Rituella inlägg och subliminala budskap

Ursäktar för det! Jag tänkte att då det är subliminala budskap så kan det vara lite tvetydigt eller otydligt, men det blev nog för mycket av det. Jag ska inte skylla på något, bara som förklaring, att jag har haft en jobbig period som verkar ha vänt hoppas jag, och då kan det gå så som det gick då man försöker skriva något. Men ja, elden har väl varit en längtan, en energi, en oro, alltid bort, ut. Kanske från det att jag blev 16. Fast jag har alltid velat återvända hem, hemlandet är värdefullt. Jo alltså, mina föräldrar flyttade isär och vi har haft huset, där vi bodde tidigare och där jag växte upp, som sommarhus och allmänt semesterhus. Men det ska säljas då av praktiska skäl och kommer nog att inbringa massa pengar med. Hej! Och tack för dina reflektioner, de var uppskattade!

Det har du rätt i, kanske det bara visar att det har varit lite jobbigt! Jag skulle väl tillägga att allt jag författat i den här tråden är författade rakt av, ogenomtänkta och oplanerade och inte tillrättalagda, kanske för att närma mig vad som finns under tankarna och sätta ord på det språklösa, eller något sådant. Ja faktiskt, hur beskriver man upplevelsen av ännu nattsval klippa under fötterna för att se solen gå upp? Jag vet inte.

Nå, så är det, det gäller bara att inte ge upp, så småningom kommer belöningen åter. Tyvärr vet du nog för mycket om det, jag vet nog inte mycket i jämförelse, så jag kan ju inte ge några råd, men kanske ändå att man kan tänka att man inte är det jobbiga eller hemska som hänt en, lätt att skriva förstås. Försäljningen är inte så farlig, mest vanlig nostalgi. De som flyttar hit kommer nog att ta väl hand om det, annars flyttar man väl inte ut så där. Hoppas att du har det bra!

Vad trevligt!

Ja, man gör så. Fast det där med katten låter trevligt!

Fast jag kan förstå det också, det är kanske lite krångligt att ha det kvar om man ändå inte ska tillbringa tid där tillsammans och hur ska man göra då och så vidare. Så du kommer också utanför stan! Åtminstone från början. Vad för djur hade ni? Vad gäller vilda blommor kan du lätt betydligt fler än jag. Din inställning till var hemma är är nog sund, enkel och okomplicerad. Var skulle du vilja bo?

Försiktigt, lägg om dina armar med tant fultextads dekokt av kallgräs från Karelen, förenat med drakblomma och hopp och önskan om trygga lågor, inte tärande, förisktigt.

Jag har på känn att vårt valborgsfirande kanske skiljer sig åt åtminsone på detaljnivå. Här säger man ju glada vappen, eller klara vappen, eller hyvää vappua, beroende på. Och så har vi ju sima, en dryck som helt missvisande översätts som mjöd. Jag och så munkar till det, och struvor. Annars brukar det vara kanske lite mer fokus på brasa, som vi kallar kokkobrasa, till midsommar, lokala variationer förekommer. I övrigt skulle jag tro att det är ganska likt, utan att ha någon mer insikt eller erfarenhet av just svenskt valborgsfirande. Jag tog det lugnt, har blivit svag och och fått halsont då jag anstränger mig, också varit hos läkaren då jag hade smärtor som gått över nu vad det verkar. Inte har jag brukat bli dålig av ansträngning, hoppas att det bara är något tillfälligt.

Önskar dig glad valborg, eller glada vappen, i efterhand!

Så som kylskåpspoesi och funderingar kan vara.

Delvis är det så. Upplevelser är upplevelser, oavsett om det handlar om att studera något, bara vara eller fundera över något. Det är i det mångfacetterade tjusningen ligger, såväl som i det enkla. Årstidernas växlingar, dygnets dito med mera. Jag vet inte, vi har till stor del en gemensam händelsehorisont, om jag säger blå himmel kan du referera till det och tvärtom. Exakt hur du upplever blå himmel vet jag däremot inte, uppenbarligen kan personliga upplevelser av samma fenomen leda till olika uppfattningar och känslor, vilket föranleder till en helt annan debatt som jag inte oombett ska tråka ut dig med. Främst bör man hitta gynnsamma lösningar.

Jag vet inte varför vappen är i bestämd form, man säger ju inte god julen, men ordet kommer från finskans vappu som är en talspråksvariant av Valpuri som nog är en förfinskad form av Walpurgis från tyskans Walpurgisnacht, och det heter väl ännu Walpurgis eve på engelska. Det finns de som är bättre på etymologi, men det är så jag kan förklara det. I talad form skiljer sig nog vår svenska ganska mycket från er, med regionala variationer. I skriven form mycket mindre ofta.

Hur starkt identifierar man sig med tidigare bostadsort och leverne? Eller är man så stark i sig själv att ens självbild är ganska oberoende av det? Uppsala ser fint ut på bilder och verkar relativt stort, har inte varit där, men fint intryck. Vad får du ro av, blir trygg av? I vad vill du vila blicken, hörseln och vart vill du åter då du varit någon annanstans? Det rent geografiska och arkitektoniska är en del, det sociala en annan, även fast de två delarna inte helt går att skilja åt, då det förra reflekterar det senare ihop med omgivningens förutsättningar.

Tack det samma, skapa hem, luta dig tillbaka i varandet och så ska du ha det riktigt riktigt bra!

Vi var bara 17 år då. Apropå det här med att ge upp. Det har inte blivit så där mycket talat om det som hände. Försöker lite i text.

Sargad själ tar språnget ut i evigheten. Sargad kropp ligger på regnvåt asfalt, belyst av orange natriumlampor. Allt som föds ska dö. Kanske ska allt som dör födas igen. Livet är en exorbitant kraft som döden aldrig kan rå på, en passacaglia i moll, en sarabande i dur.

Flykten, rörelsen framåt lugnar, tröstar. Tar mig upp på avsatsen där det skedde. Står framför stadens kulisser i tidig skymning, känner vindens ström i ansiktet. Tittar ner i stupet framför tåspetsarna och det suger i magen. Blickar upp mot trofast himmel där moln, ljus och mörker ständigt målar föränderliga tavlor. Frågor leder bara till ekots gensvar. Varandet överträffar icke-varandet.

Världen stillnar, viskar utan röst ditt namn och tystnaden blir öronbedövande. I den framträder tomhetens och ingentings strofer, och så din röst, ditt skratt som genljuder i tidens upplösning och varandet är evigt, därför också du. Du var en som kom och vände åter strax och gick, en som aldrig stanna fick.

Surun tuuli kuiskaa haikeasti. Viimeinen askel hiljenee, seisahtuu. Liekki hiipuu, sammuu. Haluaisin kertoa sanoja joita ei ole. En enää vois, kun olet nukkunut pois. Sinua kaivaten, sanaton ystäväsi.

Så är det nog, platser skapar oss och vi skapar platser. Det var många djur! Man får som en mysig bild i huvudet, med undantag för katthonans skull så klart, det var tragiskt. Men annars, med katterna, hästarna och en mormor som kunde de vilda blommorna och lärde ut med. Låter som ett bra ställe att växa upp på, tryggt liksom. Stockholm, ja kanske, vet inte så mycket om den staden, men Sverige har ju annars flera trevliga och intressanta platser. Danmark och Nederländerna är fint med, åtminstone vid kusterna.

Man får försöka med vad som finns och vad man kan! Själsliga åkommor går inte att binda om med bandage, men det finns annat stöd. Kallgräs finns säkert på andra ställen, men det var där jag såg det. Från de trakterna har jag även blickat ut över, eller in över, eller mot Ryssland, där vid gränsen. Såg likadant ut där så klart. Fast inget land jag skulle vilja bo i, det är det närmsta jag kommit det landet.

Jag är förstås partisk, men ja sima tycker jag att du ska smaka om du får chansen, man kan göra det själv också om man vill, det är inte så jättesvårt. Vi har nog lite blandade traditioner med inflytande lite varstans ifrån kombinerat med egna förkristna traditioner. Låter som trevligt valborgsfirande, och kanske rentav en grillnick på det, om man skulle kombinera picknick med grillande. Ja det här med igelkottar har du helt rätt i, man måste tänka på det så att de inte kommer till skada, så det får man vara noga med. Nå, halsontet är ju borta åtminstone och jag har gjort lite av varje, så jag hoppas att det ska ge med sig helt, tack!

Du har rätt. Därför uppstår också så många infallsvinklar och upplevelser. Sista april är mer datumorienterat, känns bra då man smakar på det! Kanske att man skulle prova att säga glad sista april någon gång, kanske skulle det bli glada sisten eller något sådant.Jag gillar den utläggningen. I och med flytten kanske sin hemradie helt enkelt har utvidgats, både geografiskt och socialt och lokalkulturellt, och så klart din egen upplevelse av att känna dig hemma. Huvudsaken är att du känner dig just hemma och kan vila i det! Stämmer, fast då jag var 16 flyttade vi till huvudstaden, fast den er väl inte lika stor som er. Kanske att jag också flyttar.
Se där! Det låter nog riktigt mysigt, ta vara på det.
Tack, fritt översatt så gör det inte riktigt rättvisa, men ändå begripligt. Sorgens vind viskar vemodigt. Det sista steget tystnar, stannar. Lågan flämtar, slocknar. Jag skulle vilja förtälja ord som inte finns, skulle inte längre kunna, då du har slumrat in/bort. Dig saknandes/jag saknar dig, din ordlösa vän.
Ja, de där små krabaterna ska vi vara rädda om. Tack! Det har redan blivit bättre! Ute mycket och förbereder mig för studierna till hösten. Sköt om dig, så tar vi mycket sommar och sol.

Tankar om medvetande och existens.

Då detta författas är webbläsaren öppen, symbolen för den är rund, grön, röd, gul och blå och placerad längst ner på skärmen. Betyder det att webbläsaren faktiskt är rund och har ovan beskrivna färger? Nej, symbolen är till för att dölja dess verkliga struktur. Förenklande och förenklande strukturer. Datorn har ett gränssnitt, det har vi med, och de kallas perceptioner. Med hjälp av dessa avkodar vi information och kan agera i enlighet med dem.

Anta att du sitter någonstans med Karolin, du säger något och hon ler. Leendet eller skrattet är inte glädjen, lyckan eller lustigheten. Det är en symbol eller ikon på värt gränssnitt som vi kan uppleva och läsa av. Lite senare avhandlar ni en bok, hon höjer ögonbrynen och säger hmm och andra uttryck, en form av datakompression där massvis med information avkodas. Hur mycket information rymmer egentligen glädje, kärlek, eller känslan av ro? Jag vet inte, men uppenbarligen kan de förmedlas med relativt enkla medel.

Iakttar vi andra arters känsloupplevelser blir det svårare att avkoda information. Ju längre bort vi rör oss i artregistret, från närbesläktade till avlägset besläktade, desto svårare får vi med det. Filosofen Thomas Nagel ställde en gång frågan hur det skulle kännas att vara en fladdermus. Hur känns det att vara en fisk, ett vattenloppa eller kanske till och med en bakterie? Kanske är det så att den faktiska begränsningen finns i vårt gränssnitt, alltså i våra perceptioner.

Nästan all modern vetenskap har utgått från fysikalism, alltså materialism, för att beskriva existens. Medvetandet är kanske en evolutionär biprodukt, eller rent av ett sidospår, något som produceras av hjärnan. Det kanske är så, det är bara det att materialismen aldrig har hittat det neurala korrelatet som ska beskriva medvetandet eller kunnat förklara hur medvetande uppstår och vad det är. En avsaknad av förklaring betyder så klart inte att det inte skulle kunna komma, men kanske är frågan felställd från början. Materialismen som vetenskap kanske snarare beskriver vårt gränssnitt, vilket i så fall skulle vittna om att det är mycket välutvecklat.

Du betraktar en sensommaräng med skimrande blått hav bortom den. Du hör vindens sus och känner solens ljumma strålar mot huden. Du skruvar locket av en flaska, sätter mynningen till munnen och låter den välsmakande vätskan släcka törsten. För att något av det här ska vara möjligt krävs ett medvetande och sinnesorgan. Finns alltså ingen grön sensommaräng om ingen upplever den? Nej.

Utan medvetande kanske endast möjligheter och potentialer som genom medveten upplevare kollapsar till någonting genom olika gränssnitt. För varelser utan seende finns givetvis inget som heter utseende. Så här kan vi fortsätta att plocka bort egenskap efter egenskap. Om inget medvetande finns, vad finns då? Potentialer och möjligheter. Med vad då, finns alltså inte universum då ingen upplever den? Nej, inte så som vi känner den. Att tro att vi upplever allt så som det är kallas naiv realism.

Det här är kanske en sannolikhet. För att de ska kunna existera måste det till en minsta struktur som kallas för mätbart rum, tror jag. Utan det går inte att göra några som helst förutsägelser. En upplevare upplever och förnimmer information, fattar olika beslut och agerar sedan utefter de besluten. Förändringar som alltså är villkorade uppstår, du vill ha en sallad, men känner doften av curry i en vällagad fiskgryta och bestämmer dig för den istället. Den här dynamiken skulle kunna beskrivas med hjälp av en markovkedja, tror jag. Upplevelser skapar förnimmelser, som skapar beslut, som skapar ageranden, som skapar upplevelser osv, där det ena inte finns utan det andra. Typ som en treenighet mellan subjekt objekt och verb.

Döden då, när jag ändå är igång. Döden inträder när en levande varelses metabolism upphör. Vad är det egentligen som skapar jag-upplevelserna? Som en liten jämförelse: Vi-upplevelser består av flera medvetanden som samupplever. Kanske jag-upplevelser i sin tur består av enskilda medvetanden eller mindre aktörer, vilka i sin tur består av mindre byggstenar och medvetanden till en nedre gräns, som till tillsammans bildar jag-upplevelserna, ungefär som jag-upplevelser bildar vi-upplevelser?

Anta att du vandrar i en vacker höstskog någonstans och ser ett träd som fallit omkull och börjat förmultna. Vi säger att trädet är dött, i själva verket befinner det sig i en övergång. Då vi uppfattar tiden linjärt kan vi för enkelhetens skull säga att vi har tillstånd x1 innan trädet fanns till, sedan tillstånd x2 då trädet finns och tillstånd x3 då trädet är dött, alltså då det inte längre har en metabolism. x1=existens av något som har potential och möjlighet att bli ett individuellt träd, x2=individuellt träd, x3=dött individuellt träd och potential och möjlighet att bli ett individuellt träd i x2 igen. Även det individuella trädet är en övergång av det det var tidigare och av det de ska bli. Precis som jag-upplevelsen är en övergång, hade du kunnat jämföra upplevelser från då du var sex år jämfört med nu, hade de tett sig väldigt olika. Ändå finns där en kontinuitet som vi kallas för jag.

Därför, när vi dör, kastar vi då av oss den nuvarande ikonen och fortsätter in i andra potentialer och möjligheter där jag-upplevelsen upphör? Jag vet inte.