Ledsen att jag började med barn så sent, tacksam attjag fick barn…
Alltså detta med barn. Jag är snart 41 och fick nyss andra barnet.
Jag skaffade barn sent, vid 38 och nu 40, för att jag helt enkelt inte hittade nån att skaffa barn med innan dess.
Men det känns som en sorg alltså, att vara så gammal att åldern bestämde antalet barn. Kanske hade jag stannat vid två ändå, men nånstans i mig känner jag att två och sen ett några år senare hade varit den önskan jag hade. Men det går ju inte nu.
Samtidigt är jag ju så otroligt tacksam att det blev två barn, mötte min man när jag var 36 så jag var ju inte direkt ung ens då. Hade nog givit upp om barn (ville inte skaffa själv, eller, jag hade nog skjutit bort tanken) och så fick jag ändå möjligheten liksom och det blev två, som jag ju aldrig skulle byta mot några andra barn. Men jag kan vakna ibland och nypa mig i armen att jag har TVÅ BARN.
Men ibland kan jag ändå känna sorgen (eller vad man ska kalla det) för att inte ha fått avgöra själv om hur tätt eller hur många det blev.
Nån som känner igen sig?
Eftersom du är tacksam för dina barn förutsätter jag att de varit något som du uppskattat... men hade saker varit annorlunda kanske du inte fått just dessa barn och detta liv. Det kanske hade varit en helt annan situation om du börjat tidigare, med de konsekvenser det blivit.
Jag tror att mycket av din känsla faktiskt bottnar i den dragkraft som finns i människan, så att vi inte dör ut. Nu när du har barn, så längtar du efter fler, hur lämpligt/olämpligt det än är.
Jag tänker att du om 10-12 år när barnen går in i förpuberteten troligen kommer vara rätt nöjd över att de "bara" är två. Men det betyder inte att du inte också kan vara lite drömmande om annat då och då.
Jag vill exempelvis ha ett sådant där underbart litet barn som min svägerska har... Men sådana kan man inte alltid beställa. Man kan få barn mer rätt rejäla funktionsnedsättningar... och barn som utmanar en mer än man trodde var möjligt.