Du som dumpat din otrogna partner. Försökte h*n komma krypandes tillbaka någon gång?
Ja, hon ångrade sig djupt.
Vi hade varit gifta i nästan 10 år och vi hade barn mellan 5 - 10 år.
Hon har erkänt efteråt att det inte var något fel på vårt äktenskap utan att det mer var hon själv som hade personliga problem. Inför sig själv skyllde hon allt på mig och på vår relation men hon menar att det egentligen var hon själv som omedvetet gjorde vår relation och våra liv tråkiga eftersom hon oftast sade nej till alla mina förslag. Hon vägrade att själv ta tag i saken, bidrog inte och var inte inspirerande i vår relation.
Hon har själv sagt, i familjeterapi, att när hon "jobbat så" under ganska lång tid var hennes hjärna typ helt inställd på att vår relation var skit, att jag var skit och att hennes liv var skit.
När en annan man flörtade och bekräftade henne under en tid, de umgicks via sociala medier, ibland de hade långa förtroliga samtal med varandra, också IRL (jag tror inte de hade sex då), och med uppmuntran från honom började hon snart att givetvis inbilla sig att gräset var grönare på andra sidan och att han var en fantastisk man.
Så småningom, när jag var bortrest i jobbet och hon hade lämnat barnen hos mormor, träffades de på en lördag kväll och efter mycket vin, tända ljus, skön musik, och långa samtal så trillade hon dit. Hon var ganska onykter (han var ganska nykter, så jag ser att han planerade det...) och hon kände sig uppskattad, troligen lite förälskad, full och kåt, de hånglade i soffan, och var på väg till hans sovrum.
Men då ringde jag på hennes telefon och samtidigt på hans dörrklocka,
och på så sätt avbröt jag dem.
Jag hade sedan en tid fattat misstankar, min jobbresa var fejk, och när hon lämnade barnen hos mormor så åkte jag hem för att spionera, bara för säkerhets skull och för att jag verkligen ville veta om mina misstankar var befogade. Jag hade förberett mig, spionerade framgångsrikt, hennes bil var parkerad diskret en bit därifrån. Efter en stund tog jag mig in i trapphuset och snart kunde jag höra allt i detalj vid brevinkastet på hans dörr. Jag måste anstränga mig vara tålmodig och för att försöka hålla mig tills inte ens hon skulle kunna förneka vad som var i görningen.
Jag tog henne verkligen på bar gärning. Men hon försökte påstå att ingenting hade hänt... Ibland, i hennes bortförklaringar, ångrade jag att jag inte klarade av att hålla mig ännu en liten stund, åtminstone tills de hade penetrerande sex.
Men ingenting hade ju blivit bättre...
Hon försökte självfallet skylla allt på mig och att det helt och hållet var mitt fel att vår relation blivit så tråkig och dålig.
Men snart kom hon krypande och ångrade sig.
Det blev inget mer mellan dem, han ville inte fortsätta efter att jag avslöjat dem. Gräset var inte grönare, han var visst inte en så fantastisk man.
Vi försökte med familjeterapi och precis allt, jag gjorde det nog mycket för barnens skull.
Men jag typ återerövrade henne, både känslomässigt och sexuellt.
Vi hade massor av bra sex, bättre, mer inspirerande och mer spännande än någonsin.
Men min kärlek fanns inte kvar på samma sätt och jag kände en hel del bitterhet över att hon vägrat försöka göra allt detta under vår relation, tillsammans med mig, i stället för att söka sig utåt till någon annan.
Jag försökte verkligen, vi gick i familjeterapi och hela programmet.
Men det som jag tror gjorde att jag inte kunde förmå mig till att älska henne på nytt och på riktigt var att hon inte tog på sig sitt fulla ansvar, hon förnekade sina egna personliga problem, och fortsatte att skylla ifrån sig på mig och på än det ena och än det andra, i all oändlighet.
Senare blev det mycket tydligt, och hon erkände utan förbehåll, att hon ångrade sig djupt och bittert.
Hon ångrar sig bittert än i dag trots att det gått nästan 15 år.
Hon har haft ett par längre relationer men de har tagit slut. Nu är hon tyvärr ganska så ensam och jag tror inte hon har kommit till rätta med sina egna personliga problem.
Jag ångrar mig inte.
Tvärtom är jag både tacksam och lycklig.
Lever sedan tio år i ett underbart samboförhållande där vi båda respekterar varandra och vi båda känner ansvar för att hålla vår kärlek vid liv. Båda jobbar vi aktivt med oss själva för att inte bli tråkiga eller bittra utan i stället inspirerar vi oss själva och vår partner. Vi jobbar på vårt förhållande för att hålla vår ömsesidiga kärlek levande och vårt samliv aktivt, roligt och omväxlande. Nu är barnen och bonusbarnen så stora att vi vuxna kan ordna roliga och bra tillfällen att ha kul, att har härliga äventyr, och att vårda vår kärlek.
Men min exfru ångrar sig djupt. Vi bjuder in henne så hon får fira barnens födelsedagar och också ibland fira jul tillsammans med oss. Min sambo är verkligen generös och kärleksfull, även mot mitt ex, och är inte det minsta svartsjuk.
Mitt ex anstränger sig verkligen och hon hanterar det bra med barnen och allt. Hon försöker verkligen sitt allra bästa men jag som känner henne på djupet märker att hon lider svårt med sina känslor av svartsjuka och avundsjuka. Där finns svår bitterhet för vilken hon djupt förebrår sig själv.