om yta, om utseende. Det handlar om rädsla, skräck, för att bli ratad, att inte duga, att inte ha den där statusen din ursprungsfamilj lärt dig. Tror det är viktigt att pappan stiger in här om han inte gjort det redan och att ni satsar på andra områden att lägga fokus på för barnen, kan vara inom sport, inom musik, vad de nu har fallenhet för. När du väl har bearbetat allt så kommer du inte längre se det med samma ögon och du kommer inte att skämmas längre för dina barns utseende utan du kommer vara starkare i grunden, det som tyvärr inte din ursprungsfamilj har gett dig men skulle. Vi kan alla dra runt med defekter som vi tror är normala och som kommer från våra ursprungsfamiljer. Vi kan välja att ge det vidare eller att säga, vet du vad, här tar det slut, inget mer sånt. 

Precis vad jag befarade också. TS det enda misslyckande här är att du tror det är din enda spetsegenskap. Det här gör dig så sårbar och det här har nu gått så långt att det sprids runt omkring dig, till dina egna barn. Du måste söka hjälp och nysta i detta, det går inte bort i ett nafs och inte genom en tråd på familjeliv.