Mardrömskvällar- vad fasen gör man?

Vi är precis på väg ur det där och jag känner igen mig så otroligt mycket. 
I vårt fall är det min man som är favoriten och för att underlätta för alla inblandade så gör vi så nu att han tar alla läggningar som är praktiskt möjliga för honom att ta. Tyvärr så jobbar han skift vilket gör att jag har 1-3 kvällar per vecka som jag måste ta och jag fasar verkligen för dem. Likaså han som inte kan vara trygg med att vi "har det bra" när han är borta för han vet hur struligt det är. Och då har vi inte bara ett barn samt att jag ofta är själv även dagen därpå.

Men vi har haft stöd av BVC och vi har också varit inom BUP och haft samtal med en psykolog (i samband med utredning av eventuella utmaningar som sonen har). Det mesta är sunt förnuft och sånt vi redan gör men det var ändå skönt att få pepp av någon som är utbildad och få landa att vi gör det mesta rätt.
Så som att ha tydliga rutiner.
Förbereda barnet om det behövs, alltså säga till i god tid att nu är det snart dags att plocka undan, borsta tänder eller hur nu rutinen ser ut.
Vara lugn, går jag upp i varv så smittar det och spiralen går åt fel håll så att säga. 
Inte ge uppmärksamhet för "icke önskvärda" beteenden.
Fortsätta bokläsningen i lagom röstläge och med lugn röst även om barnet vill ha uppmärksamhet genom att krypa runt eller spexa eller vad hen nu gör.

Jag vet att jag triggas något enormt av det här och jag avskyr att vara själv. När det funkar så är det helt underbart och har vi haft en fin läggning så kan jag leva på den LÄNGE. Men jag blir så besviken när det sen inte funkar när jag tycker att det "borde". Och maken börjar ju bli rätt slut på det här för antingen jobbar han eller så nattar han barn = hans möjlighet att bara chilla eller för den delen att vi hjälps åt att röja undan det som behövs på kvällstid, den blir ju obefintlig. 

För oss har det varit så här i drygt ett år nu och klart att det tär på oss. Men vi har varann, vi hoppas att det bara är en fas och vi vilar i tron om att vi gör så gott vi kan.