Rituella inlägg och subliminala budskap

Det får jag ta som en ordentlig komplimang, tack för det, trevligt att kunna ge någon form av inspiration. Jag kan inte säga att jag är så bevandrad inom ren poesi, men jag har läst och hämtat en del inspiration från följande författare: Edit Södergran, Anton Tjechov. Förutom det även inspiration från folksagor, lite Kalevala och lite skandinavisk mytologi. Annars tror jag att Heidi von Wright kan vara intressant att läsa med.

Annars är det nog mest mina betraktelser och upplevelser från min uppväxtplats och flytten därifrån till en större stad och hur det började där, samt upplevelser på havet. Allt detta kan då ta sig dylika uttryck som i den här kedjan på forumet. Hoppas att du kan få ut något litet av det här åtminstone.

Fattar din hand, tar din blick i min. Bortom tid finns inget före, finns inget efter, blott evighetens nu. Bortom rum finns ingen riktning, bara tillblivelse. Där kan vi skapa värld. Där kan vi se första kärlekens strålar lysa. Se första lyckan gro och se första tryggheten porla. Talar på språk utan ord, väver av norrsken en saga, en sägen en dröm. Nynnar på eldens lågor som speglas i ögons djup. Vill liv, vill vara, vill vildgräs vill frost. Bli värld, bli hem. I drömmens skapelse du jordens barn.

Det viktigaste är att menande uppgår i sägande, att sägandet uppgår i menandet. Att de ej går att skilja från varandra mer, utan intar beroendeställning där den ena delen inte existerar utan den andra.

Sanningen är skeendet. Lögnen är sanningen illusion, det som inte stämmer med skeendet. Uppsåt förtar skeendet, förtar glädjen. Agendor är för ismer med färdiga staket och ramverk. Sådant ligger mig inte för. Vad är syftet? Vad är svar utan frågor?

Vad är du, vad är jag? Mer än personliga pronomen? Kan de någonsin beskriva upplevelser? Lögn och sanning är överenskommelser. Vi är rörande överens. Vad som är. Vad som inte är. Så fast i tron på en statisk yttre värld. Så övertygade om rätt och fel? Jag förtäljer inte för den som vänder mig ryggen, vill inte skåda den som anklagar mig utan annan grund än klentrons tvivel, vill inte med den som hävdar att jag inte fast jag har. Negationens låga, som eldsflammor i minusgrader.

Den som anklagar eller förtäljer lögner kamouflerad till sanning kommer aldrig att röra vid mig, bara vid sin egen solk.

...

Konstig vändning, men tråden fick lite fart igen.

Nä, inte alltid man kan, ibland bara poppar det upp en tanke eller två som man skriver någonstans. Det är ju skrivarnas tråd, så de som skriver får besluta hur tråden utvecklas, om den alls. Må den ta vilka vägar som helst, allt från kylskåpspoesi till recept och vad som kan finnas där emellan.

Stiltjens yta vari evigheten speglar sig. Fri horisont, i fjärran ser himmel och hav ut att smälta samman. Stormen suddar ut all enhetlig yta, havet svart och kokande höjer sig mot himlen som sänker sig mot havet. Är mig bekanta. Färdkost i form av tankar. Hopp att andas och en riktning ut i intet. Seglar halvvindsslör, varken plattläns eller kryss. Färdas med vindens hand, vaggas av vågornas böljande. Trimmade laminatsegel och inre frid. 

Bland de lyckade känner du ditt misslyckande. Bland de smarta känner du dig osmart. Vad har du? Din enkelspårighet, din enfald och din feghet. Tack.

Elden brinner i öppna spisen , sprakar rogivande, men snart ska hemma säljas och du ligger framför brasan och tittar in i lågorna. Inom dig brinner också en eld. Som liten var öriket ditt allt, du var somrarnas barfotaflicka. Gästhamnen, affären, alla hemliga platser, allt kände du till. Vänskap med sommargäster, barn från fastlandet. Du såg höstarna komma, såg ödsligheten. Stod under stjärnklara himlar och undrade var allt kom ifrån. Så växte du upp och flyttade och elden började behärska dig, du blev en varg utan flock, en svältande omgiven av mat, en udda existens i vars inre längtan brann. Du fann din flock, på vågtopparna, i dalarna, i stormens urgamla vansinne, i utmattningens sömn i en enkel koj där havet rullade dig fram och åter. Du fick äta dig mätt på de långa skridskoturerna, allt längre och längre ut, över is och råk. Vad fann du, vad blev du? Du fann frid, fann lycka, du blev ensamhetens vaggsång som du lyssnat till så många gånger. Som du fick kämpa. Äventyrens älskvärdhet.

Nu försöker du lära dig att behärska elden, göra något uppskattat av den. Fast nog vet du vad elden vill. Skapa ett sådant leverne att när det är dags bara lägga dig ner i naturens sköte och uppgå i det du kom ifrån. Fungerar dina naiva tankar i praktiken? Du vet inte. Elden falnar och du tittar in i glöden.