Kom med PEPP snälla!

Jag älskade att vara gravid, även om jag just då mådde illa, hade svårt att röra mig och allmänt var trött på det så nu när jag tittar tillbaka så älskade jag att se hur magen växte, känna rörelserna och fantisera om hur just MITT barn skulle se ut. Skulle det vara likt mig? Likt sin pappa? Likt mormor, farfar, gammelmorfar etc? Flicka, pojke, skallig, stor, liten etc etc. Sedan när bebisen kommer ut så är det så skum känsla: jaha, var det DU som låg innuti mig och sparkade? Sedan kommer amningen (om du planerar för det). Lite smärtsamt i början men snart så mysigt. Att bara DU får den mysstunden med ditt barn, ni har några minuter varje gång då ni bara kan fokusera på varandra. Sedan kommer deras leenden, joller, skratt, personlighet som skiljer sig från andra barn.

Och alla bebisdofter, luktar fortfarande på mina barns hår (huvud, den lilla är forfarande flintis ) och bara njuter. Känns som jag kommer göra det länge till, de är inte så jättestora än så det är inte konstigt.

Håll ut, det blir bättre för de flesta när kroppen vant sig vid alla hormoner som rusar. Lycka till och grattis till bebben 

Mvh
Mamma till 3-åring och 4-månaders som redan börjat mjuka upp mannen för en tredje