Mina barn är fula – hur kommer jag över sorgen?

TS: Tack för "tacket", jag är helt på din linje, förstår dig precis. De hatfyllda kommentarer du fått av bland annat "Anonym",  "Aiways" och "Humblebeee" kan du bara bortse från. De anklagar dig för ytlighet och narcissism, skulle de alltså själva besitta ett ädelt inre? Det har de ju mycket effektivt bevisat att de inte gör, så hatfyllda kommentarer riktar man inte till någon, vare sig öppet eller anonymt.

Alltså: Dessa kommentatorer har effektivt diskvalificerat sig själva och deras kommentarer kan du lämna utan avseende. Dessutom ska man inte använda uttrycket "narcissism" lite slarvigt som det gjorts av någon av dem, det är en psykiatrisk diagnos, bedömd inom medicinen som ett sjukligt tillstånd och den ska inte användas som ett tillhygge i diskussioner. Var god och läs på, den av er som använde uttrycket!    

Till sakfrågan: Jag googlade lite på kirurgi avseende asymmetriskt ansikte, käkkirurgi förekommer och likaså andra möjligheter att behandla disharmoniska ansiktsdrag. Jag tycker inte man ska bortse från den möjligheten.   

Belackarna, som jag betraktar som en ondskefull grupp, vill jag förära följande upplysning och grundläggande information: Upplevd och faktisk fulhet påverkar tillvaron i hög grad. Den kan skapa depression och därmed påverka koncentration och skolarbete, försvåra utbildning och utgöra ett hinder i arbetslivet. Den kan påverka möjligheterna att hitta vänner och senare i livet en partner. Det är så livet ser ut, det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

Det hjälper föga att besitta ett vackert inre, ska man gå omkring med en T-shirt med texten "Jag är egentligen vacker, innerst inne"?. Det hjälper heller inte att TS talar om för döttrarna hur fina och värdefulla de är, hon kan inte skydda dem från omgivningen. Förvisso kan de få en inre styrka genom uppfostran, men den krassa verkligheten utanför hemmets skyddande murar kommer att drabba dem i den verklighet vi lever.

Slutligen, i TS ställe skulle jag ägna mig åt "research", det finns även utländska medicinska magasin såsom The Lancet. De är ofta lite i framkant när det gäller kirurgi. 

Läser din text och tänker mycket. 

Skönt att du kan sätta ord på fina känslor, men, utseendet är inte allt. Tjocka lår? Ja tjock är inte lika med ful. 

Det är få som kan tjäna pengar på sitt utseende, så tänk att du istället är en udda fågel på den fronten. Kanske är det så att dina barn är vanlisar- medans du är den som sticker ut? 

Någon skrev att du behöver prata med någon. Tycker det vore en bra idé, för allas skull. Om du går till en professionell kan de med dig vända på dina tankar, att du kan se situationen från andra vinklar och ut andras perspektiv. 

De flesta mår dåligt över hur de ser ut, speciellt som tonåringar. Men värre vore om föräldrar höll med. "Ja du är så ful som du känner dig". 

Så med dessa ord antar jag att jag vill säga till dig: beklagar vad du känner, det finns andra sätt att se på allt och jag hoppas att du ger dina barn massa kärlek och bekräftelse ♡ 

Hoppas det känns bättre snart! 

Jag förstår att du är orolig för dina barn. Det är man nog alltid som förälder. Alla vet att personer som anses vara mindre snygga, enligt samhällets norm, tyvärr kan bemötas mindre positivt i vissa sammanhang. Jag förstår att kan oroa sig för det som förälder. Precis som med allting annat. Det finns massor av trådar i stil med "Hjälp, min son flagnar under fötterna! Det lossnar små, små vita snöflingor på ett en cm stort område under stortån! Vi har varit på akuten två gånger och även träffat hudspecialist men vi får bara receptbelagda salvor och antibiotikakurer. Ingen tar oss på allvar?! Ska jag ringa ambulans eller söka hjälp privat? Snälla hjälp!!!" Och jag tror inte att det är ovanligt att känna oro om ens barn kommer ut som homosexuell - tänk om folk har fördomar, tänk om han blir nerslagen osv. Det betyder ju inte att man älskar sitt barn mindre eller att man själv tycker att barnets läggning har betydelse. En förälder till ett mörkhyad barn oroat sig kanske gör att barnet ska utsättas för rasism osv. Det betyder ju inte att man hellre hade velat ha ett ljusare barn. Det är inte konstigt att oroa sig för sitt barn.

Jag tycker att det är bra att du ber om råd. Och det är bra att du är noga med att inte visa eller berätta för dina barn att du noterar att de har utseenden som delvis kan uppfattas som mindre snygga enligt norm. Du verkar bry dig om dina barn och vilja deras bästa och du låter som en kärleksfull förälder. Så först vill jag berömma dig för det.

Nu till några funderingar. 

1. Du skriver att du oroat dig för att dina barn ska ha sämre förutsättningar i livet p.g.a sina utseenden. Det är inte konstigt att tänka så med tanke på samhället vi lever i. Men sen är frågan hur mycket det ligger i den oron? Det är ju inte så att alla människor som anses vara mindre snygga, eller till och med fula, enligt samhällets norm, är olyckliga, blir arbetslösa, inte hittar en partner osv. Det finns ju människor som anses normativa fula som är lyckliga och mår bra och som är framgångsrika, har bra jobb, tjänar mycket pengar, har egna familjer, lever i lyckliga kärleksrelationer och lever de liv de vill leva. Alla snygga människor är ju inte lyckliga eller framgångsrika. Att exempelvis tjäna pengar på sitt utseende är kanske oftast något man gör under en kortare period? De flesta fotomodeller har väl en kortare karriär i unga år? Det kan ju också vara så, för en del snygga människor, att utseendet leder till problem och dåligt mående, kanske för att en del blir fixerade vid utseende och aldrig är nöjda med sig själva, kanske drabbas av ätstörningar eller depression, kanske upplever att de inte tas på allvar utan att folk har fördomar om att "en snygg person inte kan vara smart eller kompetent". Så det måste ju inte alltid vara så enkelt som att "snygg=lycklig". (Obs! Menar INTE att du tror det utan reflekterar allmänt.) Jag tycker att det är bra att du lyfter din fundering men jag tror att du ska försöka undvika att fastna i den tanken och istället fundera över vad det är du egentligen oroar dig för.

2. Du skriver att dina barns utseende är en sorg för din familj. Vilken familj menar du då? Menar du din partner eller annan person i ditt hushåll eller menar du släkten, så som exempelvis dina föräldrar eller syskon, din partners/barnens pappas/medförälders föräldrar eller syskon, andra släktingar? Varför är det ett problem för dem? Är de också oroliga för dina barn? Har de uttryckligen sagt det eller på andra sätt visat oro? Det här tycker jag inte att du ska behöva bära eller ta ansvar för. Du har ansvar för dina barn men inte dör hela släktens känslor. Om du har en partner eller delar hushåll med en annan vuxen eller har en relation med eller kontakt med barnens pappa/pappor/andre förälder och denne är orolig så kan du förstås samtala med denne men släkten tycker jag inte är ditt ansvar.

3. Du skriver att folk uttrycker förvåning över att dina barn inte liknar dig (enligt dem, det finns kanske ändå vissa likheter mellan er). Klumpigt och olyckligt att folk kommenterar detta, tycker jag. Men vad är det egentligen som bekymrar dig? När de säger att dina barn inte är lika dig, innebär det nödvändigtvis att dina barn är fula? Visst, du är snyggare än dina barn enligt norm så indirekt får det väl den innebörden men det måste kanske inte vara så att alla tycker att dina barn är fula bara för att de inte set några likheter mellan er? Handlar det egentligen även om dig och dina känslor? Är det viktigt för dig att dina barn liknar dig? Är det viktigt för dig att ha snygga barn? Eller är det bara oro för barnens välmående du känner? Det är inte fel eller konstigt att känna varken det ena eller det andra. Det är mänskligt. Men jag tror att det kan vara bra att försöka reda ut vad det egentligen är du känner. Tänk om du hade adopterat barn eller fått barn med hjälp av äggsonator - som var snygga men inte lika dig - då hade kanske folk också undrat om du adopterat eller kommenterat att barnen inte liknade dig - hade du upplevt det på samma sätt? Eller om dina barn var lika dig och folk kommenterade hur lika ni var - samtidigt som du noterade att dina barn även fått mindre snygga drag och därför inte uppfattades som normativt snygga trots att de var lika dig (man kan ju likna en förälder utan att vara lika snygg som denne) - hade det varit lättare då? Är det utseendet på barnen eller bristen på likheter er emellan som bekymrar dig mest? 

4. Du skriver ingenting om hur dina barn mår eller hur de själva verkar uppleva situationen. Om de är i tonåren är de nog medvetna om sina utseenden och samhällets syn på det yttre. Verkar dina barn må bra? Har de kompisar? Intressen? Går det bra för dem i skolan? Upplever du att de är lyckliga och harmoniska eller att de är deprimerade och mår psykiskt dåligt? Har de blivit retade eller mobbade eller är du orolig för att de ska bli det? Har folk sagt till dem att de är fula? Är de utstötta och undviker socialt liv? Är de begränsade på grund av sina utseenden? Har de själva utryckt att de är ledsna över eller skäms för sina utseenden? Om de är glada och harmoniska, har kompisar och intressen och det går bra för dem i skolan - då finns det kanske inte så stor anledning till oro? Du gör vad du kan för dem och du kan inte trolla. De har fördelen att ha en omtänksam och kärleksfull mamma som gör sitt bästa för att hjälpa dem. Kan du vila i den tanken? 

5. Du nämner inte (jag kan ha missat, ska gå tillbaka och läsa igen) om du lever med barnens pappa/andre förälder eller vad du har för relation till denne om det finns en sådan. Om det finns en biologisk och/eller genetisk pappa med i bilden - liknar barnen honom? Kommenterar folk att barnen inte liknar honom? Om så är fallet hur ser han på det? Om du har eller har haft en kärleksrelation med barnens pappa/pappor så kanske du uppfattade pappan (eller papporna) som snygg eller kände attraktion? Kanske ser du honom när du ser dina barn? Du behöver förstås inte dela med dig av det, det är bara en fundering jag har. Att en orsak till att barnen inte liknar dig kan vara att de liknar den andre föräldern och att detta inte per automatik behöver vara sämre. Det tänker jag kan vara värt att tänka på. De där vackra ögonen du föll för kanske du ser hos din dotter, som exempel. För även hos normativt fula människor kan man ju se vackra saker. Även om det viktigaste förstås är personlighet, vilket du understryker. Jag tycker att det är jättebra att du stärker dina barn på andra plan och uppmuntrar andra egenskaper hos dem som inte är kopplat till utseende.

Jag är ledsen om jag har läst fel eller missförstått eller missat information. Jag ville bara dela med mig av mina tankar. Om du inte känner att det är relevant gör dig så vänligen bortse från mitt svar. Jag är själv "den fula dottern" och jag liknar inte alls min vackra mamma men ser exakt ut som min pappa som inte anses vara så snygg - inte enligt min mamma heller, det var inte hans utseende hon föll för. Folk kommenterade detta under hela min uppväxt och gör så fortfarande. Min syster däremot är lika vacker som mamma och "alla" ser direkt att det är hennes dotter men blir förvånade över att jag är släkt med dem. Det har gjort ont och gör fortfarande ont ibland. Det som har gjort mest ont är att min mamma uttryckte sina negativa tankar om pappas utseende under hela min uppväxt och jag "såg likadan ut" enligt andra så det var inte så roligt att höra. Men du verkar hantera situationen klokare. Vill du fråga mig något så gör gärna det. Om inte så ta väl hand om dig!

Tack! Men det är ju just detta... Min mamma är inte elak. Hon är inte en dålig människa. Hon har fel och brister, absolut. Hon är ett barn av sin tid och också ett offer för patriarkala strukturer och samhällsfenomen. Hon bär på egna problem och trauman som hon inte har fått möjlighet att bearbeta. Jag däremot, har gått i terapi för att försöka förstå och acceptera "situationen". Jag tänker att det, i mitt personliga fall, kan ligga mer i detta, så som konflikter med svärmor och andra släktingar på pappas sida och att min mamma kanske "såg svärmor (som inte var så snäll mot mamma) i pappas ansikte", en ungdomsförälskelse med ett tragiskt slut - mannen hon älskade fick inte uppehållstillstånd och hennes familj motarbetade deras förhållande och säkert en massa annat som jag inte har vetskap om. Och så får vi komma ihåg att tiderna förändras. När jag var barn hade vi inte Internet och min familj hade bara tre tv-kanaler och tittade knappt på tv och man var inte lika medveten om hur skönhetsideal påverkar barn och ungdomar. Min mamma förstod nog inte att jag som fyraåring var medveten om att jag "var lika ful som pappa". Jag försöker att se flera nyanser av detta istället för att döma rakt av.