Ja, det stämmer nog. Hon lever rätt isolerat liv och borde ha lite behov av klassiskt "väninnesnack" precis som jag men jag börjar mer och mer förstå att vi är olika och att hon är ytlig person.
Men varför vill dubses då
Haha, ja kanske i sån hög grad att hon hellre vill höra vår gemensamma vän prata om blyertspennor, källsortering och sin IBS-mage? Grejen är att hon själv pratar om barndomsminnen ibland så riktigt helt har hon nog inte tröttnat. Jag får bara den känslan när jag träffar henne att jag har väldigt låg status och är en obetydlig person -precis som det var i skolan för fyrtio år sedan.
Ja, det är just det jag funderar på. Jag har inte så bra magkänsla vad gäller henne. Det var ju inte direkt okomplicerat i skolan, ibland ville hon vara vän med mig, ibland föredrog hon andra att leka med. Hon var rätt nyckfull och det känns som om hon är det nu också. Varför jag vill ses är för att vi ändå lyckats bibehålla en vänskap i vuxen ålder. Jag brukar också tänka att jag inte kan klandra henne för det som hände när vi var små eftersom vi var barn då. Men när hon beter sig på samma sätt mot mig nu som när hon var barn -då blir det hela väldigt svårt.