Vänskap och borderline/EIPS

Jag har nog alldeles för lätt att nästan "förälska mig" i nya människor. De intensiva människor jag talar om här kan verkligen ta en med storm. Men de tröttnar lätt och flyger vidare. Jag tror att många människor jag känt har haft ett stort behov av bekräftelse, vilket alla har, men mer än vanligt. Om de inte känner att de får den bekräftelse de behöver så söker de vidare. 

Jag bär också på en del historia som en del tycker är intressant att ta del av. Förr misstog jag mig och trodde att de var intresserade av mig som person, men i själva verket såg de mig som någonting underhållande, något att gotta sig i. När de hört allt flög de vidare. 

Så relationen byggde på att berätta historien om sitt liv för varandra, och när detta var "klart" tröttnade den andra och började behandla mig sämre.

Det här har i sin tur gjort att jag inte litar på människor som berättar för mycket och för snabbt, när jag tidigare inte hade problem med det alls. Jag tror att det har en stor del i varför många relationer inte fortsatte. 

Varför berättar du din historia? Känner du att du måste? Att du behöver? Genuint nyfiken :) 

Först svarar jag på dina frågor. Jag har inte borderline, men jag har mycket starka känslor som ibland tar över, och det har gjort att jag inte upplever detta med starka känslor som skrämmande hos andra. Samtidigt blir jag ledsen och rädd om jag känner mig hotad och utsatt, men det gör sällan att jag går undan, utan jag brukar sätta hårt mot hårt, vilket ofta eskalerar situationer. Det finns något som heter lågaffektivt bemötande vilket ofta fungerar på mig om någon annan använder det (Freddie K ovan är en naturbegåvning!) , men däremot får jag det sällan att fungera på andra när jag försöker tillämpa det själv. Jag tror att min frustration och viljestyrka lyser igenom och därför blir det bara värre om jag försöker behärska mig. Jag saknar bra strategier i konfliktsituationer. 

Jag hade inte en trasslig uppväxt i den mening jag tror att du frågar efter.

Det du skriver ger mig hopp om att kunna gå vidare från det jag varit med om, då du verkar ha varit med om en hel del och dessutom har konstaterade förändringar i hjärnan utan att du tycker att andra behöver känna till det.

Dina inlägg är jättebra. Tack för att du tog dig den tiden! Jag hoppas att andra också blir hjälpta av dem i framtiden. 

Det är sant. Du har ett lugn. Jag kan inte direkt relatera till att det ska mycket till innan jag hetsar upp mig, som du skriver, men något man kan göra är att ändra sina relationer och förhålla sig annorlunda till andra hetlevrade människor, samt retstickor av olika kaliber.

Då har vi kommit fram till samma sak, att berätta pö om pö. 
Jag skriver lite för andra nu, för jag är säker på att du också har förstått detta redan, men om någon ställer väldigt många personliga frågor så ska man inte svara, även om de själva berättar något litet om sig själva samtidigt. Det är ofta bara "intervjuteknik" för att få veta mer om dig utan att de nödvändigtvis bryr sig om dig efter att de fått veta. 

Jag blir ofta personlig snabbt. Det är på gott och ont. Om jag umgås via intressen kan det vara lite mera opersonligt, men mina intressen drar till sig människor med starka känslor och ofta ett glödgande bagage. Det har blivit så normalt för mig att jag knappt reagerar, men jag borde sätta upp åtminstone ett gunnebostaket runt mig, även om skyddsmurar inte är mig grej. Det verkar som om ni som skrivit i tråden har mer funktionella gränser. 

Det låter som en fin balans. Du skriver mkt bra och sunda saker, har läst andra inlägg av dig! 

Vi är olika men också lika, så jag brukar ta till mig det i dina inlägg som fungerar för mig. Jag tror tvärtom att borderline och EIPS läker i relation till andra. Men kvinnan i artikeln undviker faktiskt andra med starka känslor nu. Hon blir triggad av deras drama. Så känner inte jag. Jag känner att det är skönt att det finns andra som går i taket då och då precis som jag.

www.dn.se/insidan/ina-friskforklarades-fran-borderline-blev-forst-orolig-nar-angesten-forsvann/

Jag tycker inte att det är OT, det är sådant tråden handlar om. Jag blir lätt irriterad, arg, eller fly förbannad. För mig har det med mina gränser att göra. Jag upplever att människor inte visar mig respekt. Det gör mig arg och i vissa fall har jag tagit avstånd på grund av upprepad ej visad respekt, oftast för min tid, t ex genom att inte svara på mail/sms när det behövs för att komma vidare i ett beslut, eller ändra gjorda överenskommelser i sista stund. Personer med borderline/EIPS brukar hänvisa till mående, vilket ju kan vara en förmildrande omständighet, men om det pågår i åratal så kan jag ha tagit avstånd istället för att brusa upp, då jag inser att det inte tjänar något till. 

Det där är ett annat sätt att säga det jag var inne på i trådstarten. Jag har mer och mer bara börjat stänga av och se någon som ointressant för mig. Visst kan jag bli arg ändå om en person beter sig som en idiot utan att förklara varför (ofta ligger det väl något gammalt groll bakom tänker jag, som personen håller emot en i sitt huvud). Jag har varit på vippen att lämna en grej på grund av två års pikar men det löste sig av sig självt, fråga mig inte hur. Troligen för att jag slutade ta åt mig och att mitt kroppsspråk istället för att vara sårad visade avståndstagande. 

Det gör jag. Ofta! Haha. Många dråpliga situationer uppstår att skratta åt i efterhand. Jag är envis som få, men egentligen önskar jag att bli mer respekterad generellt. Det vore skönt. Tills vidare kör jag på att hålla distans. 

Jag tror att jag har mer distans till mig själv än till andra? Alltså självdistansen är större, förmågan att se mig själv utifrån är starkare hos mig än förmågan att se andra inifrån. Jag ser ofta saker  utifrån. Det är därför det är så bra när man får input utifrån för då kan jag ta in det som sägs in i mig själv - utifrån och in. Det är för mig svårare att lita på mina egna känslor och det är nog just för att jag varit i alla de här inte för mig helt friska relationerna där andra nästan har kunnat använda mig och styra mig mot saker de vill ska hända, för att jag inte varit tillräckligt misstänksam och observant, vilket det är lättare att vara om man håller lite distans än om man tar någon direkt till sitt hjärta.