Utanför i sitt eget hem...

Flytta ut. Både för din egen skull men framför allt gör barnets skull. Hon känner säkerligen din motvilja, och det ska hon inte behöva ha i sitt eget hem. Hon är ett barn och kommer att vara  barn länge till. Inte nog med att hennes föräldrar är separerade, dessutom måste hon dela sitt hem och pappa med någon som uppenbarligen inte har någon förståelse eller empati för att man som liten (för ja, 9 år är fortfarande litet) har ett stort trygghetsbehov. 

Och du ska heller inte behöva leva ett liv där du känner dig åsidosatt. Oavsett om jag håller med eller inte så har du rätt till dina känslor, och du mår du ju uppenbarligen inte bra i detta, och det främjar ju varken ditt förhållande eller ditt liv i övrigt. Du behöver kanske hitta någon utan barn. 

Det är normalt, en nioåring är inte så stor. Barnet saknar också troligen sin pappa mycket varannan vecka och behöver därför tanka mer pappanärhet när de träffas. Dessutom saknar barnet naturligtvis sin mamma när det är hos sin pappa.

Jag förstår att utifrån att jag läser mellan raderna att dottern och du inte fått en nära relation och att det därför just nu känns som om du pausar ditt liv varannan vecka, men flickan är ju en del av ditt liv. Den man du valt har en dotter, och eftersom dottern självklart är en viktig del av hans liv så är hennes välmående viktigt för att er relation ska fortsätta att fungera.
Men jag tycker samtidigt att din man kanske skulle kunna visa lite finkänslighet gentemot dig och att detta blivit en stor förändring i ditt liv, eftersom ni inte längre umgås med varandra varannan vecka. Han är säkert så glad och fokuserad på att få tillbringa mer tid med dottern att han glömmer hur deras nära relation påverkar dig. Vad har han sagt när du tagit upp det med honom? Om du inte gjort det, vad tror du att han skulle säga? 

Inte det svar du hoppas på, men det är helt normalt för en 9-åring att vilja nattas varje dag och att inte våga vara ensam i rummet osv. Alla 9-åringar är inte så, men många är det och det är helt inom normalspannet. 

Problemet är ju här att du inte trivs som det är nu, det är nu du inser vad det innebär att leva med barn. Det innebär att de vuxnas behov kommer som nummer 2 i de flesta fall. 

För att rädda relationen skulle jag välja att flytta ut och mest umgås på de barnfria veckorna. 

En 9-åring har ju minst 10 år kvar i hemmet och hennes behov kommer inte att minska även om de förändras. 

Hur mycket har du och barnet hunnit bonda innan ni flyttade ihop? 

Sen är det inte helt unikt med 9-åringar som är så där. Hade det varit ditt barn, hade du inte gjort samma saker som din man då, för att stötta ditt barn? 

Det låter som en stor förändring för barnet att bo v.v från att förut bara varit varann helg hos pappan. Det kommer säkert ta flera månader för er alla tre att hitta rutiner runt detta. När man är varannan helg är de kort tid, oftast kul och inte så mycket vardag, men nu måste pappan och barnet sköta skola osv, vilket ju mamman skött allt förut. 

Varför blev det den här ändringen? Jag hoppas det inte enbart beror på att ni skulle flytta ihop? Jag menar, ibland läser man om pappor som tidigare haft varannan helg men så plötsligt när de mött ny partner ska det vara "familj" och varann vecka. 

Tack för ditt svar. Önskar verkligen att jag kände stora kärleksfulla känslor för dottern men jag gör inte det, har verkligen försökt. Detta är såklart inget jag visar utåt mot henne eller någonsin skulle våga yppa till någon. Kanske kommer det med tiden? Att bli bonusmamma på halvtid med allt vad det innebär är verkligen helt nytt för mig.
Har tagit upp det med min man att jag känner mig  bortprioriterad och han förstår mig men känner att han kommer i kläm mellan sina två tjejer som båda vill ha hans fulla uppmärksamhet och kärlek. 
Kan inte tänka mig ett liv utan honom så jag vill verkligen att det ska fungera med henne. Vill inget hellre än att detta ska kännas som vår lilla familj. 

Alltså, jag tror ändå att det är mycket bättre att du är där du är känslomässigt än försöker "täcka över" din svartsjuka på dottern dessa veckor med en massa fejkat "gulligull" .
Din utgångspunkt är relativt bra. Ni älskar varandra. Han förstår dig och kan berätta hur han känner sig. Det kanske aldrig blir perfekt om inte personkemin finns där mellan dig och dottern, men tänk såhär:

Om tio-tjugo år vill du vara vid din mans sida och hjälpa henne att flytta ut saker ut från er och in i sitt eget vuxenliv. Vilka minnen vill du att hon har av dig då? Sedan ska inte du vara en skugga på tapeten heller, din man har samma ansvar som du för att jobba på att detta blir okej, medan dottern alltid kommer att vara barnet i förhållande till er.

En del barn och unga är svårare än andra. Försök lära känna henne och hitta den sida av dig själv som matchar bäst med henne? Så brukar jag försöka göra med människor, i alla åldrar, när kontakten inte kommer naturligt. 

Du får tänka att du har fördelen av att få vara med din man 100% av tiden, det får ju inte dottern. Plus att du har honom helt själv 50% av tiden. Det har inte dottern. 

Tror det är svårt att sätta sig in i vad det innebär ur ett barnperspektiv att genomgå en skilsmässa och flytta hit och dit varannan vecka om man inte är förälder själv, eftersom man inte har hunnit tänka i de banorna än. 

Jag tror inte att man måste känna några himlastormande känslor för någon annans barn, men man måste våga vara vuxen och inse att man inte kommer först när det står mellan dig och barnet. Inte när barnet är 9 år. Det hade varit annorlunda om hon var 17. Man behöver bara vara en helt vanlig schysst vuxen. Föräldrabiten får pappan ta och det verkar han ju göra. 

Jag tycker att du ska flytta, framför allt så att inte dottern börjar känna sig utanför i sitt eget hem med sin egen pappa.

Och sen låter det så totalt omoget och konstigt att som vuxen kvinna kräva att ha sin mans fulla uppmärksamhet och börja gnöla så fort han har andra engagemang. Jag utgår ifrån att du är vuxen, och då behöver du inte sitta i knäet på sin man hela tiden. 

Dottern däremot, hon ÄR ett barn, och har faktiskt de behoven du vill kräva för dig själv. Så om du börjar vara vuxen och agera på ett  mer moget sätt så kanske du kan låta dottern vara ett barn och få den omsorg som ett barn behöver. 

Tack för ditt enormt stöttande svar. Anledningen att jag skrev här är för att jag ville ha råd å tips på hur jag kan tänka å agera för att få detta att fungera , få svar på hur det brukar vara med nattning å trygghetsbehov. Jag kanske är omogen men mest oerfaren. Jag kräver inte min mans fulla uppmärksamhet men någon uppmärksamhet hade varit kul. Är van vid att ha henne varannan helg å nu är det vv, ville bara ha hjälp med hur jag ska ställa om.